Läste just Felicia Grimmenhags blogginlägg och om du inte gjort det rekommenderar jag dig att göra det.

Det handlar om jobbet vi inte får glömma bort i vardagen, att träna våra hästar i den dagliga hanteringen.

Många tänker att en hästskötares jobb är att mocka, fodra, borsta, släppa ut i hagar, rida ut på tur. Och det stämmer ju, men en bra hästskötare skolar en häst under alla de moment som förekommer under en dag.

Likadant som Felicia skriver så kommer det emellanåt längtande kommentarer när någon ser de äldre hästarna tex stå still utanför boxen medan man sätter på ett täcke, den vandrar inte iväg, den försöker inte ta sig in i boxen utan väntar tills vi ger den klartecken att gå vidare. ”Åh varför kan inte alla hästar bara vara som Sigge?”

Den enkla förklaringen är att Sigge har tränats till det, i all hantering.

Jag vågar nästan säga att hälften av hästarna som kommer till oss, unga som äldre, smiter ut ur boxen om boxdörren står öppen när vi hanterar dom där (tar av täcken eller kratsar hovar).

Varför?

Det gör inga hästar hos oss, det finns inte i deras tanke. Och det är inte en av de svårare sakerna att lära en häst. Det brukar ”gå av bara farten” när man talat om att de måste respektera oss, att stå still när det krävs. Ge efter när de lyssnat. Ge dom förtroendet att vi litar på att de lyssnat. Och det behöver vi be hästarna om under så många ggr under en dag, eller hur?

Förlåt, jag ljög, vi har en som ofta smiter, passar speciellt på om du inte känner henne såklart. Skorpan, hon anser sig stå över våra rutiner och har ett självförtroende som räcker åt alla hästar i stallet. Men hon har blivit en sån man skrattar med, ni har säkert ett sådant original i ert stall också?

Skämt åsido, det är otroligt viktigt att vi lär hästarna rätt. För sätter de inte bra saker i system så sätter de dåliga saker i system och det är då det kan bli farligt. För att inte prata om att det blir otroligt onödigt slitsamt att arbeta.

En häst ska gå att leda som när du rider den, när du tar i grimskaftet ska den stanna och när du lättar i grimskaftet ska den fortsätta stå still, ber du den gå fram igen ska den bjuda framåt utan att gå ifrån dig, den ska vara uppmärksam på dig. Den får inte trycka sig mot dig när ni går utan din känsla ska vara att ber du den flytta sig undan dig gör den det, precis som för din skänkel.

Jag ska inte ha en lektion här men ”bara” att leda en häst rätt är av så stor vikt, så mycket vi har igen i all annan hantering om vi kan bocka av det momentet felfritt.

Det är faktiskt sällan det blir problem vid vidare moment som lastning, uppsittning, medicinering osv.

Om en häst inte lyssnar på dig från marken utan ”tar över tyglarna”, då tror jag du får problem i ridningen också.

Hos oss som jobbar som hästskötare på Grevlunda ligger ett ansvar i just hanteringen. Vad vi än gör med en häst under dagen så sätter vi den i ett system med mål att den ska bli lätt och säker att jobba med, trygg i sig själv, för oss och för andra. Målet i allt bör vara att hästen ska få en bra upplevelse, det är vårt ansvar att skaffa oss den kunskapen att kunna ge hästarna just det.

De unga hästarna börjar åka på tävlingar och det måste vara säkert och enkelt att besiktiga, longera och promenera hästarna där. Därför behöver vi såklart börja jobba med det redan hemma. Och det gör vi ”utan att vi tänker på det” eftersom det finns ett system. Leder hästarna gör vi ju flera ggr om dagen och funkar det som vi vill ska det inte vara ett problem på tävling. Vill poängtera att det är extremt viktigt att det fungerar hemma med tanke på att många hästar taggar till på tävling, det är mycket nya intryck som kanske tar fokus från dig.

På tävling är det ofta mycket hästar och människor på lite utrymme så vi alla har ett stort ansvar över vårt resultat i hanteringen. Hästar är stora djur med flyktinstinkt och en olycka händer så lätt.

Hästarna blir trygga när de vet vad som förväntas och med tiden behövs ”inga ord”, man kan varann utantill. Det är en superhäftig känsla, det vet ju ni som haft era hästar ett längre tag. När man liksom kommit till överkursen och mest skrattar åt varandra som ett gammalt gift par.

