Lika kul som EM!

Jenny Talinsson | 31/8 - 2019
Dollar Girl (Balou du Rouet-Donja-Cardento)

”Jag kan blogga lite varje dag från Youngsters” hette det innan vi drog iväg i varsin lastbil.

Jobbet kom emellan kan man säga, eftersom jag rent fysiskt var i Skövde men samtidigt faktiskt även på EM i Rotterdam. Så här efteråt kan jag ju undra varför jag inte hade såna hörlurar (upptäckt finessen med dessa nu) utan var tvungen att springa runt med mobilen i örat bildligt talat så fort det var sändning. Givetvis tittade jag också men till och med jag hade svårt att filma ritter samtidigt som jag såg på EM. Mästerskap ÄR heliga och måste följas, allt annat är konstigt anser jag. 

Så att jag åkte på unghästtävling mitt under ett EM talar ändå sitt tydliga språk.

Att se unghästarna blomma ut är fanimej lika kul som att se hästarna hoppa på EM! Red Carpet (Canvas Plus-Carnation-Calino) med Malin Sjögren som rider några av våra yngre hästar, här med Steffi som självklart bär rosa skor. Vad annars på en plats som denna?

Ledig idag och tänker istället tillbaka på en härlig vecka. Så här i efterhand var det en sak som satte mest spår, på mer än ett sätt. Ryttarkakan.  Ni vet sån kladdkaka med seg kokoskaka över. I särklass den bästa jag ätit (and I’ve tried many), fluffig..kladdig..den bara smälte i munnen. Eller smalt? Vad säger man? Tre om dagen behövdes för att stilla behovet och för att hålla ångan uppe.

Tidiga morgnar och långa dagar gör en larvigt cheesy och skrattig. Tack Ylva Wikman för ditt bidrag till Dagens Klyscha. Det blir inte roligare än man gör det, eller hur?

Hur som helst, jag och Isa åkte till Champion of the Youngsters med fyra hästar för att grooma åt Steffi,  lite lyxigt få hästar på två  personer men vi hade ändå lagom fullt upp från tidig morgon till kväll. 

Favorittävling får jag ändå säga att den blivit! Den är glad, hemtrevlig och full av hästar som växer med uppgiften för varje dag. Allt detta i ett rosa skimmer och många  bekanta ansikten, fenomenalt!

Här vinner Francis BJ en klass och vännen Emelie Broman Tegelberg är prisutdelare, hon är en av ”the Youngsters”. Vi lärde känna varann min första vända hos Lisen och Peder i Flen där hon var elev och jobbade med oss.

Tävling alltså, så kul att kunna hänga med, älskar verkligen det livet. Kanske inte så mycket att jag skulle palla varje helg längre men vill poängtera att det har med åldern att göra, inte intresset. Kan inte minnas att jag någonsin blev trött förr i tiden. 0Men med åldern sviker ju även minnet.

Däremot är jag all in för att visa denna värld för . yngre, ambitiösa hästälskande förmågor, önskar alla att få uppleva det jag fått som tävlingsgroom.

Ni vet när man blir nöjd med packningen. Vi fick dock prova oss fram några gånger för jag har totalt tappat pack-sinnet, sorgligt att inse, men vi fick till det till slut.

Samtidigt som jag introducerade Isa i hur vi på Grevlunda jobbar på tävling blev det också nyttigt för mig att känna på turnélivet igen. Mer om det nästa gång tänker jag, tjing!

 

Isabelle med ”Frallan”, en häst hon lärt känna väl. Båda två gjorde ett fantastisk jobb under tävlingsveckan. Ambitiösa tjejer båda två med skinn på näsan!

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Foto Catharina Hansson

Hopp eller dressyrgroom?

Jenny Talinsson | 16/7 - 2019

Semester…chillar, scrollar..det kommer upp ett sånt fint minne och det fick mig att tänka på en fråga jag ofta får.

Hoppning eller dressyr, vilket har varit roligast att grooma??

Även om det spontana svaret i mitt huvud är hoppning blir det aldrig svaret som kommer ut ur min mun. Omedvetet tar det alltid tvärstopp där och jag försöker komma med ett bra svar som rättfärdigar att jag inte direkt svarar HOPPNING! För jag är ju hopptjej.

För mig är det nog samma sak som att fråga en förälder vilket barn de gillar mest.

Jag har groomat både dressyr och hopphästar, lite om vartannat.

Skyller allt på Pether Markne som plötsligt bytte gren till dressyr när han såg potentialen i en hopphäst han hade när vi jobbade ihop.

Same horse, different gren.

Minns första dressyrtävlingen med den godkända hingsten Ampere väldigt väl. Pether rider upp på medellinjen, halt, hejdå o travar snabbt ut från banan för att ge plats för nästa ekipage. Uppskattat på hoppbanan, avdrag och besk kommentar i protokollet från vår nya arena. Men vi vann ändå så vi skrattade hela vägen hem till Björnnäs. (Kan också ha skrattat åt hederspriset när jag tänker efter). Man gör lätt det med Mr Markne, skrattar!

Svaret är att det är hästarna som gjort mitt jobb som groom till det bästa.

Oavsett gren är det individen som upptagit min tid, min tanke och engagemang när jag jobbat som groom och varit deras människa.

Det är mina hästar som gjort sporten rolig, gett mig drivet i vardagen och glädjen, när allt jobb gett resultat. Det spelar ingen roll om de hoppat felfritt eller kommit ut från banan efter ett travprogram to die for. Jag har varit stolt som en tupp oavsett.

