Tankar när vinden viner

Jenny Talinsson | 9/12 - 2018

Vinden viner ute, det riktigt tjuter inne i mitt lilla hus men jag kan vara inne idag, jag är ledig.

Hästarna är ändå i mitt huvud och jag tänker att dom inte kommer att vara nöjda ute i sina hagar någon lägre tid idag. Det är alltid nån pajas som förstör friden för de andra och gör en hemsk blåst till något fruktansvärt farligt. Ofta kan jag tala om just vem den pajasen kommer att vara.

Hur hästarna fungerar behöver man veta när man gör hagschemat, det slutar sällan bra om fyra stycken från Dramaten går ut samtidigt bredvid varann. Tre från Apoteket och en från Dramaten, det är bättre. Blåser det storm behöver den från Dramaten alltid tas om hand före övriga. Lite så får man jobba.

Att ta hand om hästar handlar mycket om att förutse situationer och att kunna göra riskbedömningar. För hästens säkerhet men också för din.

Minns inför OS i Sydney (som var det enda mål som existerade år 1999 och 2000), jag hade gjorde ett långt grimskaft med två kedjor till Flyinge Amiral. Han var en väldigt glad häst med stor humor, en hingst med mycket bus och spring. Min bedömning då inför våra dagliga promenader var 1) Jag visste att kedjor gått sönder förr och får han för sig att dra iväg kan jag länga mitt långa grimskaft men fortfarande hålla kvar utan att han kommer lös 2) Jag visste att Amiral skulle sprungit omkring i en Sörmlandsskog än idag OM han kom lös 3) Jag skulle inte få åka till Australien. Inte Pether Markne heller förstås, ryttaren, och det var inte en risk jag tänkte ta.

Kedjorna höll tack och lov, Sydney finns fortfarande i hjärtat och så även Pether. Men det kunde såklart sett annorlunda ut, vem vet?

Jag kan nog vara lite överdriven när det gäller att förutse vad som skulle kunna hända (fråga de jag är ute och rider med), men jag har (peppar peppar) också varit väldigt förskonad från olyckor och onödiga händelser.

För mig är det är otroligt viktigt att vi är intresserade av att lära känna hästen som individ. Att vi är intresserade av hästens olika  beteenden, behov och personlighet.

Sannolikheten att vi ger varje häst det den behöver för att känna sig trygg och bekväm i de flesta situationer är såklart mycket större då tänker jag.

Förståelsen, tålamodet och ödmjukheten ökar enormt. Arbetsmiljön blir lugnare och säkrare för både häst och människa. Skaderisken minimeras garanterat. 

Jag uppmanar dig att ta dig tid att intressera, observera och reflektera över hästen du jobbar med för stunden och se om du kan lära dig något nytt.

Välj bort musik i öronen när du mockar, intressera dig av hur boxen ser ut, kan något hänt under natten? Har han ätit upp sin mat som han brukar, verkar allmäntillståndet bra, är saltstenen redan slut igen, vilar han ofta så på höger bakben?

När du sköter om henne, hur beter hon sig då? Vad betyder det när hon njuter av ryktskapan på halsen eller blir sur när du borstar på ryggen? Nöjer du dig med att ”hon gör alltid så”?

Låt mobilen ligga kvar i fickan när du skrittar av, reflektera över vad som gått bra v/s sämre och om det kanske kan finnas ett samband med de observationer som gjorts under andra moment? Prata med någon du rider med och utbyt tankar.

Nya spontana observationer tas tacksamt emot. Våra hovslagare t.ex är väldigt observanta i sitt arbete. Det kan vara så att en häst är väldigt obekväm i ett visst moment och det kan vara en bra pusselbit i de egna tankarna kring hur hästen fungerat. Vi spånar kanske vidare tillsammans.

Ibland behöver man fler öron för att klura ut vad hästen vill säga.

Vad vi vill är att förstå hästen och vad jag menar är att hästar visst kan prata, vi måste bara vara tillräckligt intresserade av att lyssna.

 

Hovslagare är en person som hanterar din häst med jämna mellanrum, har ni en bra kommunikation? Här är Michael Woods, en av våra hovslagare.
Sparven visar här sött upp sina öron, men vad ni inte vet är att det bara är Malin som kan klippa dom varje gång det behövs göras. Hon har känt Sparven sen hon var 4 år så de kan varandra väl.
Med Carma får man använda sig av känsla när man kan använda sig av ett nej eller bara låta henne tro att det är hon som bestämmer. En utmaning men så fin att komma nära.
Kris och klockan började bli mycket, jag bedömde att vår gårdskarl Donatas på ett säkert sätt kunde ta in Bingo från hagen trots att han inte är van att hantera häst.