När jag jobbade på Flyinge brukade Peter Eriksson parkera Lanz eller Quite Easy i en oxer när han gick iväg för att ta en kopp kaffe. Där stod de snällt medan Susanne Gielen och stipendiater styrde runt i ridhuset med sina pållar.

Älskar citatet ”Every second, you’re either schooling or un-schooling your horse, there is no inbetween”. Gäller i högsta grad allt arbete från marken.

”Kan vi fota några hästar nu?” Lisen skickar sms.

I mitt huvud: De är så off-showsmutsiga (myser i hagar medan vi Inte direkt gett hästarna några tävlingsbad på ett tag), jag vill klippa man, svans, hovskägg (?!), öron (!), äsch, prioriterar bort öron(!!), får genast ångest över det beslutet, skiter ändå i det, (man gillar perfection…men men), tvätta vita ben, skrubba hovar, olja in hovar, hitta en glammig grimma, putsa av glammig dammig grimma,  behöver någon som skramlar i godishinken för glada öron, vem är egentligen minst dammig, jag struntar i om ryttaren glider av sen för nu tar jag till glansspray för att häva dammet (don’t do this at home), vilka har vi redan fotat, men yes -hästen Steffi snart ska rida är inte fotad (och det är inte en skimmel thank god) tar den! Två flugor i en smäll!

(Om beskrivningen ovan känns stressig så är det för att undertecknad vill återspegla tidsperspektivet i det lilla glapp som jag tänkt klämma in detta event)

fixtricksputsbortmedsmutstrimmahår!

Voila! Hästen redo för photoshoot.

Skjuter iväg ett sms till Lisen

”Färdig, är du redo?

 ”Sitter i telefonmöte men kommer snart!” (Lisen)

*väntar med modellen i groomen.

**väntar med modellen på gräsmattan.

***snart har Steffi ridit klart första hästen och behöver hoppa upp på modellen #osynk 

”Hur går det? Behöver nog sadla på åt Steffi” (Jag)

”Ok men gör det, vi tar foto efter istället” (Lisen)

I mitt huvud:

Nämen det är ju otänkbart, svettig häst, allt jobb ogjort. Går inte.

”Jag fixar det med hjälp av någon lite snabbt nu innan”  (Jag)

”Ok!” (L)

436 korrigeringar av 4 svarta ben senare.

Emma och jag var supernöjda där vi korr-tittade på resultatet i mobilen. Gorgeous!

Skickar över resultatet till chefen.

Hon är inte lika nöjd. Förstår vad hon menar. ”Solen i ryggen Jenny, solen i ryggen”.

I mitt huvud: Yes, vi fick till det enligt tidsplanen!

Om jag gissar hur det ser ut i Lisens huvud när hon undrar om vi kan fota: ta en grimma, sätt den på hästen och ställ upp den ute på gräset.

Hörni, kolla in Dagens häst på Grevlundas insta för att se våra bästishästar! Våra hästar presenteras och ni kan även se deras matsedel för dagen! Kolla speciellt in Comete och kommentera gärna mitt och Emmas jobb med upplyftande kommentarer. Tacktack!

Här kommer en kavalkad foton från tidigare session i veckan. Det är en prövning som kräver innovation, släppa på sina hämningar och testar tålamod. Enjoy!

Lotta & Alva

Och när det bara säger klick är alla misslyckade försök bortglömda!

Vet att många fixar och fejar hemma  på gården och några av er har säkert börjat måla hinderparken, sant?

En smart grej för att behålla bommarna i ett mer hållbart och fint skick är att göra bom-klossar. 

Ni vet hur bommarna börjar ruttna och färgen flagnar när de ligger på fuktigt underlag, inget kul. 

Jag har själv inte sågat till våra men någon halvhändig person på gården har, så detta fixar du!

Eller så kan säkert Sara Nilsson göra en film när hon pysslar med detta i snickerboa? Hon bad om foton i veckan nämligen så om hon har lite bloggtorka vet ni vad hon gör.

Ni är fler som frågat, så här kommer en close-up på den fenomenalt enkla men ack så nödvändiga Bomklossen, beskåda och börja såga!

Lycka till, akta tassarna och ha kul!