Deela Mae med Caroline Bonde Deichmann i Falsterbo för 6 år sen. Älskade ”Doris” som är en äkta primadonna och fantastisk att komma nära. Reds senare framgångsrikt av Mathilde Hannell

Och jag har alltid sagt, det spelar ingen roll vad du jobbar med så länge du har roliga kollegor. 

 

Förresten, nu hittade jag den här bilden…du bör sköta om en jäkligt färgstark dressyrhäst för att släpa på blytung ryggsäck, trälåda (sån där kommunikationsteknik rider-trainer?) och regntäcke  från uppstallningen genom folkmassan till dressyrbanan i Falsterbo. Det blir lättare då. Glöm inget bara, för då är sammanbrottet nära och det är lätt att börja snegla avundsjukt på en hoppgroom som guppar fram i sadeln på sin häst ner mot framhoppningen.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Foto Catharina Hansson

Inte ”bara en hästskötare”!

Jenny Talinsson | 6/6 - 2019

Häromdagen läste jag ett blogginlägg från brittiska Lucy Blain, som skriver:
”För inte så länge sedan var jag på en intervju för ett jobb som jag verkligen ville ha. Intervjun flöt på jättebra och det kändes jäkligt fint, ända tills vi började prata om mina tidigare jobb. När vi kom till mitt jobb som huvudskötare och tävlingsskötare så säger en i panelen med intervjuare ”Så du var bara en hästskötare?”.

Lucy berättar om hur sårad och besviken hon kände sig över hur folk såg på det här jobbet, ett jobb som hon hade lagt hela sin själ i under tre år.

Jag minns själv mitt första hästjobb. Som 19-åring roddade jag ett helt stall själv. Red, skötte hästar och stall, lagade staket, städade  – allt! Och det gav mersmak!

Det jobbet som mannen på intervjun avfärdade så lättvindigt hade ju lärt Lucy Blain mer än någonting annat. Det lärde henne meningen med hårt arbete, att stiga upp före soluppgången varje morgon, aldrig vara sen, i ur och skur, tryckande hetta eller isande vinter. Hästarna kommer alltid först. Att även om ingen annan är på plats se till att hästarna får mockat, strött, fodrat, vattnat, även om det betyder att man får hålla på till nio på kvällen.

Det jobbet lärde henne vikten av att planera och organisera, klara press och stress utan att svettas, att hålla tusen bollar i luften och se till att allt blir perfekt.

Felmarginalen är ganska stor om man jobbar i en kundtjänst eller något administrativt jobb, men när man är ”bara en hästskötare” kan man inte unna sig den lyxen.
Minsta miss när det gäller foder, medicinering eller utsläpp kan bli en veterinärräkning, en inställd tävling eller något ännu värre.
Du måste kunna känna igen kolik eller hälta på mils avstånd och veta vad du ska göra.

Att vara ”bara en hästskötare” lär en att bli tålig, att komma igen när man är helt slut, att ta sig igenom vilket väder som helst för att se till att dina hästar har det bra, även när alla andra har packat ihop och gått hem.

Att vara ”bara en hästskötare” gav Lucy Blain en tro på sig själv, självförtroendet att lita på sina egna instinkter och ta beslut baserade på fakta, inte känslor. Det öppnade dörrar för henne som hon aldrig kunnat drömma om.

Att vara ”bara en hästskötare” handlar inte bara om hästar, utan att ingå i ett team för din ryttare, att finnas där när träningen inte går som planerat, att finnas vid deras sida i varje steg och se till att de kommer hem tryggt.

Att vaka över en sjuk häst eller leda en kolikhäst mitt i natten var inte ”bara en hästskötares” jobb utan något som hon gjorde för att ”bara en hästskötare” är inte ett 9 till 5-jobb, det är en livsstil som hon hängav sig till och vägrade göra avsteg från bara för att hon var trött eller behövde en dusch.

Som ni förstår: Att vara ”bara en hästskötare” är något som ger superkrafter!
Superkrafter som varje arbetsgivare, på varje arbetsplats borde vara tacksam för att få del av.

 

Läs gärna Lucys blogginlägg > > >

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Magiskt gäng, magisk helg!

Jenny Talinsson | 8/4 - 2019

Gothenburg Horse Show är så mäktigt att det faktiskt går att känna känslan ända hem i TV soffan. Först känslan jag hade som liten, satt som klistrad, spelade in allt på VHS, minns så väl hästskötarna komma in och hämta ett varsitt sånt plåt-tävlingsskåp vid ärevarvet som de på pallen vann. Hästskötare att beundra. Känslan jag hade då infinner sig faktiskt alltid när jag slår på TVn och arenan visar sig med ett blomsterarrangemang utan dess like.

Den galet härliga känslan av atmosfären med faktiskt VÄRLDENS bästa publik. Helt oslagbart. Att se Steve Guerdat så rörd över just detta blir ännu mer påtagligt när man just läst om bråk i nån fotbollspublik mellan supporters.

Mellan alla hejarop hemifrån, hjärtstillestånd och glädjetårar planeras nästa tävling här hemma.

Fantastiska klipporna Emma och Wilma har styrt upp vardagen på hemmaplan och Julia har ridit för fullt. Tidigare praktikant Gustav jobbade även hos oss i helgen, ibland  behövs extra händer!

    Världens bästa Gustav kommer och jobbar när det kniper, tack för det!

Igår kväll, med hemkomst efter midnatt, kördes en lastbil från Göteborg med team Steffi som också hade med Peders hästar, pinaler och pokaler hem.

