Dagen då barnen ska börja köra hästbuss

Louise Nyberg | 7/11 - 2020

För några år sedan hade jag anmält mig till en hopptävling. Jag tyckte det var en fin idé att inleda året med att tävla den sjätte januari hos Livdragonerna mitt inne i stan.

Bild från en höstdag i oktober (ingen vinterdag i januari)

 

Min klass startade på morgonen. Jag klev upp tidigt och fodrade hästarna, ställde bilen på värmning och började skotta fram transporten ur snön.
Det var snöstorm. Pappa var jättearg; jag hade släpat upp honom tidigt för att ploga gårdsplanen. Dels för att morgonfodrarna skulle kunna ta sig till gården och dels för att jag skulle kunna ta mig ifrån gården.

 

Alla som provat öppna luckor och dörrar på en hästtransport i minusgrader, har full förståelse hur jag kämpade med detta denna morgon.
Efter att ha knoppat hästen pulsade vi genom snödrivorna och in i transporten.
”Hejdå pappa!” Ropade jag som muttrade ett ”lycka till” tillbaka till mig.

 

Jag krypkörde fram och rullade in på E4an; vilken tur jag hade som hamnade precis bakom en plogbil!
Det gick inte särskilt fort men vi tog oss tryggt framåt på vägen.

 

Lite snabb huvudräkning och inser att jag inte kommer hinna i tid; jag startar bland de första ryttarna i klassen. Ringer sekretariatet som har full förståelse för snöstormen och senarelägger min start. Hälften av klassen har strukit sig, meddelar de.

 

Tar mig in på parkeringen och checkar in. Påbörjar promenaden på en kilometer djupsnö för att ta mig till banan. Jag har då stött på min medhjälpare som tar hästen åt mig.
Framridningen blir kortare än vanligt men effektiv. Går in på banan och hästen levererar en felfri runda.

 

Åker hemåt igen och rosetten är med, hästen står nöjd med sin tillvaro i transporten. Trots flera motgångar med tävlingsstarten så slog mig aldrig tanken att inte genomföra den. Jag går in i något slags tunnelseende i de lägena.

 

Vi vill hjälpa och stötta våra ungdomar i ridsporten idag. Vi ska hjälpa; inte stjälpa.
Låt barnet kämpa med att sadla sin ponny, öva att tränsa den där svårtränsade hästen, hitta rätt attityd på framridning i ösregn, balansera den överfulla skottkärran på egen hand och själv kontrollerar packning inför träning.

 

Det är det minsta vi kan göra för dem, därför att samma ungdomar ska en vacker dag vara redo att ratta en hästbuss på egen hand. De kommer möta situationer där de ska sitta kvar i sadeln på en häst i panik, klara pressen på sig i ett mästerskap, hantera en häst som fastnat i ett elstängsel och dra av tappskor.
De kommer stå inför utmaningar såsom att självständigt sköta ett stall på tjugo hästar när de tar sitt första jobb som hästskötare, lasta hästar som vägrar kliva på ett släp eller få ohanterade hästar tama och trygga.

 

”Lollo, du ska bara VETA vilka framsteg jag och Wazena gjort!”
Elsa, 10år, var så stolt att hon växte sig en halvmeter högre. När Wazena flyttade till ridskolan den här hösten var hon en ponny som tyckte allt var nytt och ovan vid våra rutiner.
”Wazena NÄSTAN gnäggade när hon såg mig idag!” Berättade Elsa. ”Jag kan kratsa hovarna nu UTAN att muta henne med godis och nu accepterar hon att ha min fluffiga skötargrimma på sig.”

 

Det är otroligt; hur hästarna inte bara lär oss klara fler saker utan också utvecklar våra personliga färdigheter. De lär oss tänka lösningsorienterat, tvingar oss till förståelse och hjälper oss tolka situationer.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*