PS. Här kommer ett alternativt tips till er som gillar syslöjd bättre. Det enda som behövs är ett relativt mjukt grimskaft och lite egen fantasi. En glad färg poppar lätt upp ridpasset, och vill du njuta av ditt mästerverk så är det bara att sätta sig baklänges.

Vi, liksom de flesta andra som jobbar med hästar, är väl ungefär lika ”isolerade” som vanligt så att säga. Hästar för hela slanten ni vet.

Skillnaden är väl egentligen bara att vi nu har tiden att göra sådant som definierar ”vanligt fölk”, som att träffa vänner från annan socken, gå på bio, hänga på Emporia eller vad man nu suktar efter. Kvällarna känns ju alltid längre nu när det är ljust längre!

Men det gör vi självklart inte, liksom majoriteten undviker vi att utsätta oss för onödiga risker utan ”håller oss hemmavid”.

Just nu under påsktider lyssnar även vi på Lisens rekommendationer till sina barn innan de kliver in på Ica’t -glöm inte att vi pratar skånska nu!!

Stockholmare står lite lågt i kurs här nere just nu stackarna. Österlen ÄR Stockholm under påsken. Tror dock att de flesta är duktiga och följer råden om att inte resa någonstans.

Nåväl, vi har en bra Plan B en tid framöver med tanke på omständigheterna. Inställda tävlingar gör att dagarna kan fyllas med annat som är bra att få gjort. Hästarna ska såklart fortfarande ha sitt men utöver det kör vi just nu stor-röj och fix på gården. Med all personal på hemmaplan hinner vi med en hel del.

Måndag startade med att tillsammans med Peder röja på vår (hö)skulle och förråd. Där finns allt. Jag menar ALLT.  Igår alltså. Idag säger jag fanns allt.

Min enda kommentar gällande det är; funkar skullen som en sorts passkontroll innan inträde till containern? 

Jag kommer (läs på skånska nu) min själ släppa förbi allt bakvägen, raka vägen till containern i framtiden.

Medan hästarna har myst i hagarna har vi pulat med andra saker, bjuder på en inblick här.

Skämt åsido Passkontroll ÄR också BRA! Allt ska såklart inte hamna i containern, det är för skräp. Det känns så bra när saker som inte används kommer till nytta för någon annan.

Peppa varandra, hitta ett ljus i tunneln och tvätta tassarna, hejdå så länge!

Dagarna rullar på, leriga hagar, taggade hästar i skrittmaskinen,  tävlingar kors och tvärs, full tvättstuga, tappsko, sydd ”hästnäsa” efter ett bett av grannen, personalen är pepp, någon behöver pepp, ändra fodertavlor, hästar klipps oavbrutet. Just ja, jobbansökningar hanterar jag på sträckor mellan olika moment. Höstslask och kommande vinter får man ta som det är, livet är inte bara sommar och sol.

Aktiviteten i vilket stall som helst antar jag, vardag.

Då och då behövs det något som bryter vardagen, som en clinic.

När jag såg att Kyra skulle komma till Flyinge visste jag direkt att jag ville ta med ”kidsen” (mina fina kollegor alltså), kände med en gång att det är min skyldighet att låta dom ta del av legendarisk ridsportkultur. 

Vårt team är så jäkla fantastiska på många sätt och jag vill framförallt lyfta fram att alla har en otrolig arbetsmoral. Oavsett stil på dagen är det en fin stämning medan det jobbas på noggrant och ansvarsfullt. En annan härlig sak tycker jag är att alla är teamplayers, man ställer upp för varann och det ger energi till gruppen.

Beröm på frullen och värt att fira med pizza och clinic, så efter en aktiv dag hemma drog vi mot Flyinge en timme bort. Rally i två bilar då fransk praktikant hoppade in i duschen när alla andra klev in i bilen för avfärd. Möjligt vi tog för givet att svenska språket satt sig efter några veckor hos oss. 

Ni har säkert varit på eller läst om clinicen så själv summerar jag den kvällens inspo-boost med att jag vill ha en häst och att det är dags att börja rida igen. Fantastiska Kyra, tänk att så mycket erfarenhet, kunskap och personlighet får plats i en liten människa, coolt! Härligt att få ta del.