Henlöv tog flyget med bara sig själv och väskan direkt från jublet i Göteborg mot värmen i Mexico dit Jullan nu har sänt iväg Chrille och Zacke. Jullan styrde lastbilen söderut i fredags och har underhållit och skött om grabbarna fram till att deras flyg lyfte. I morse parkerarde hon lastbilen som står redo för hemgång om två veckor och flög tillbaka hemåt.

Julia som var på plats för att se WC finalen i Göteborg igår hämtade upp Antonias lastbil efteråt och körde den till  Grevis för nya äventyr.

Antonia, Wilma, Steffi och Matilda åker nämligen med 10 hästar till Belgien på tisdag för att tävla i två veckor. Hemma har Wilma förberett det som går med packning och har en plan för allt som ska göras när lastbilarna är på plats och kan packas.

Packat och klart by Wilma

Just nu har vi konferenser över Whats App vem som kan köra den ena lastbilen, vi har ju trumfkort att sätta in men de korten gör sig bättre hemma den här veckan (Jullan och Julia). Matilda klarade förvisso sin uppkörning (Yay! Grattis! När ska vi fira det?) i onsdags men den där fysiska lappen lär ju inte hinna trilla ner i lådan innan de behöver åka dessvärre. 

Inte bara planering på WU 🥳

Det är här vi stämmer upp i kör tillsammans med chefens ord inpräntade i ryggraden.

”Problem är till för att lösas”

Skål för att det lilla mantrat faktiskt verkligen hjälper tankesättet i vardagen, och skål för vårt fantastiska team, som ni jobbar för det, och hästar, vilken vecka, magi!

Charlie tackar för all support och hälsar att han nu chillar i sin gräshage med sin polare Bingo. Han hälsar också att all uppvaktning uppskattas, glöm inte signera paketen ”Charlie” så att GODISET kommer till rätt box. Jaja…han ska bjuda Allan, Sparven, Cash, Bo och Kirlo.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Kickar och huvudbry!

Jenny Talinsson | 30/3 - 2019

Förlåt min totala frånvaro här på bloggen! 

Bättring utlovas.

Vad har jag gjort då förutom att inte blogga? Jo jag har bland annat hämtat inspo och läst jobbansökningar.

Jag hämtade hem hästar i Södertälje för någon månad sen och passade på att kontakta Jörgen på Equirehab i Kvicksund. Genom tidigare jobb och bra kontakter rekommenderades deras jobb varmt, bra hand med hästar och stor erfarenhet av sporthästar på vattenband. Eftersom vi har ett eget vattenband som vi använder som komplement till ridningen, och i något enstaka fall rehab, tyckte jag det var dags att lära mig mer om möjligheterna att få ett optimalt träningspass utifrån individen.

Jag fick skugga Jörgen i arbetet medan han berättade hur han jobbar och använde olika hästar som exempel. Väldigt kul och väldigt intressant, sådär så att man vill läsa allt om anatomi o fysiologi!!

Här skolar Jörgen in Clique på vattenbandet på Equirehab

I veckan var Jörgen och Monika Carlström nere hos oss och vi gick gemensamt igenom de hästar vi har på vattenbandet tillsammans med ryttare och groom, det sammanföll också fint då vår kiropraktor Håkan Krantz var på plats. Han kunde dela med sig av hur hästarna känns när han jobbar med dom, svagheter som nu kan stärkas med vattenträningen. Monika som är equiterapeut kunde också visa oss hur vi jobbar optimalt med vår laser från Irradia, super!

Det är jäkligt viktigt att i vardagen påminnas om att man alltid har så mycket att lära, det ger i alla fall mig en kick. Lätt att dagarna bara rullar på!

Som ni kanske sett har det ökade antalet hästar och ”träningslokal” för hästarna gett oss det angenäma uppdraget att rekrytera personal, vi behöver vara fler som sköter markjobbet.

Jag tycker det är attans klurigt, jag tycker mig ha täckt de flesta frågor där svaren leder till att hitta rätt person för jobbet. Lisen finns alltid med på ett hörn då jag brukar bolla med henne.

Eftersom jag jobbat med hästar hela mitt liv och vet vad det innebär och tillför har jag nackdelen att inte kunna se det ur olik synvinkel, men jag försöker. Tro mig.

För mig är det intressant att höra vad personen förväntar sig av tjänsten rent vardagligt, vilka sysslor tänker sig personen ingår i jobbet. Det säger mig rätt tydligt om det är något tjänsten motsvarar, är det något vi/personen kan kompromissa med för att det ska bli mer optimalt eller ser vi inte ut att matcha varandra alls i förväntningar?

Ibland  undrar jag dock om folk bara slänger ihop en massa ord arbetsgivaren förväntas vilja höra för att få tjänsten? Vad är vitsen med det om man ändå inte är intresserad av att stå upp för den bilden när man är på plats? Många ansökningar ser ofantligt fantastiska ut, lite för bra helt enkelt. Jag fastnar nog mer för de som är mer nyanserade.

Bäst är om du lyssnar till dig själv, är ärlig med dig själv vad du vill och inte vill. Då ser jag ju lättare om jobbet är något för dig. Ger du mig däremot svaren du tror att jag vill höra, då ligger ju ansvaret på dig att vilja jobba efter det? Och det behöver ju inte bli helt fel det heller, om det är med måtta. Det är ju kanske svårt att hitta ett jobb som uppfyller alla krav man har på listan, och givetvis lika ur arbetsgivarens synvinkel. Där får man väga för och emot själv. INNAN man tackar ja till tjänsten. Allt är ju inte guld och gröna skogar även om det hos oss absolut kan vara guld och blåa hav. Men, inte BARA guld och blåa hav, livet ser inte ut så, även om det vore nice såklart.

