Motgångar

Louise Nyberg | 6/3 - 2020

”Ella känner att det har varit lite väl mycket motgångar på senaste tiden.”
”Jaha oj, hur menar du då?”
”Hon känner sig dålig när de andra i gruppen lyckas få sina hästar att galoppera ett halvt varv längre på volten än vad hon lyckas med.”

 

Jag besvarar med att förklara att inlärning innebär vissa trösklar som man behöver lära sig ”att träna sig” över. Man kliver in och ur vissa faser; jag jämför inte eleverna med varandra utan fokuserar på att var och en ska få öva på det den individuellt behöver arbeta med.

 

Motgångar som föräldrarna beskriver, kan se ut på hundra olika sätt; lyckas sitta ned i traven, inte blivit placerad på de tre senaste tävlingarna, misslyckas med förvända galopper eller inte klara av att tränsa en häst själv.

 

Jag lyssnar på vad de säger. Förra veckan pratade jag med en vän om hur MÅNGA motgångar vi hästtjejer möter dagligen.
Skottkärran fylld med hästbajs kör fast i leran. En ponny bestämmer sig för att spränga staketet på hagen; inte nog med att man plötsligt måste lägga två timmar på att jaga ponny utan dessutom måste man laga staket.
Kl 20.30 kvällen innan tävling inser du att din häst är halt; den har tappat en sko.
På väg till dressyrträning, du måste värma låset till transportens överlucka med hårtork för att den frusit fast.
Du behöver lägga en timme på att få hästen ren från lera innan du kan rida ditt pass för dagen.

 

Dessa dagliga motgångar tar mycket energi, men jag reflekterar inte ens över att de existerar. Jag bara måste lösa dem. Dock försöker jag undvika så många motgångar jag kan.

 

”Antingen så vinner man eller så lär man sig något”. Bra visdomsord.

När jag funderat över det här med våra ungdomar och de motgångar som de brottas med; påmindes jag om en sak som hände mig när jag själv var 14år.

 

Jag och min ponny var anmälda till vår första lokala hopptävling. Ponnyn var svårlastad så vi bestämde oss för att öva kvällen innan tävlingen för att se om vi ens skulle lyckas få in ponnyn i släpet. Tro mig, vi hade övat i flera veckor innan också.
Tio personer med gemensamma krafter misslyckades med att få in min ponny i transporten trots två och en halv timmes försök.
Jag tror att med den kunskap jag har idag, skulle jag säkert ha lyckats med att lasta ponnyn. Men då tog vi all hjälp som fanns, utan framsteg. Ponnyn hade en benhård vilja mot oss korkade människor.

 

Så, kvällen innan beslöt jag mig för att rida till tävlingen. Jag räknade ut att det skulle ta mig två timmar att rida dit. Jag hade ingen gps på telefonen eller karta, men fick någorlunda bra instruktioner från vuxna hur jag skulle rida.
Följa Väsbyvägen till Vallentuna centrum, rida förbi Molnby och korsa järnvägen, sedan fortsätta följa järnvägen i riktning bort från Vallentuna centrum.
Jag klev upp tidigt på morgonen, åt frukost och lämnade stallet kl 06.00; ensam med min ponny. Efter att jag ridit en timme, ringde mamma för att höra hur det gock för mig.

 

Jag kom till tävlingen där jag mötte min tränare som helhjärtat coachade och stöttade mig. Men det räckte inte för att vi skulle kunna komma över första hindret.
Vi kanske hade haft fel förutsättningar, jag och min ponny, för en lyckad tävlingsdebut. Men jag minns tillbaka på det som ett riktigt äventyr. Och ja, min ponny var van vid uteritter som kunde ta upp till fyra timmar. Jösses, vad jag var ute och red med min ponny.

 

Hur vi kom hem från tävlingen? Vi red inte. Två vuxna som hade häst i vårat stall såg hur hårt jag kämpat, kanske var de lite imponerade av den beslutsamhet jag haft. De kavlade upp ärmarna och såg på mig;
”Lollo, vi har en transport redo, vi lastar din ponny.”
”Men ponnyn vill ju inte bli lastad?”
”Vi kommer inte ge oss, det får ta den tid det tar.”
En timme senare, drog min ponny en djup suck och promenerade på transporten.

 

Jag tänker på, hur det inte enda gång fanns en tanke på att ge upp i min värld. Jag beslutade mig för att jag kunde rida till tävlingen och var helt inställd på uppgiften jag skulle utföra.
Idag vill jag ge all cred till alla vuxna personer som omgav mig då; inte en enda gång försökte ni stoppa mig eller säga ”du kan inte”. Jag beundrar er för det och jag tror det gjort mig till den jag är idag.
En person som vågar och strävar efter att nå målet. Tänk alla tokiga idéer jag haft under alla år; som ni aldrig sagt ”det går inte” utan istället stöttat. Till och med har ni följt med mig.

 

För några dagar sedan, kändes allt extra tungt. En av mina elever omkom i en olycka för en tid sedan och trots att det är någon som jag de senaste åren bara träffat en gång i veckan, så är det en person som jag saknar.
Samtidigt som jag saknade personen och såg leran utanför dörren fyllas på med ännu mer vatten, frågade jag mig själv hur jag ska hitta ork för att klara alla motgångar jag möter varje dag.

 

Precis då plingade det till i min telefon. Föräldern till en av de ryttare som rider mina ponnyer, skickade en bild till mig. En bild på ryttaren och min ponny Tambor.

Just det. Jag blev påmind om vad som ger mig energi att orka även när jag möter motgångar.

 

Våra ungdomar kommer möta motgångar och de är en del i processen i att lära sig. Samt hitta oss själva, vilka vi är.
”Either we win or we learn.”

 

Jag tror inte lösningen är att skydda oss från motgångar, utan istället att vi stöttar varandra igenom dem.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1 kommentar på “Motgångar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*