Ibland behöver jag göra föräldrar besvikna

Louise Nyberg | 21/7 - 2019

Först och främst, vill jag tacka mina tio underbara ungdomar som gjort årets lägervecka till en toppenvecka.
Fantastiskt roligt att jobba med er, vara med er på resan och tillsammans jobbar vi mot utveckling. Ni sköter hästarna jättefint och har en trevlig inställning till dem.
Tio ungdomar åldern 8 – 15år har bott hemma hos mig en vecka, ridit hästar och fyllt på med ny kunskap.

 

Men inför veckan fanns det en viss oro. Sophie, 8år, var klart yngst bland lägerdeltagarna och hennes mamma hörde av sig till mig innan lägret. Mamman sa till mig att Sophie antagligen inte skulle klara av att sova borta hela veckan, skulle bli utanför från de andra tjejerna och inte klara av att sköta sin ponny. Jag svarade att det löser sig nog.
Det skulle visa sig att oron för Sophie var helt onödig.

 

Redan första morgonen såg Sophie på mig med stora ögon när jag visade frukosten.
”Får vi dricka oboy till frukost?”
”Ja, hemma hos mig får man dricka oboy till frukost.”
Idag meddelade Sophie att hon minsann gått till mitt hus och druckit oboy tre gånger per dag hela veckan.

 

Hon har under veckan varit en liten citat-maskin:

”Lollo, jag behöver en högerbanan!” (När vi pratar ställning i dressyren)

”Lollo, jag såg din bil som din granne lagat. Om du behöver hjälp att laga din dator någon gång så kan min pappa göra det, han kan sånt.”

”Lollo, jag försökte ge Diamond vatten i stallet men han ville inte ha. Så jag bar ut en hink till hans hage och fyllde den.”

”Lollo, kan du väcka mig imorgon så jag kan hjälpa dig att morgonfodra.”

”Lollo, menar du att om jag tittar ned när jag ska hoppa vattenmattan så kommer Diamond tro att det är krokodiler där?”

 

Jag är fascinerad över att Sophie orkade rida två pass per dag. Hon kikade varje dag på de äldre tjejerna och det syntes att hon försökte sitta likadant när hon red dressyr.
”Du rider så fint att jag nästan börjar gråta, Sophie.”
Hon vände sig mot mig och log från öra till öra.
”Lollo, jag har lärt Diamond, eller Raymond som du kallar honom, att trava på lösa tyglar. KOLLA!”

 

”Jag vill rida Ulmus”, sade Sophie.
Hon hade spanat in syrrans halvblod på över 170cm som de äldre tjejerna fick dressyra. Honom ville hon pröva som omväxling till sin B-ponny. Jag vet inte om hon eller de äldre tjejerna blev mest förvånade när hon faktiskt fick rida en hel dressyrlektion på Ulmus.
Ulmus tävlar Msv C dressyr i vanliga fall och var en riktig gentleman mot Sophie. Jag satte på Ulmus inspänningar för att Sophie lättare skulle kunna bromsa. Hon övade att sitta i traven, rida bogen in och skänkelvikning. Galopp fick hon pröva medan jag longerade.
”Lollo, jag har lärt Ulmus hur han ska se att jag står på marken, han kunde inte det innan.”

Sophie och Ulmus

Det var inget fel på Sophies aptit, hon åt alltid minst två portioner. Hon hakade på de stora tjejerna i allt de gjorde och hjälpte mig att kvällsfodra hästarna varje kväll.
Sophie assisterade när en av hästarna skulle bli av med sin framsko och få bandage för en hovböld, samt sårvård på en annan häst.

Sophie har varit med på teoripassen under veckan då vi bland annat pratat om doping.

 

Jag lät bli att prata med Sophie om hemlängtan under veckan, fram till sista dagen. När jag frågade om hon haft hemlängtan någon gång under veckan såg hon frågande på mig.
”Varför skulle jag ha det? Mamma sa att hon också vill åka på ridläger, då svarade jag att hon får åka på läger någon annanstans för jag vill inte ha henne här.”

Livet som Lollos hjälpreda i stallet innebär hårt arbete och långa dagar.

Ibland behöver jag göra elevernas föräldrar besvikna; det har inte gått någon nöd på Sophie denna vecka. Hennes mamma meddelar att Sophie vill att lägret ska vara två veckor nästa år istället för en vecka.

 

Tack till min syster, bror, mamma och pappa som hjälpt mig genomföra denna lägervecka. Tack Marie för lån av din häst och tack Ingun för lån av din tid när vi pratade om hovar på hästarna.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.