För jag blir ju för stunden lite uppgiven då någon kommer på efter en vecka att de vill rida mer (fast jag varit tydlig och talat om att vi har beridare som sköter den delen) eller verkar tro att ”någon annan” mockar skrittmaskinen, sopar stallgången, rensar avloppet i spolspiltan, borstar leriga hästar… osv.

Jag tycker också att vissa saker är tråkigare än andra men det som gör det lättare för mig är att jag njuter mer av resultatet än ojar mig över sysslan.

En gång när Sibon var nöjd med mitt jobb och vi chillade lite efteråt. 

Av mina erfarenheter vet jag också att möjligheter öppnar sig när man sitter lugnt i båten och gör ett bra jobb, hav förtröstan om allt inte händer med en gång så att säga. Klart man ska ha drömmar, jag tror stenhårt på att de hjälper dig att nå mål men ingen kommer ge dig drömmen i handen första dagen. Du kommer själv, förmodligen rätt omedvetet jobba dig mot den. Det går upp, det går ner, det är kul, det är tråkigt. Om vartannat. Skilj på trött och sliten.

”Judith & Judith” back in the days när de skulle kliva vidare efter en tid som elever hos oss. Idag jobbar Julia Erlach som internationell topgroom och Julia Nilsson kom tillbaka till oss och jobbar nu med Peders hästar och kör lastbil runtom i världen med hästarna.
Mikaela Bergström kom till oss som ridande elev, bröt foten, läkte och kom tillbaka som hästskötare till Steffi, de gjorde allt från nationella till int tävlingar ihop, även VM i Kentucky (reserv) Åkte även med Peder på nationshoppning. 

Så jag klurar ständigt på ”hur hittar man rätt i djungeln av ansökningar” som är tillräckligt intresserad. För man får väl kalla det så, när man vill jobba med hästen men förstår och tycker allt jobb runt hästen  är ok också. 

Medaljens framsida så att säga. Att vara delaktig i framgångar betyder att det jobbats på i vardagen också, de bilderna ser annorlunda ut men you gotta love that too.

En enkel fråga som kanske sållar ut och ger många svar kom faktiskt till mig idag. 

Basic och enkel.

VARFÖR vill du jobba med hästar?

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

We are hiring!

Jenny Talinsson | 5/1 - 2019

 

Kickar igång 2019 med att lägga ut en annons då vi har en tjänst som tävlingsgroom ledig.

Tidigare erfarenhet, tävlingar i stort sett varje helg, i Sverige och utomlands. Passion för hästarna och kunna rodda med allt kring dessa och tävling. Lastbilskort ett plus.

Punkt på den, lite kort så.

Tänker att jag ska ta er behind the scene, bakom annonsen så att säga. 

Välkomna, kliv på!

Tidigare erfarenhet av tävling?         Det behövs för att du kommer att ha (tillsammans med en till hästskötare) ca 14 hästar på din lista. Allt från några yngre hästar till de som går det största.

Ansvara för att hästarna sköts enligt plan och ta hand om organisationen när det kommer till att rodda för tävling. Allt från två till åtta hästar åker med på tävling så du behöver ha en bra tidsuppfattning och organisationsförmåga för att få till en dag som fungerar på ett bra sätt. Som att se till att hästarna är på plats för start när det är dags men också få ”bakom-kulissen-jobben” gjorda som handwalks, skötsel av hästar och utrustning, fodringar osv.

Åker man på viktiga landslagsuppdrag eller säg en världscuptävling är det skönt med tidigare erfarenhet. Det är mycket som står på spel och du kommer vara nyckeln till lugnet och att allt klaffar runt omkring starterna. De äldre erfarna hästarna behöver ofta mer individuell skötsel, så även om du har färre hästar med då finns det tillräckligt att pyssla med. Här är du en viktig person när det gäller att se och påverka hur hästarna mår för att kunna prestera på topp. 

En ryttares ord om hästskötarens betydelse.

Tävlingar i stort sett varje vecka?      Här behöver du veta vad det handlar om och då vet du liksom jag att det är omöjligt att ha med egen häst. Det är svårt att tillbringa tid med den egna hästen när man kan vara borta 4 dagar i veckan eller 3 veckor i sträck. Det finns många tjänster där du kan ha med egen häst, vi har några sådana, men just den här tjänsten är för en tävlingsgroom som är på tävling mycket. Här blir hästarna på jobbet ”dina egna” hästar.

Förra året var Malin knappt hemma någonting bortsett från några väldigt korta perioder.

Du behöver veta med dig själv att du är ok med att vara hemifrån, att lastbilen är ditt hem, kunna bo både själv och med andra. Ledighet kan inte vara en betydande del för dig just nu, det behöver vara hästarna. Går du in med den inställningen är jobbet något för dig. Nu kan jag höra upprörda stämmor, men stopp! Anledningen till att du inte kan vara ledig ”som på ett vanligt 9-5 jobb” är att du förmodligen är på resande fot eller kommer hem för att två dagar senare åka iväg igen. Du kommer vilja styra upp både dina hästar och saker själv för att du vill och behöver ha koll på läget. Precis som din ryttare är du driven av era mål. Tillsammans gör ni en satsning, en fantastisk resa för den som vill.