 

 

Dagen efter

Jenny Talinsson | 29/11 - 2018

Av med understället i merinoull och på med sommarklänningen! Ja en klänning är ju en klänning och för att sätta er in i mitt huvud gällande just ett plagg jag sällan bär, så jämför med en hobbyryttare som är glad för sin enda häst. De tävlar kanske mest hoppning men kan också styra runt en MSV b:3 och även de årliga Hubertusjakten. Resonerade lite så gällande min galautstyrsel, oavsett dess styrka och inriktning är ändå ändamålet att ha kul tänker jag, så vi kör en gala också! Eller så var jag bara bekväm. 

Vilken kväll ändå igår på Ryttargalan!  Kvällen då man inte känner igen någon fast man känner igen de flesta så att säga.

Alla utmärkelser, våra fina hästägare uppmärksammades genom Hederspris till fantastiska Astrid och Morgondagens Häst blev Crusader Ice där vi har härliga Susanne som delägare. Riktiga powergirls!

Priset till Årets Ridskolehäst, jösses det är där man får hejda det stora flödet av tårar, man har ju trots allt mascara. Vilka hjältar det finns där ute på ridskolorna, vilka kompisar, bäst på allt och lite till, blir alldeles varm i hjärtat.

Hästskötarpriset, de som inte bara gör allt för att deras hästar ska må som bäst, de kan också sin ryttare utan och innan. Tro inte att de bara tillgodoser hästarnas behov! En ofta tyst kommunikation där man läser av situationer och händelser, gör bedömningar där man ofta ”gått genom ryttarens huvud” på väg till eget handlande. Det är ett häftigt teamwork varje proffsgroom i högsta grad är nyckelpersonen i. Det är så otroligt mycket mer än att göra snygga knoppar och sadla upp en polerad häst. Blir ödmjuk vid blotta tanken. Respekt! Grattis Jossan, Tinne och Lövsta!

För att backa bandet så packade jag in en häst och lilla resväskan i tisdags för att bege mig norrut. Oftast förenar man nytta med nöje och nu skulle jag lämna en häst på vägen. Smäller igen luckan på lilla lastbilen och ska bara ta mig en check på hästen innan avfärd, försöker öppna dörren framför hästen (stuterimodell) men handtaget vägrar ge med sig. Ber stressad vår handyman om hjälp varvid han tar till styrka och står plötslig med handtaget i handen. Han går numer under namnet Hulken.Vi hann göra samma sak med andra dörren också för säkerhets skull innan vi tog oss tiden att lokalisera det egentliga problemet. Tips, rengör hålen i golvet så slipper du be Hulken om hjälp. Lätt att vara efterklok.

Nåväl, byter bil och drar upp till dagens slutmål Södertälje och Jenny Andersson. 

På onsdag ”innan klänning” kommer man inte undan jobb om man har häst, Jenny har ett stall fullt av sådana och, som vissa andra, några till. Effektiva tjejer som vi är tar vi med två hästar till Södertälje Ridklubb där Jenny är Sportchef, en av oss motionerar (jag) och en sätter sig framför datorn. Hinner samtala med en härlig Annelie, ridskolechef på SRK, och hamnar i ett samtal gällande bristen och behovet av funktionärer på tävling, vi jämför då och nutid. Vad är ert knep för att lyckas få ”alla” att hjälpa till inom klubben? Utan funktionärer ingen tävling, så enkelt är det. 

Till sist, läser din blogg och älskar den Sara Nilsson. Högläst inlägget om när du red VM-banan för alla jag känner och skrattar bara vid tanken, genialisk! Du är förresten varmt välkommen att ge prov på dina mock-kunskaper, hur ser det ut för dig den 24/12? 

Till skillnad mot när jag skulle åka hemifrån hade det här FAKTISKT frusit och nu fick vi inte upp luckor till rampen.
Jenny är dock en redig kvinna med lösningar på det mesta så jag behövde bara slänga in henne i hästdelen.
Voilà! Welcome aboard horses.
Här är klockan egentligen dags för intag från hage, regnigt och tråkigt ute, men vi konstaterade snabbt att hästarna inte är gjorda av socker så vi shoppar julpynt istället.
Alla som jobbar julafton kommer få en liten överraskning. Babsi ger en liten hint här om vad som kan förväntas.