Vet ni, först tänkte jag kläcka överraskningen på väg till Flyinge men av tidigare erfarenhet tänkte jag om. Det kan ju vara så att de faktiskt inte vet vem Kyra är, bättre att jag hinner med en ordentlig presentation innan i så fall tänkte jag.

Men no need to worry, av blickarna att döma visste dom, lovely!

För er som inte vet har vi ett stående quiz för nya medarbetare/praktikanter och den har en basfråga, ”vem är Hugo Simon?”. Kan leda vidare till vad hans mest framgångsrika hästar heter/hette. Sen fortsätter vi med andra legendarer. Här är en skön, vem är Ulla Håkansson? ”Är det inte den där läktaren i Falsterbo”? #ohdear

Bäst var ändå en praktikant från en yrkesutbildning som inte hört talas om Totilas. #ojoj Läge att berätta och leta upp filmer, det leder alltid till något gott.

Ofta är Lisen med på frullen när vi drar igång med quizen, hon manar till att läsa mer, att kunna sin ridsporthistoria.

Dagens tips!

Jag rekommenderar alla att ha en valp på jobbet, varför betala dyra kurser i stresshantering när man kan ha en sån här istället? Gosedjur alive. En gång i timmen måste man hämta den, krama, prata gulligt  och gå en promenad där det är omöjligt att tänka på något annat än på gosedjuret, sen tjoar man med stor inlevelse när den är duktig på toaletten. Bra grejer.

Friyay!

Chefen just nolla i datorn!

Veckan som gått kan summeras med feber och höstförkylning hos både hästskötsre och ryttare. Förväntas som varje höst gå hela laget runt med en önskan om en person åt gången och inte alla samtidigt thankyou please.

Det har hänt lite grejer här, stora grejer för oss kanske jag ska tillägga.

När jag började jobba på Grevis för 5 år sedan sa Lisen, ”när nästa häst säljs ska vi göra nya spolspiltor”.

Eftersom det varit högst på önskelistan av praktiska skäl har vi förhoppningsfullt glatt oss även när de käraste hästarna lämnat stallet.

Men inga nya spolspiltor.

”Prionio” kan man säga att de hamnat på listan, det är mycket som behöver göras på en gård så vi har tålmodigt fått vänta.

Det löftet har ändå varit ett stående skämt varje gång någon stoppat ner HELA armen i det ISKALLA läbbiga slabbet för att rensa avloppen i de fyra spolspiltorna. Och dragit upp någon sorts korg med 1 ton blöt sörja. Med två hovkratsar. Så 2005.

Så kom då äntligen dagen, 5 år senare, bokat och klart för renovering! Nu händer det.

Efter XX sålda hästar senare har vi stått glada och trasslat in oss i lerig vattenslang utomhus och försökt tygla hästar som inte vill bli spolade. Bra träning faktiskt, alla hästar kommer stå som ljus vid bad på meetings.

Allt för att ge våra hantverkare två veckor att göra en makeover, NYA SPOLSPILTOR -haja! Bort med kakel och in med nytt avlopp och fina gummimattor.

Nu har vi sedan en vecka tillbaka fått flytta in igen och när de nya väggarna torkat ska hela groomen målas om. Den blir inte bara praktiskt, den får sig ocksp ett välbehövt ansiktslyft efter sisådär 15 år.

Det mina vänner är fanimej värt en skål (och som ni märker, ett eget blogginlägg) med alla som under sin tid på Grevis offrat sin tröjärm och trofast tagit en för laget när det blivit översvämning i groomen.

Känner ni er träffade, vart ni än befinner er i världen, tagga oss med en skål på Insta vid tillfälle så lovar jag att vi skålar tillbaka och lägger ut på storys (skratt igen).

Lovar självklart visa våran nya spol/groom-plats från varje möjlig vinkel när det sista är på plats, färgen!

Never give up on your dreams!

Jullan och jag gaggade lite om arbetsrotation för ett tag sen.

Förra inlägget handlade om att jag hängde med på tävling för att visa lite hur vi lägger upp jobbet där.

Förutom det blev jag påmind om hur värdefullt det är att ”vandra i någon annans skor”.

På Grevlunda jobbar vi alla med hästar men har olika ansvar, några av oss är mer basen hemma, sen har vi de som är mer på tävling än hemma.