Att stå bredvid men ändå rida hela banan! Engagerad och tävlingsinriktad.

Tro mig, jag är den första att planera in ledighet och återhämtning med dig vid första bästa tillfälle. Jag vet och tycker att det är jätteviktigt, du behöver ork och motivation för att må bra. Du behöver bara vara ok med att jobba efter ett tävlingsschema med de tävlingar ni kommer göra. Och det kan vara intensivt i perioder. 

Vännerna på tävling blir din bonusfamilj och firar dig garanterat någonstans i världen om det är där du befinner dig på din födelsedag.

Passion för hästarna?                           Du älskar dina hästar och får mer än gärna säga ifrån för att du tar dina hästars parti i en fråga. Du får gärna ha ögon i nacken som ser att jag har glömt ta av nattlindorna på Brunte vid morgonmocken och missat checka benen. Du är deras röst och deras välmående är ditt. 

Nöjd häst=nöjd groom

Därför behöver du också ett intresse att hela tiden vilja lära mer. Jag tror att när man kommit en bit och inser vad det handlar om, hur omfattande jobbet är blir man väldigt ödmjuk. Då bollar man med andra, upptäcker vilka resurser som finns runt omkring och släpper på sin egen prestige. För den gör ingen nytta, den kommer bara begränsa dig, och ditt team.

Kunna rodda med allt som har med hästarna och tävling, lastbilskort ett plus?                                                        För detta behöver du vara organiserad och skärpt. Det är allt från att klippa hästar i tid och ha koll på vaccinationer till att boka uppstallning för en lång resa med stopp efter rätt antal timmar. Allt pappersarbete som kommer till när du tävlar internationellt. Eller att improvisera i pressat läge när en häst får kolik på lastbilen och du har tre hästar till att ta hand om på väg till tävling.

Bild från Top Ten finalen i Genève 2018. Top Ten Grooms in the world. Jag tror ingen groom är under 30 år, det tar tid att lära sig yrket så var ödmjuk. foto Jenny Abrahamsson World Of Showjumping

Allt kan hända och det mesta går att lösa, men vet du hur du blir som person i ett sådant läge? Förmodligen om du har tidigare erfarenheter av ansvar, kniviga situationer, vana att riskbedöma och klara dig på egen hand.

Bara du kan veta vad ditt jobb ger dig och valet är alltid ditt.

Ok, det var en liten inblick för dig som är sugen på att ta klivet och satsa på hästskötarlivet fullt ut på en högre nivå. Kanske för ett tag, eller med drömmen att ta sig fram och bli en av de bästa.

Jobbet bakom kulisserna är så mycket mer än att bara fläta fint v/s slita rumpan av sig och jag rekommenderar det verkligen. Jag har älskat alla mina jobb men också valt omsorgsfullt.

Och vet du? Jag säger inte att du behöver vara klippan idag men när du läst det här ska du nog känna dig träffad, utmanad, kanske lite självkritisk och tvivlande men samtidigt exalterad och nyfiken.

Då tror jag du är en bra bit på vägen! 

Avslutar med den starkaste, mest känsloladdade bilden, tjuter varje gång jag ser den. Mark Beever, groom till Nick Skelton, när de vann OS Guld med Big Star i Rio 2016. När drömmen blir sann. Gåshud och beundran  för samarbetet de haft i över 30 år. RESPEKT.  foto Jenny Abrahamsson World Of Showjumping

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Helgstämningen är på topp

Jenny Talinsson | 29/12 - 2018

Jul och nyår betyder lite lugn för oss på Grevlunda. Vi gör så att man är antingen ledig en vecka över jul eller över nyår, det brukar bli bra fördelat efter allas önskemål. Det  har varit ett fartfyllt år så det är skönt för alla att ta igen sig. 

Juliga Jullan satte ribban på julstämningen när vi körde julen ihop.

Mycket mocka blir det när personalstyrkan minskas till hälften men väl värt för lite jullov, new in och welcome back från julbordet Wilma!

 

Hästarna tar det också chill, istället för ridning aktiveras dom förutom hage i skrittmaskin, skrittband och kanske lösgalopp varierat under dessa två veckor. Antonia som checkade ut tidigare på semester är tillbaka och sticker in med igångsättning av sina hästar.

Anton och Stollan

Grå skrittar på medan klockan den gå.

Svarten går i backen.

Jag vet, jag är bäst i familjen på julrim.

 

Ledighet betyder att vi tar bort nästan allt kraftfoder och ökar hösilagegivan, det är nödvändigt för både mage och huvud.

Jag passar på att ta den årliga ridturen när ingen ser, blev ingen långritt kan jag säga utan inom 4 väggar. Det varade max i 25 minuter varav 20 var i skritt. När jag väl fick upp farten i trav kom Zalu på att han kanske måste gå på toa, varje gång. Han skämtade bestämt med mig aprillo för toabesöket blev aldrig av, bara halten. Galoppen..ja…äsch. Han har humor han, själv log jag inte direkt dagarna efter då jag gick som John Wayne. Träningsvärk, så larvigt. Borde rida mer, tänk vad man tappar!