Med Peders ord som mantra

Jenny Talinsson | 17/11 - 2018

Vecka 45 visualiserade jag att v.46 får vi händerna fulla men inte värre än att vi löser det.

Så kom då v.46, Stuttgart denna vecka vilket betyder att Steffi, Jullan och Olivia åkt ner med Carma,Sparven, Allan, Charlie och Zalu, mött upp Malin där som kom från Doha med Chrille och Hansson. Eftersom Malin sen behöver hjälp att köra åker Jullan med vidare till Madrid och flyger sen hem därifrån. 

Då slår givetvis influensan till på hemmaplan. När man bittert frågar sig sju gånger varför nu och inte för två veckor sedan när alla var hemma och plussa på tre praktikanter på det? Två personer kort på ett redan tight schema, ente optimalt. Det blir bara lite xtra allt när vår gårdskarl är sjuk och jag plötsligt måste stiga i graderna till traktorproffset på farmen. Blicken från tjejerna när de förstår att jag ska hämta en hösilagebal skrämmer nästan mer än mina ord när helvetesbalen inte lossnar från spetten när den ska av på balavagnen. Eller ännu värre, lossnar bara på ena spättet och dinglar lite snyggt likt en julkula tills jag måste släppa balen i backen och måste börja om från början. Och DET är en historia i sig. Jag tappar gärna gödselsvagnarna i containern också. Det är då man är glad att containern är full med gödsel så man åtminstone har en chans att fiska upp den lilla prylen själv igen och slippa be om nån lyftkran. Teknik och hösilagebalar, där har jag noll tålamod. Det ska bara funka. Jag lägger hellre min tid på viktigare saker, därav kort stubin där och då.

Men i alla fall, jag förekommer de egna flunsasymptomen med apotekbesök och en icakasse apelsiner, med Peders klassiska ord i bakhuvudet ”problem är till för att lösas” stångar jag grepen i pelletsboxarna med en kämpaglöd jag hoppas ska smitta av sig. 

Vi är ändå väldigt bra på att anpassa oss efter olika situationer så det går ingen nöd på oss, ett bra samarbete och förståelse för allas jobb jobbar vi på backen bra ihop med våra ryttare som också drar sitt strå till stacken. Vi har trots mycket jobb ett skönt lugn ihop, även när Lisen annonserar att kund kommer ”ikväll”. Ok, tänker ni, ställ fram pållen, snygga till och sadla upp, no biggie. Så kunde det vara, om inte just den hästen ser lite mer ut som Bills ponny i pälsen än vad vi i det ögonblicket önskade. Det är bara att ta fram klippmaskinen. Drar en ramsa om skimlar… ”Typiskt, håret växer ut igen innan man ens hinner få på täcket”. Är det någon som fört statistik hur ofta man klipper en skimmel v/s annan färg?

Men med ett fungerande system i ryggen, vilja och lite humor funkar det mesta upplever jag.

Så tack för den här veckan tjejer, bra jobbat!

Let’s heja på gänget nere i Stuttgart nu, jag gillar när Steffi och Peder åker på samma tävlingar, då räcker det att titta på en skärm hemifrån! Heja!

V.45 då jag pimpade Zalu med klippmaskin och sax inför helgens tävlingar i Stuttgart. När han börjar vifta på benen säger han att han har tröttnat och behöver en paus. Givetvis får han det, han är gammal nog att bestämma själv.
Alla tips mottages för att lättare få ur spetten ur balen. Would be lifechanging.
Ni vet när man har lite annat i huvudet och glömmer se till att låser kopplats till då kan gödseltunnan hänga löst. Endast hänt en gång denna vecka.
Två långbenta har funnit varann, Antonia ger Zip Wyatt lite kärlek inför tävling imorgon.
Julia hugger i, just hemkommen från tävling med småttingar.
Glömde ta en ”före” bild på skimmeln men ungefär så här såg han ut innan klippning.
Tack för den här veckan tjejer, bra jobbat! Bilden är från VM-tittande i somras men känns lika aktuell idag. Fattas gör vår praktikant Emelie.

Några ord om praktik blev en hel novell!

Jenny Talinsson | 11/11 - 2018

Vår tillvaro på Grevlunda har den senaste tiden underlättats betydligt av fantastiskt duktiga praktikanter. Speciellt kul är att flera av våra praktikanter har varit killar, superduktiga som snabbt kommit in i arbetet, har haft fin hand med hästarna men framförallt ett stort intresse.

