Pressen utifrån på sociala medier

Felicia Grimmenhag | 12/3 - 2020

Sociala medier. 

 

Ett fenomen som uppkommit de senaste 10-15 åren och som nog har etablerat sig för gott i våra liv. Något som vi inte kommer kunna undkomma och som vi såklart kan välja om vi vill vara en del av. Men att varken ha Facebook eller Instagram i dagens samhälle kan nog anses vara mer utanför än inom normen.

 

Det som alltid har varit så skönt för min del är vilken positivitet och bra känsla det alltid har varit på mina kanaler. Det har aldrig kommit in dumma eller nedvärderande kommentarer. Det har kanske varit lite knasigt ställda frågor ibland, men inget som jag inte kan lägga ifrån mig.

 

Jag har under mina år i ridsporten (som inte är fler än 6 år) stött på en och annan mamma som berättat om pressen som deras barn känner på sociala medier. Press som handlar om att andra ska döma sättet de rider på, vilka kläder och produkter de har i stallet, och deras hästar.

 

För mig är det fortfarande svårt att greppa, då jag egentligen aldrig har känt den typen av press. Att jag ska värderas utifrån vilka kläder jag har i stallet eller vilken utrustning jag har på min häst. Det viktigaste är att nämnda sitter bra och uppfyller sitt syfte. Jag har idag en fantastisk sponsor som förser mig med högkvalité kläder, men det har inte alltid varit fallet. Jag red i lågprisridbyxor och långärmade tröjor från vanliga klädbutiker. Och för att vara helt ärlig gör inte kläderna mig till en bättre ryttare, men de kan såklart främja på andra sätt. 

 

Att värdera andra utifrån vad de rider i är för mig är absurt, på samma sätt som att man som ryttare ska behöva känna stress över att allt i ridningen ska vara perfekt hela tiden. Sen har jag också alltid varit en sådan som förespråkar för att du ska få vara dig själv och se ut som du vill, utan att behöva bli dömd för det. Oavsett om du är i stallet eller på annat håll.

 

När jag blickar tillbaka på min ridning för 5,5 år sedan ser jag en tjej som har känsla, men som faktiskt inte var jätteduktig. Jag saknade en del förmågor och framförallt timing och kunskap kring hur jag skulle få fram det bästa ur hästen. Jag visste inte vad det innebar att få hästen “på tygeln” och att det inte bara handlade om att hästen skulle kröka på nacken.

 

Ändå fick jag folk som kom fram och berömde mig för att jag var så duktig som red. Men då red jag inte, i alla fall inte på riktigt. Idag rider jag på riktigt. Idag har jag lärt mig timing och att hitta den där “känslan” på hästryggen, och jag vet hur det ska gå till. Men tänk om jag hade varit som vilken annan tjej? Hade jag blivit mottagen annorlunda då? Hade jag fått dumma kommentarer för att jag just då brast i min förmåga på hästryggen? 

 

Det gör mig ledsen att tänka på den typen av respons, men får mig också att någonstans känna en tacksamhet. Jag känner mig tacksam för att jag inte behöver utstå den formen av negativitet. Men det gör mig allra mest ledsen att andra utsätts för det. Den typen av inställning kan lämnas kvar i det förra decenniet. 

 

Jag hoppas att du som läser det här är en schysst medmänniska, både på nätet och i verkligheten. Jag hoppas att du är den som säger stopp när hårda ord yttras. Jag hoppas att du är den som lyfter och peppar dina medmänniskor. Jag hoppas att du är den som kan glädjas för andras framgångar.

 

Men framförallt. Jag hoppas att du verkligen vågar vara dig själv. Även på sociala medier.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här