Zalu mitt lilla juleljus, jag trodde jag skulle få honom i julklapp men icke…

 

Lösgaloppera då, det är kul och intressant. Främst att se hästarna men även den andra personen du ska lösgaloppera med. Det låter kanske jättekonstigt men du kan på riktigt se vilken känsla den personen har (nu kommer ingen våga lösgaloppera med mig igen, haha). Man kan också se det som så att man kan lära sig väldigt mycket av att lösgaloppera en häst när det gäller känsla och timing. Det handlar då om att förutse vad hästen tänker göra (timing) och sen med vilket mått du behöver mana på eller lugna ner tempot utan att det blir för mycket av det goda (känsla). Vi har några få hästar vi faktiskt kan lösgaloppera själva, Sparven bland annat, hon går som på räls. Hon liksom vet att det är bättre att den andra personen gör något vettigare i stallet istället för att tala om åt vilket håll hon ska gå. Det räcker att en människa säger det till henne, inte två. Typen som behöver två personer är de som tar alla chanser att stanna i ett hörn, gena eller byta varv kors o tvärs när de minst av allt ska göra det, dvs de flesta. Allan är där mittemellan, han brukar låtsas att han absolut inte hajar systemet tills man säger att ”Nu får du skärpa dig” och då plötsligt minns han. Skönt ändå.

Jäkligt kul är det att se olika hästar röra sig och vilken nivå kommunikationen ligger på. Vi har en som det liksom inte tillför något att göra detta med, hon har huvudet i takstolarna och rör sig precis som en Barbiehäst, raka ben och stöter fram. Lägg till drak-fräs från näsborrarna och stirr i blicken. Man försöker få kontakt men hon är förlorad i någon skräckfilm. Själv ser jag bara 4 väggar och hinder. Man kan inte vara bra på allt, det är ok.

Anton och Frallan värmer upp

 

Well well, innan vi galoppar hästarna ser vi till att de är uppvärmda, de kan ha gått i skrittmaskinen innan eller om vi vet att det kommer bli åka av tar vi den på linan först och joggar igång. Ofta är det en glädjeyra första gången, nytt och spännande, gången efter är det lättare att komma till jobb.

Börjar med trav i båda varven tills de är uppvärmda sedan får de jobba i galopp efter vad de har ork för, det är något som byggs upp efter hand. Skrittpaus är bra för återhämtning och de slappnar ofta av fint då vilket gynnar galoppen sen.

Nu låter det kanske som vi håller på i en evighet men vad jag egentligen pratar om är några varv i galopp åt båda håll. Det blir ett helt annat tempo än när de blir ridna nu på vintern så det märks rejält på hästarnas flås om de inte är vana. 

Snabb som vinden

Är man inte van att lösgaloppera kan det som sagt bli lite svettigt.

 

Viktigt att komma ihåg är att det är en förutsättning att ha ett bra underlag som inte släpper, extremt viktigt.

Skydd och boots på

En bra grej att tänka på, lätt hänt att en dörr öppnas.

Hästar som springer in i speglar har man ju hört om så vi gör så här.

 

För alla är det dock inte total vila över helgerna, Malin kom hem med Peders hästar från Olympia på juldagen och samma dag drog Steffis crew till Mechelen, tanken är nog att hon och Olivia är hemma lagom till att det är dags att klä på sig nyårsblåsan. Frågan är om de är vakna till tolvslaget, inomhustävlingar har en tendens att roa publiken in på småtimmarna så det är långa dagar. Malin som varit on the road nästan oavbrutet hela året åker och vilar upp sig bland palmer och solstolar. Vi gör vad vi kan för att vara redo för 2019!

Med Malin kom även Peders resväskor hem, tippar att de härstammar från Genève, Prag och Olympia.

Kl 01.01 i natt red Steffi och Kirlo hem en tredjeplats i Mechelen, bravo! Håll tummarna för Speffi på söndag!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Tankar när vinden viner

Jenny Talinsson | 9/12 - 2018

Vinden viner ute, det riktigt tjuter inne i mitt lilla hus men jag kan vara inne idag, jag är ledig.

Hästarna är ändå i mitt huvud och jag tänker att dom inte kommer att vara nöjda ute i sina hagar någon lägre tid idag. Det är alltid nån pajas som förstör friden för de andra och gör en hemsk blåst till något fruktansvärt farligt. Ofta kan jag tala om just vem den pajasen kommer att vara.

Hur hästarna fungerar behöver man veta när man gör hagschemat, det slutar sällan bra om fyra stycken från Dramaten går ut samtidigt bredvid varann. Tre från Apoteket och en från Dramaten, det är bättre. Blåser det storm behöver den från Dramaten alltid tas om hand före övriga. Lite så får man jobba.

Att ta hand om hästar handlar mycket om att förutse situationer och att kunna göra riskbedömningar. För hästens säkerhet men också för din.

Minns inför OS i Sydney (som var det enda mål som existerade år 1999 och 2000), jag hade gjorde ett långt grimskaft med två kedjor till Flyinge Amiral. Han var en väldigt glad häst med stor humor, en hingst med mycket bus och spring. Min bedömning då inför våra dagliga promenader var 1) Jag visste att kedjor gått sönder förr och får han för sig att dra iväg kan jag länga mitt långa grimskaft men fortfarande hålla kvar utan att han kommer lös 2) Jag visste att Amiral skulle sprungit omkring i en Sörmlandsskog än idag OM han kom lös 3) Jag skulle inte få åka till Australien. Inte Pether Markne heller förstås, ryttaren, och det var inte en risk jag tänkte ta.

Kedjorna höll tack och lov, Sydney finns fortfarande i hjärtat och så även Pether. Men det kunde såklart sett annorlunda ut, vem vet?

Jag kan nog vara lite överdriven när det gäller att förutse vad som skulle kunna hända (fråga de jag är ute och rider med), men jag har (peppar peppar) också varit väldigt förskonad från olyckor och onödiga händelser.