Vi får väldigt många förfrågningar om praktik och i mån av plats och möjlighet tar vi emot praktikanter från 17 åmed minst 3 veckors praktik. Det tar ett tag att bli varm i kläderna oavsett kunskap så för oss är det mer givande med längre perioder om vi ska lära upp en ny person.

Vårt eget schema är rätt späckat, alla har sina ansvar att sköta så för att de som praktikserar ska få en utvecklande tid hos oss behöver de ha så pass mycket vana att de lätt kan komma in i rutinerna. De behöver själva vilja snappa upp detaljer när de jobbar tillsammans med oss och kunna hantera hästarna med van hand, de behöver en mognad att kunna jobba självständigt. De är hos oss för att de vill få en inblick i vårt system och vår vardag. Att lära sig grundläggande hästskötsel och stallarbete behöver ligga i deras ryggsäck från tidigare erfarenheter. 

När vi får förfrågan om praktik lämnar jag alltid ett standardmail med info om vad praktikanten kan förvänta sig av oss och vad vi förväntar oss av praktikanten. Vi har ett ansvar att se till att de får en så givande och bra period hos oss som möjligt. På oss ställs kravet att kunna köra på i arbetet men även ta oss tid att lära upp en ny person, gör vi ett bra jobb där är det såklart gynnsamt för båda parter, win win. Vid sådana här tillfällen får vi alla jobba mer med att lära ut, planera, delegera, lyssna, skapa gemenskap osv. Ett nyttigt del i vår vardag där vi ofta är synkade och vet vad som ska göras. En sak jag också gör är att be om referens att kontakta. Det kan vara från tidigare praktikplats, skolan etc. Det ger mig inte bara en bra uppfattning om hur personen fungerar i arbetslivet, det signalerar även hur värdefullt det är att ha bra kontakter som kan berätta hur de upplevt dig på arbetsplatsen och i yrket.

Jag passar på att höja ett litet finger här. För mig är det viktigt att du som praktikant själv tar kontakt med oss, inte mamma eller pappa. Det här är din process, din mjukstart ut i arbetslivet. Vad signalerar det om mamma skickar ett mail, frågar om praktik och berättar om dig? Mycket säger jag! Jag kan inte bilda mig en uppfattning om ditt intresse eller  om dig som person om du själv inte tagit den första kontakten och det är en förutsättning för att vi ska kunna gå vidare.

Detta gäller alltså åldern vi har satt för praktik hos oss och givetvis finns jag tillgänglig för praktiska frågor och som handledare under perioden.

När du gör din praktik i gymnasiet ska du inte bara ut och se hur arbetet fungerar, du kommer även göra ett avtryck hur andra upplever dig på arbetsplatsen. Oavsett kunskap bidrar du med dina händer, hjärta och hjärna så visa dina framfötter (mycket kroppsdelar nu), det kan ge dig oanade möjligheter i framtiden! Hos de flesta stall finns en skattkista av kontakter som kan hjälpa dig vidare mot dina drömmar och mål.

Det händer emellanåt att jag får galet härliga mail från väldigt mycket yngre personer än vi tar emot men som visar en sådan framåtanda och företagsamhet att det vore kriminellt att inte ta emot dom. Sådant måste såklart uppmuntras!

Jag kommer också att tänka på Elin Glimberg och Kajsa Björe, två tjejer som började med praktik hos oss men som dyker upp med jämna mellanrum när de har en lucka ledig. Tillsammans med oss sköter de stall och hästar med van hand, de är effektiva, noggranna men framför allt väldigt intresserade av ”hela maskineriet”, inte bara ridningen. Det är fantastiskt inspirerande med så unga tjejer som ser tillfället att investera i sig själva. 

”Du är din egen marknadsföring” -gillar den.

Det första du får lära dig hos oss är att alltid kratsa hovarna innan du tar ut hästen ur boxen. Färgmatcha gärna som Jullan här.
Störtsköna Kevins kommentar; ”mitt mål är att tvättstugan är tom min sista praktikdag”. Älsk på den!
Här ser ni Ellen antecknar i vår bok vad hästarna gjort under dagen. Ellen kom till oss med fina referenser från Anna Bäck, tidigare tävlingsgroom åt Malin Baryard.
Kajsa passar alltid på att lära sig mer när hon är hos oss! Här i samtal med Peder.
Det var en gång en chef som praktiserade i stallet Hon hette Lisen. Men vi förlät henne för vi visste att hon hade massa annat att göra också.
Att nå sina drömmar och mål! Jenny Andersson praktiserade hos Lisen och Peder redan under tiden i Flen. Idag har de ett fint samarbete där Jenny utbildar några av våra yngre hästar. Här med Cloudy Bay som Steffi tog över några månader innan Falsterbo och vann 5 årsfinalen med!

