SOS på liv och död!

Ungefär så kändes det när min goda vän Jossan ringde mig och sa att Bellan inte verkade må bra. Ett sus gick igenom mitt huvud! Hur kunde det vara möjligt att han inte mådde bra? Jag hade ju precis lämnat gården och kollade till honom innan jag åkte till jobbet i Solna tillsammans med Johan. För en gångs skull skulle vi samåka. Jag hör på Jossans röst att det var illa.. Jossan är den är coola, lugna personen som inte stressar upp sig i första taget.

Jag ber Jossan att kolla om Bellan har feber. På två sekunder svarar hon ”Ja han har 40 graders feber”. Shit tänker jag!! Jag frågar Jossan om hon kan lasta och åka till Ultuna själv och då svarar hon bara ”Vi är redan på väg!” HELVETE tänker jag!! Om coola Jossan har åkt själv med Bellan så är det kris! Jag måste åka till dem och få träffa min häst och se hur han mår. Han får inte avsluta som min älskade Lambrusco fick göra året innan. Att förlora en häst i tarmvred efter 14 år tillsammans det tar på krafterna. Åh allt bara snurrade i huvudet när jag stod där på gamla Råsunda fotbollsstadion med full kravallmundering på mig och inser då att Johan har vår bil på sin polisstation. 

Maktlösheten Infinner sig i cirka 30 sekunder tills lösningsfokus slår till och jag kliver fram mot mitt befäl och säger jag måste åka min häst är sjuk. Tack och lov var det min vän Anna som också är hästtjej som var mitt befäl den dagen. Hon var en av dem som pushat mig att köpa Bellan. Hon förstod precis hur jag kände. Hon sa bara ”åk”! Ehhh nu var det ju ett lite bekymmer… 

Jag hade ingen bil ju….  Alltså seriöst! Vad är oddsen! Johan och jag har aldrig samåkt tidigare och Bellan har aldrig varit sjuk innan!

Jag grabbar tag i Lelle som var en av mina bästa vänner och tårarna rann ner för kinder när jag stammade fram. ”Jag måste till min häst i Uppsala NU!”

Lelle och en äldre kollega från Trafikenenhten förstod mig och vi satte av i full fart med polisbilen mot Ultuna, Bellan och Jossan.

Vi lyckades landa samtidigt på djursjukhuset. På darriga ben gick jag fram till Bellan och såg hur dåligt han mådde. Det fick bara inte bli som med Lambrusco! Jag klarar inte att stå med en tom grimma igen inom loppet av ett år!! Bellan ska överleva så är det bara!!

Jag tuffade till mig och gick fram till veterinären som undersökte Bellan och sa till vederbörande på ett klart och tydligt sätt. ”Denna häst ska överleva så är det bara!!” Hon såg vettskrämd ut när jag pratade med henne. Då insåg jag plötsligt att jag var iklädd polisuniform med tillhörande kravallutrustning. Kan faktiskt förstå varför hon såg så livrädd ut. Lelle och trafikpolisen tog hand om mitt vapen och de andra sakerna och åkte tillbaka till fotbollshuliganerna. 

Jag och Jossan kramade om varandra och sa att detta måste bara gå vägen. Vi har känt varandra i hela livet och växt upp i samma håla. Jossan är yngre än mig men när man älskar hästar då tänker man inte på ålder. 

Efter att veterinärerna undersökt Bellan så fick vi domen.. 

PERITONIT= Bukhinneinflammation och livshotande tillstånd i minst en vecka!! Jag ville bara döööö! Skulle min fina älg försvinna i från mig?!

Jag satte mig ner och storgrät och tänkte bara att vi ska fixa detta på något sätt…

Hoppas ni vill veta hur det gick för oss// Camilla