För mig är det är otroligt viktigt att vi är intresserade av att lära känna hästen som individ. Att vi är intresserade av hästens olika  beteenden, behov och personlighet.

Sannolikheten att vi ger varje häst det den behöver för att känna sig trygg och bekväm i de flesta situationer är såklart mycket större då tänker jag.

Förståelsen, tålamodet och ödmjukheten ökar enormt. Arbetsmiljön blir lugnare och säkrare för både häst och människa. Skaderisken minimeras garanterat. 

Jag uppmanar dig att ta dig tid att intressera, observera och reflektera över hästen du jobbar med för stunden och se om du kan lära dig något nytt.

Välj bort musik i öronen när du mockar, intressera dig av hur boxen ser ut, kan något hänt under natten? Har han ätit upp sin mat som han brukar, verkar allmäntillståndet bra, är saltstenen redan slut igen, vilar han ofta så på höger bakben?

När du sköter om henne, hur beter hon sig då? Vad betyder det när hon njuter av ryktskapan på halsen eller blir sur när du borstar på ryggen? Nöjer du dig med att ”hon gör alltid så”?

Låt mobilen ligga kvar i fickan när du skrittar av, reflektera över vad som gått bra v/s sämre och om det kanske kan finnas ett samband med de observationer som gjorts under andra moment? Prata med någon du rider med och utbyt tankar.

Nya spontana observationer tas tacksamt emot. Våra hovslagare t.ex är väldigt observanta i sitt arbete. Det kan vara så att en häst är väldigt obekväm i ett visst moment och det kan vara en bra pusselbit i de egna tankarna kring hur hästen fungerat. Vi spånar kanske vidare tillsammans.

Ibland behöver man fler öron för att klura ut vad hästen vill säga.

Vad vi vill är att förstå hästen och vad jag menar är att hästar visst kan prata, vi måste bara vara tillräckligt intresserade av att lyssna.

 

Hovslagare är en person som hanterar din häst med jämna mellanrum, har ni en bra kommunikation? Här är Michael Woods, en av våra hovslagare.
Sparven visar här sött upp sina öron, men vad ni inte vet är att det bara är Malin som kan klippa dom varje gång det behövs göras. Hon har känt Sparven sen hon var 4 år så de kan varandra väl.
Med Carma får man använda sig av känsla när man kan använda sig av ett nej eller bara låta henne tro att det är hon som bestämmer. En utmaning men så fin att komma nära.
Kris och klockan började bli mycket, jag bedömde att vår gårdskarl Donatas på ett säkert sätt kunde ta in Bingo från hagen trots att han inte är van att hantera häst.

 

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Dagen efter

Jenny Talinsson | 29/11 - 2018

Av med understället i merinoull och på med sommarklänningen! Ja en klänning är ju en klänning och för att sätta er in i mitt huvud gällande just ett plagg jag sällan bär, så jämför med en hobbyryttare som är glad för sin enda häst. De tävlar kanske mest hoppning men kan också styra runt en MSV b:3 och även de årliga Hubertusjakten. Resonerade lite så gällande min galautstyrsel, oavsett dess styrka och inriktning är ändå ändamålet att ha kul tänker jag, så vi kör en gala också! Eller så var jag bara bekväm. 

Vilken kväll ändå igår på Ryttargalan!  Kvällen då man inte känner igen någon fast man känner igen de flesta så att säga.

Alla utmärkelser, våra fina hästägare uppmärksammades genom Hederspris till fantastiska Astrid och Morgondagens Häst blev Crusader Ice där vi har härliga Susanne som delägare. Riktiga powergirls!

Priset till Årets Ridskolehäst, jösses det är där man får hejda det stora flödet av tårar, man har ju trots allt mascara. Vilka hjältar det finns där ute på ridskolorna, vilka kompisar, bäst på allt och lite till, blir alldeles varm i hjärtat.

Hästskötarpriset, de som inte bara gör allt för att deras hästar ska må som bäst, de kan också sin ryttare utan och innan. Tro inte att de bara tillgodoser hästarnas behov! En ofta tyst kommunikation där man läser av situationer och händelser, gör bedömningar där man ofta ”gått genom ryttarens huvud” på väg till eget handlande. Det är ett häftigt teamwork varje proffsgroom i högsta grad är nyckelpersonen i. Det är så otroligt mycket mer än att göra snygga knoppar och sadla upp en polerad häst. Blir ödmjuk vid blotta tanken. Respekt! Grattis Jossan, Tinne och Lövsta!

För att backa bandet så packade jag in en häst och lilla resväskan i tisdags för att bege mig norrut. Oftast förenar man nytta med nöje och nu skulle jag lämna en häst på vägen. Smäller igen luckan på lilla lastbilen och ska bara ta mig en check på hästen innan avfärd, försöker öppna dörren framför hästen (stuterimodell) men handtaget vägrar ge med sig. Ber stressad vår handyman om hjälp varvid han tar till styrka och står plötslig med handtaget i handen. Han går numer under namnet Hulken.Vi hann göra samma sak med andra dörren också för säkerhets skull innan vi tog oss tiden att lokalisera det egentliga problemet. Tips, rengör hålen i golvet så slipper du be Hulken om hjälp. Lätt att vara efterklok.

Nåväl, byter bil och drar upp till dagens slutmål Södertälje och Jenny Andersson. 

