Förra helgen var jag i England tillsammans med mamma och syrran. Vi bodde i Peterborough och spenderade två dagar som publik på fälttävlanstävlingen Burghley Horse Trial. En fantastisk upplevelse, många duktiga ekipage och mycket inspiration. Vi åker gärna dit igen!

Vid två tillfällen under resan tappade jag all förmåga att förstå det engelska språket:

– Första tillfället var när jag och syrran gick terrängbanan. Vi stegade avstånd mellan hindren när en funktionär kom och frågade oss ”are you supposed to be here?”. Tydligen var det bara ryttare och tränare som fick vara innanför avspärrningarna (rent hypotetiskt är vi ju ryttare och tränare). ”Sorry we speak swedish” svarade vi i våra Sverige-kepsar.

– Andra tillfället var när de vid incheckningen på väg hem skulle väga våra handbagage. Det här kommer inte sluta bra, tänkte jag. Så när de visade kön till vågen vi skulle stå i svarade jag ”sorry I speak swedish” och kunde istället gå ombord på planet.

Det gick inte så bra att checka in bagagen när vi skulle in på flygplatsen. Mitt handbagage tog sig inte igenom ”röntgenmaskinen” i säkerhetskontrollen. En äldre kvinna tog min väska åt sidan och frågade mig;
”Do you have any sharp items in your bag?”
”Yes”, svarade jag. ”I have a hoof-pick.”
”You have a what?”
”A hoof-pick.” (Hovkrats på engelska).
Hon öppnar väskan och det första hon möts av är ett par regnbågsfärgade stigbyglar som jag köpte på Burghley.
”What is this??”
”My stirrups.”
Jag tar fram hovkratsen (med en inbyggd vinöppnare på) och kvinnan konstaterar att hon måste hämta sin chef för att kunna fatta ett beslut.
Jag förklarar för kvinnan och hennes chef att en hovkrats använder man för att göra rent hästens hovar med och att jag köpt den som present till min vän. De ser på varandra och beslutar att jag får ta med mig min hovkrats.

Veckan som gått;

Manne – flyttade till Strömsholm i tisdags där han kommer bo en del under hösten medan syrran går hippologutbildningen där. De har passat på att gå terrängträning vilket gick bra, dock är inte Manne så förtjust i korna i närheten.

Czardas – har varit på Stjärnborg och dressyrtränat för Nina Känsälä tillsammans med mig. Han känns väldigt snäll att åka iväg med trots att han bara är fyra år.

Silver – har haft en tävlingsfri helg och tränat (det vill säga när han går att fånga i hagen) inför nästa helgs fälttävlan.

Tambor – har tävlat dressyr med Emilia och tog med sig två placeringar hem.

Killen – har tävlat hoppning med Emma T. Det blev en lyckad dag; dubbelt felfri i bägge klasser och två rosetter med hem.

Imma – upptäckte vi i somras att hon har spatt. Planen just nu är att hon kommer fortsätta fungera som tävlingsponny men håller på att sättas igång nu efter veterinärens råd. Det är mest jag som rider just nu.

Ulmus – har varit på Pay and Ride med Lilly och Julie hos Roslagens RKK. Han agerade dressyrprofessor; tjejerna red jättefint i varsin start i Lätt C:1. Deras första tävling på storhäst. Domaren belönade dem med bland annat en 9:a på den fria skritten.

Ballycar – har gått Pay and Ride med My och de red två fina ritter. Han har också varit med mig på hoppträning för Quentin Pleyers. Vi åkte hem med en bra känsla!

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på.  Vi bad honom filma under träningen.
På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.
Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ” i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.
När föräldrar ställer frågor till oss ridlärare; barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?
Svaret är;
– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.
– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.
– Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag och min förra häst, Goldfinger, hemma i ridhuset på Grana

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar.
”De hoppar ju fortfarande bara 50cm”.
Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.
Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion.

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen; har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst.
Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning.
Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.
– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga.
– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp.
– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant.
– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.
– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.
– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag med syrrans häst Manchester. Det har tagit henne fem år att utbilda honom från oinriden till 2* fälttävlanshäst. Han har på så kort tid lärt oss massor av saker.

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.

När det kommer till hästar och ridning ser jag mig själv som en nyfiken nörd. Jag fångar gärna upp tips på olika håll och tänkte dela med mig av några tankar.

De senaste två veckorna har det här med tyglar varit ett tema på mina lektioner. Det här med att rida med sträckta tyglar, hur gör man?
Det finns de som får det att se lekande lätt ut att rida med perfekt tygellängd genom övergångar, sidvärtsrörelser och i halter.