Bilden av tävling kan vara rätt skönmålad i ens egna ögon när någon t.ex. åkt iväg med ”bara” två hästar. Men när man får vara en fluga på väggen ser man kanske också en tuff resa körandes lastbil, stalla upp på vägen, fodra, motionera hästar, göra ren lastbilen, sova, lasta på i gryning för att landa på tävling, ta hand om hästar och lastbil, packa upp och motionera igen. Sen börjar själva tävlingen med allt vad det innebär.

Likadant för hemmagänget som håller hästarna hemma ”startklara” i toppskick medan de jonglerar med stallskötsel, fodringar, klipper hästar, tvättar, släpar ut och in hästar till hagar och maskiner -ja ni vet.

Vi har väl alla börjat där och det är i rätt ände, att lära sig stallets rutiner och sätt att jobba på. Men en tanke jag har är att hemmahjältarna på Grevis ska få hänga med Malin eller Jullan på någon internationell tävling med Peders hästar och jobba. För att själva få uppleva den typen av arbete och förhoppningsvis tjusningen, men också för att hämta inspiration till vardagen såklart! 

En annan kul typ av rotation i arbetslaget vore ju om groomarna och ryttarna bytte jobb för en dag.

Anar småkaos. Fast lite rart ändå. (Nu får jag massa bilder i huvudet)

”Jag kan blogga lite varje dag från Youngsters” hette det innan vi drog iväg i varsin lastbil.

Jobbet kom emellan kan man säga, eftersom jag rent fysiskt var i Skövde men samtidigt faktiskt även på EM i Rotterdam. Så här efteråt kan jag ju undra varför jag inte hade såna hörlurar (upptäckt finessen med dessa nu) utan var tvungen att springa runt med mobilen i örat bildligt talat så fort det var sändning. Givetvis tittade jag också men till och med jag hade svårt att filma ritter samtidigt som jag såg på EM. Mästerskap ÄR heliga och måste följas, allt annat är konstigt anser jag. 

Så att jag åkte på unghästtävling mitt under ett EM talar ändå sitt tydliga språk.

Ledig idag och tänker istället tillbaka på en härlig vecka. Så här i efterhand var det en sak som satte mest spår, på mer än ett sätt. Ryttarkakan.  Ni vet sån kladdkaka med seg kokoskaka över. I särklass den bästa jag ätit (and I’ve tried many), fluffig..kladdig..den bara smälte i munnen. Eller smalt? Vad säger man? Tre om dagen behövdes för att stilla behovet och för att hålla ångan uppe.

Hur som helst, jag och Isa åkte till Champion of the Youngsters med fyra hästar för att grooma åt Steffi,  lite lyxigt få hästar på två  personer men vi hade ändå lagom fullt upp från tidig morgon till kväll. 

Favorittävling får jag ändå säga att den blivit! Den är glad, hemtrevlig och full av hästar som växer med uppgiften för varje dag. Allt detta i ett rosa skimmer och många  bekanta ansikten, fenomenalt!

Tävling alltså, så kul att kunna hänga med, älskar verkligen det livet. Kanske inte så mycket att jag skulle palla varje helg längre men vill poängtera att det har med åldern att göra, inte intresset. Kan inte minnas att jag någonsin blev trött förr i tiden. 0Men med åldern sviker ju även minnet.

Däremot är jag all in för att visa denna värld för . yngre, ambitiösa hästälskande förmågor, önskar alla att få uppleva det jag fått som tävlingsgroom.

Samtidigt som jag introducerade Isa i hur vi på Grevlunda jobbar på tävling blev det också nyttigt för mig att känna på turnélivet igen. Mer om det nästa gång tänker jag, tjing!

Semester…chillar, scrollar..det kommer upp ett sånt fint minne och det fick mig att tänka på en fråga jag ofta får.

Hoppning eller dressyr, vilket har varit roligast att grooma??

Även om det spontana svaret i mitt huvud är hoppning blir det aldrig svaret som kommer ut ur min mun. Omedvetet tar det alltid tvärstopp där och jag försöker komma med ett bra svar som rättfärdigar att jag inte direkt svarar HOPPNING! För jag är ju hopptjej.

För mig är det nog samma sak som att fråga en förälder vilket barn de gillar mest.

Jag har groomat både dressyr och hopphästar, lite om vartannat.

Skyller allt på Pether Markne som plötsligt bytte gren till dressyr när han såg potentialen i en hopphäst han hade när vi jobbade ihop.