På onsdag ”innan klänning” kommer man inte undan jobb om man har häst, Jenny har ett stall fullt av sådana och, som vissa andra, några till. Effektiva tjejer som vi är tar vi med två hästar till Södertälje Ridklubb där Jenny är Sportchef, en av oss motionerar (jag) och en sätter sig framför datorn. Hinner samtala med en härlig Annelie, ridskolechef på SRK, och hamnar i ett samtal gällande bristen och behovet av funktionärer på tävling, vi jämför då och nutid. Vad är ert knep för att lyckas få ”alla” att hjälpa till inom klubben? Utan funktionärer ingen tävling, så enkelt är det. 

Till sist, läser din blogg och älskar den Sara Nilsson. Högläst inlägget om när du red VM-banan för alla jag känner och skrattar bara vid tanken, genialisk! Du är förresten varmt välkommen att ge prov på dina mock-kunskaper, hur ser det ut för dig den 24/12? 

Till skillnad mot när jag skulle åka hemifrån hade det här FAKTISKT frusit och nu fick vi inte upp luckor till rampen.
Jenny är dock en redig kvinna med lösningar på det mesta så jag behövde bara slänga in henne i hästdelen.
Voilà! Welcome aboard horses.
Här är klockan egentligen dags för intag från hage, regnigt och tråkigt ute, men vi konstaterade snabbt att hästarna inte är gjorda av socker så vi shoppar julpynt istället.
Alla som jobbar julafton kommer få en liten överraskning. Babsi ger en liten hint här om vad som kan förväntas.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här

Med Peders ord som mantra

Jenny Talinsson | 17/11 - 2018

Vecka 45 visualiserade jag att v.46 får vi händerna fulla men inte värre än att vi löser det.

Så kom då v.46, Stuttgart denna vecka vilket betyder att Steffi, Jullan och Olivia åkt ner med Carma,Sparven, Allan, Charlie och Zalu, mött upp Malin där som kom från Doha med Chrille och Hansson. Eftersom Malin sen behöver hjälp att köra åker Jullan med vidare till Madrid och flyger sen hem därifrån. 

Då slår givetvis influensan till på hemmaplan. När man bittert frågar sig sju gånger varför nu och inte för två veckor sedan när alla var hemma och plussa på tre praktikanter på det? Två personer kort på ett redan tight schema, ente optimalt. Det blir bara lite xtra allt när vår gårdskarl är sjuk och jag plötsligt måste stiga i graderna till traktorproffset på farmen. Blicken från tjejerna när de förstår att jag ska hämta en hösilagebal skrämmer nästan mer än mina ord när helvetesbalen inte lossnar från spetten när den ska av på balavagnen. Eller ännu värre, lossnar bara på ena spättet och dinglar lite snyggt likt en julkula tills jag måste släppa balen i backen och måste börja om från början. Och DET är en historia i sig. Jag tappar gärna gödselsvagnarna i containern också. Det är då man är glad att containern är full med gödsel så man åtminstone har en chans att fiska upp den lilla prylen själv igen och slippa be om nån lyftkran. Teknik och hösilagebalar, där har jag noll tålamod. Det ska bara funka. Jag lägger hellre min tid på viktigare saker, därav kort stubin där och då.

Men i alla fall, jag förekommer de egna flunsasymptomen med apotekbesök och en icakasse apelsiner, med Peders klassiska ord i bakhuvudet ”problem är till för att lösas” stångar jag grepen i pelletsboxarna med en kämpaglöd jag hoppas ska smitta av sig. 

Vi är ändå väldigt bra på att anpassa oss efter olika situationer så det går ingen nöd på oss, ett bra samarbete och förståelse för allas jobb jobbar vi på backen bra ihop med våra ryttare som också drar sitt strå till stacken. Vi har trots mycket jobb ett skönt lugn ihop, även när Lisen annonserar att kund kommer ”ikväll”. Ok, tänker ni, ställ fram pållen, snygga till och sadla upp, no biggie. Så kunde det vara, om inte just den hästen ser lite mer ut som Bills ponny i pälsen än vad vi i det ögonblicket önskade. Det är bara att ta fram klippmaskinen. Drar en ramsa om skimlar… ”Typiskt, håret växer ut igen innan man ens hinner få på täcket”. Är det någon som fört statistik hur ofta man klipper en skimmel v/s annan färg?

Men med ett fungerande system i ryggen, vilja och lite humor funkar det mesta upplever jag.

Så tack för den här veckan tjejer, bra jobbat!

Let’s heja på gänget nere i Stuttgart nu, jag gillar när Steffi och Peder åker på samma tävlingar, då räcker det att titta på en skärm hemifrån! Heja!

V.45 då jag pimpade Zalu med klippmaskin och sax inför helgens tävlingar i Stuttgart. När han börjar vifta på benen säger han att han har tröttnat och behöver en paus. Givetvis får han det, han är gammal nog att bestämma själv.
Alla tips mottages för att lättare få ur spetten ur balen. Would be lifechanging.
Ni vet när man har lite annat i huvudet och glömmer se till att låser kopplats till då kan gödseltunnan hänga löst. Endast hänt en gång denna vecka.
Två långbenta har funnit varann, Antonia ger Zip Wyatt lite kärlek inför tävling imorgon.
Julia hugger i, just hemkommen från tävling med småttingar.
Glömde ta en ”före” bild på skimmeln men ungefär så här såg han ut innan klippning.
Tack för den här veckan tjejer, bra jobbat! Bilden är från VM-tittande i somras men känns lika aktuell idag. Fattas gör vår praktikant Emelie.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här