 

Hej, Jenny här!

Jenny Talinsson | 4/11 - 2018

Jag jobbar som stallchef på Grevlunda och har gjort det i nästan exakt 4 år nu.

Full fart hela tiden kan man säga, ingen off season här inte!

Under den här tiden har Grevlunda växt i en väldig fart, vi är nu ett stort gäng och jag jobbar tillsammans med 4 ryttare och 6 hästskötare i stallen samt vår gårdskarl som är bra på det mesta.

Antalet hästar varierar men de två stallen uppe på gården är alltid fulla, vi har 24 boxar i stora stallet och 8 boxar i nya stallet. Men, alla som jobbar i en hästverksamhet vet att det alltid får plats med ”en häst” till oavsett fulla stall. We got that covered, och det heter lilla stallet. Stallet som ligger lite för långt bort för att kunna jobba effektivt och därför kom nya stallet till. Lilla stallet gillar jag, det är ett annat lugn och har stora hagar nära i anslutning. Det ligger nere i backen, några minuters promenad, där även en del av våra hästskötare bor i ett hus. Här kan chefen säga ”det kommer en häst till, har vi plats?” sju gånger och jag skulle behöva svara ”inga problem”. Och då har vi ändå möjlighet att ta in ”en till”. Matematiken säger alltså =8 boxar. Och då har vi ändå jokern kvar, lösdriften. Ja ni hajar.

Fast vet ni varför jag lätt, och ofta, driver med min driftiga chef Lisen angående antal och inkommande hästar? För att jag faktiskt tycker det är jättespännande med nya hästar. För att även om det betyder mer logistik och arbete överträffas det alltid av den där känslan av spänning, utmaning och nyfikenhet. Vad är det här för en liten diamant, vilket utrymme kommer den kunna ta i sporten?Vad behöver den för att må bra och kunna prestera? Det är så vansinnigt kul att följa utvecklingen hos varje häst, att lära känna individen och upptäcka deras personligheter!

Det tillkommer även möten med människor kring varje häst, både återkommande och nya. Med andra ord, och en skvätt djup, så summerar jag att en häst tillför väldigt mycket, inte bara jobb för då är det ”bara ett jobb”, ser du tjusningen och känner ruset är det något helt annat. 

(Jösses, tjusningen -det ordet fick jag känna på länge trots att det kändes så rätt. Lite 50-tal på den?)

Balansen säger givetvis att hästar även lämnar Grevlunda och så är det, det säljs också hästar såklart. Det senaste året tycker jag att det känts lite extra tomt när några av hästarna åkt för de har varit med oss så länge. Uncle Blue, Carat Desire, Maddox. Maddox hämtade jag som 3 åring, såg honom hoppas in och har älskat hans hoppning från dag 1. Tänk om jag vetat då att Steve Guerdat skulle tävla honom en dag? För Maddox är det inte ett dugg surprising, han har alltid haft väldigt höga tankar om sig själv. Jag vet att han inte ens tittar åt Bianca håll, han själv är liksom nog. Sådan är han.

Om jag själv skulle tömma spargrisen och välja en häst i stallet är mitt val Zaloubet. Egentligen är han mitt andraval men eftersom Isa Gårdlund tog Sibon framför näsan på mig (skojar såklart, Sibbis lever livet hos Isa och att se dom ha kul på tävlingsbanan värmer i hjärtat, Sibbis är värd allt och lite till och det får han med råge nu) så är Zalu number one. Han pratar med sina öron och kroppsspråk, han är så kul att kommunicera med. Har man Maloubet de Pleville som pappa och Robin Z som morfar ligger det lite i generna att se sur ut men det krävs ofta väldigt lite för att få ett leende tillbaka. (Så var hans morfar också) Och det finns ingen finare än Zalu när de långa kaninöronen är spetsade framåt. Kärlek, det är Zalu.

Maddox, vuxen nu och lämnat boet.
Zalu älskar hästar!
Vi är tacksamma för all hjälp vi får i stallet, här är minsta stallhjälpen Bill.
Det sägs att Peder provar Ebba Berglöfs fantastiska häst Catch Me Not ute på ridbanan här. De ser nöjda ut!
Zalu bjuder Sienna på frukost.