Same horse, different gren.

Minns första dressyrtävlingen med den godkända hingsten Ampere väldigt väl. Pether rider upp på medellinjen, halt, hejdå o travar snabbt ut från banan för att ge plats för nästa ekipage. Uppskattat på hoppbanan, avdrag och besk kommentar i protokollet från vår nya arena. Men vi vann ändå så vi skrattade hela vägen hem till Björnnäs. (Kan också ha skrattat åt hederspriset när jag tänker efter). Man gör lätt det med Mr Markne, skrattar!

Svaret är att det är hästarna som gjort mitt jobb som groom till det bästa.

Oavsett gren är det individen som upptagit min tid, min tanke och engagemang när jag jobbat som groom och varit deras människa.

Det är mina hästar som gjort sporten rolig, gett mig drivet i vardagen och glädjen, när allt jobb gett resultat. Det spelar ingen roll om de hoppat felfritt eller kommit ut från banan efter ett travprogram to die for. Jag har varit stolt som en tupp oavsett.

Och jag har alltid sagt, det spelar ingen roll vad du jobbar med så länge du har roliga kollegor. 

Häromdagen läste jag ett blogginlägg från brittiska Lucy Blain, som skriver:
”För inte så länge sedan var jag på en intervju för ett jobb som jag verkligen ville ha. Intervjun flöt på jättebra och det kändes jäkligt fint, ända tills vi började prata om mina tidigare jobb. När vi kom till mitt jobb som huvudskötare och tävlingsskötare så säger en i panelen med intervjuare ”Så du var bara en hästskötare?”.

Lucy berättar om hur sårad och besviken hon kände sig över hur folk såg på det här jobbet, ett jobb som hon hade lagt hela sin själ i under tre år.

Jag minns själv mitt första hästjobb. Som 19-åring roddade jag ett helt stall själv. Red, skötte hästar och stall, lagade staket, städade  – allt! Och det gav mersmak!

Det jobbet som mannen på intervjun avfärdade så lättvindigt hade ju lärt Lucy Blain mer än någonting annat. Det lärde henne meningen med hårt arbete, att stiga upp före soluppgången varje morgon, aldrig vara sen, i ur och skur, tryckande hetta eller isande vinter. Hästarna kommer alltid först. Att även om ingen annan är på plats se till att hästarna får mockat, strött, fodrat, vattnat, även om det betyder att man får hålla på till nio på kvällen.

Det jobbet lärde henne vikten av att planera och organisera, klara press och stress utan att svettas, att hålla tusen bollar i luften och se till att allt blir perfekt.

Felmarginalen är ganska stor om man jobbar i en kundtjänst eller något administrativt jobb, men när man är ”bara en hästskötare” kan man inte unna sig den lyxen.
Minsta miss när det gäller foder, medicinering eller utsläpp kan bli en veterinärräkning, en inställd tävling eller något ännu värre.
Du måste kunna känna igen kolik eller hälta på mils avstånd och veta vad du ska göra.

Att vara ”bara en hästskötare” lär en att bli tålig, att komma igen när man är helt slut, att ta sig igenom vilket väder som helst för att se till att dina hästar har det bra, även när alla andra har packat ihop och gått hem.

Att vara ”bara en hästskötare” gav Lucy Blain en tro på sig själv, självförtroendet att lita på sina egna instinkter och ta beslut baserade på fakta, inte känslor. Det öppnade dörrar för henne som hon aldrig kunnat drömma om.

Att vara ”bara en hästskötare” handlar inte bara om hästar, utan att ingå i ett team för din ryttare, att finnas där när träningen inte går som planerat, att finnas vid deras sida i varje steg och se till att de kommer hem tryggt.

Att vaka över en sjuk häst eller leda en kolikhäst mitt i natten var inte ”bara en hästskötares” jobb utan något som hon gjorde för att ”bara en hästskötare” är inte ett 9 till 5-jobb, det är en livsstil som hon hängav sig till och vägrade göra avsteg från bara för att hon var trött eller behövde en dusch.

Som ni förstår: Att vara ”bara en hästskötare” är något som ger superkrafter!
Superkrafter som varje arbetsgivare, på varje arbetsplats borde vara tacksam för att få del av.

Läs gärna Lucys blogginlägg > > >