När det är dressyr som gäller

Louise Nyberg | 18/11 - 2020

Jag har följt Julie sedan hon började på ridskolan. När det var dags att börja galoppera på lektion försökte både jag och Julies mamma komma med glada tillrop. Julie provade men sade sedan bestämt; nej, idag ska jag inte galoppera för jag har ingen kontroll.

 

Glädjen till hästarna och stallet har alltid funnits för Julie samt gemenskapen med vännerna. Hon valde tidigt att inrikta sig på dressyr även om hon också gillar att hoppa och gör det regelbundet. Julies mamma rider själv och tycker bättre om fart och hoppning. Både jag och mamman har alltid låtit Julie välja själv och vi stöttar hennes dressyrsatsning.

 

Jag behöver aldrig tänka tanken att Julie slarvar eller missar detaljer med sin ponny. I undantagsfall är det ok att mamman mockar eller spolar ponnyns ben, men helst gör Julie det själv. På tävlingsmorgonen vill hon alltid ha extra god tid på sig och det är viktigt att vi undviker all typ av tidspress.

 

Nu under hösten har det blivit ett par dressyrtävlingar. En av starterna tappade ekipaget flyt under ritten vilket gjorde att Julie klev ut besviken. Jag sa att både jag och hennes mamma tyckte hon ändå varit jätteduktig.
”Mm”, blev svaret.
”Vill du att jag säger något eller ska jag vara tyst?” Frågade jag.
”Du håller TYST”, kom det direkta svaret från Julie.
Jag och Julies mamma kunde inte låta bli ett skratt åt reaktionen. Ryttaren kunde inte vara mer tydlig.

Det har även blivit en hopptävling under hösten. Dagen innan, frågade Julies mamma henne om det inte trots allt kändes bättre att få starta hoppning istället för dressyr.
”Det är ju inte lika mycket ordning och reda i hoppning” sade mamman. ”Det är lite mer fart och fläkt.”
Julie tittade menande på sin mamma och svarade:
”Du känner inte mig. Jag GILLAR ju ordning och reda.”

 

Första starten var Julie felfri. Men när jag mötte Julie vid transporten förstod jag ingenting. Hon var jättebesviken och ville knappt gå till sekretariatet och hämta sin rosett.
”Vad har hänt???” Frågade jag.
Julie förklarade att hon tyckte hon slarvat med vägar, rätt galopp och inte haft något flyt alls.
”Du får tre minuter på dig att vara besviken” svarade jag. ”Sen laddar vi om till nästa klass.”

Klassen efter blev resultatet att de rev sista hindret. Men Julie klev ut från banan med ett strålande leende; fantastiskt nöjd med sitt bra flyt under ritten. Nerslaget och den uteblivna rosetten var oviktigt.
Jag och Julies mamma såg på varandra och kom överens om att någonstans är det ju bra att inte allt handlar om rosetter.

 

Julie fortsätter träna och tävla hoppning, men det är dressyren hon brinner för. Liksom alla andra ungdomar i ridsporten, pågår en resa där Julie lär sig hantera framsteg, motgångar, besvikelse, glädje och utveckling. Med på den resa finns mamman, jag, andra tränare samt Julies vänner för att stötta och peppa.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*