Malin Baryard-Johnsson har i en intervju beskrivit det som att hon tänker att tygeln är en förlängning av hennes arm. För vissa ryttare ligger det här naturligt, men för andra måste man träna för att få det att kännas naturligt (orättvist, jag vet).

Det finns de elever som upplever att de håller för hårt i hästen när tygeln är sträckt. Tanken är att handen ska sluta om runt tygeln och att ryttarens arm (från skulderblad fram till hand) ska vara så mjuk som möjligt. Ryttaren behöver vara avspänd i armen för att tillåta hästens rörelse och kunna vara följsam.

Min syster går hippologen på Strömsholm och gav tips på hur man får mer svikt i handleden. Många ryttare håller tygeln med fingerspetsarna istället för att sluta fingrarna runt tygeln; de upplever att de håller mjukare i tygeln då. Om man istället stänger fingrarna om tygeln, tillåter man handleden att bli mer följsam.

En tränare har tipsat mig om att låta ”vikten” i tygeln vila i varje hands ringfinger; då tycker jag att det blir lättare att hålla tygeln sträckt och samtidigt vara följsam. En liknelse är att man tänker som att man håller i två vattenglas (eller champagneglas om man föredrar den liknelsen) utan att välta dem så att vattnet rinner ut.

En annan tränare har fått mig att inse hur viktigt det är att hitta sin tyngdpunkt och balans i sadeln. En ryttare som blir mer avspänd blir samtidigt mer följsam och behöver då inte hålla balansen i tygeln. Då blir det lättare att vara följsam i armarna; om man kan hitta stabilitet samtidigt som avspändhet i sitsen. Ju mer avspänd ryttare, desto lättare att tillåta hästen att röra sig.

Grennan Silver. Foto: Louise Anderbjörk

Vad jag försöker tänka när jag upplever hästen  som ”spänd/stark” i andra änden av tygeln är att jag måste möta det med en avspändhet/mjukhet i tygeltaget. Svarar jag genom att själv spänna mig så möter hästen det med att bli ännu mer spänd. Hästen behöver känna ett förtroende för ryttarens tygeltag för att kunna acceptera kontakten.

Charlotte Haid-Bondergaard har i intervju sagt att hon tänker att hennes händer ska ”följa efter” bettet. Jag gillar det tänket, snarare än att vi ska dra tygeln åt oss.

En av mina tränare; ”en stilla hand är inte en mjuk hand, det är en död hand”. Det hon menade var att jag ska inte vara rädd för att ta tygeltag, men att jag ska sträva efter att göra dem så mjuka som möjligt.

I rollen som ridlärare tror jag att vi tränare inte kan ”tjata” tillräckligt om de olika tygeltag som finns beskrivna i ridhandboken. Som ryttare kan vi inte öva för mycket på dem och det är viktigt att träna på alla nivåer. Hitta inte på några tygeltag; ha en tanke med vad du använder tyglarna till istället för att bara dra i tygeln.

Resultaten blir många om vi slutar dra i innertygeln;
– Hästen kommer sluta bromsa när ryttaren vänder (och ryttaren kommer inte behöva möta det med att klämma till med framåtdrivande hjälper).
– Ridning på böjda spår och sidvärtsrörelser kommer få ett jämnare flyt.
– Vi kommer kunna rida snabbare omhoppningsvängar med jämnare rytm.
– Hästen kommer slappna av istället för att spänna sig.

När nybörjarna lär sig rida har de inte så bra balans. Händerna hoppar runt, tyglarna glappar och hästen måste gissa sig till vad tygeltagen betyder. Därför gillar jag att instruera de ovana ryttarna att hålla händerna intill hästens man; balansen blir bättre, händerna mer stilla, tygeltagen tydligare och mer skonsamt för hästarnas munnar. När ryttarna senare hittar bättre balans i sadeln, desto mer klarar de av att rida med buren hand och bli följsamma.

Czardas har gått sin första ”hoppträning” efter sommarlovet. Jag tycker den här bilden beskriver bra hur duktiga vi var. Jag ser fram emot hösten och vintern som kommer nu; vi är redo!

Ett av mina yngsta ponnybarn på ridskolan:
”Lollo, jag hörde att Rexona har gått i konkurs!”
Jag var tvungen att hålla tillbaka ett leende.
”Jag tror du menar att Rexona gått i pension.”

Ridskolan hade inte alls tänkt pensionera Rexona; vår plan var att hon skulle få tillbringa hela sin ålderdom hos oss för trygghet och omvårdnad. Men så hittade vi det perfekta stället för henne som sällskapshäst på en lyxig gård med alla tänkbara bekvämligheter: box där hon kan komma och gå som hon vill, borstar på väggen för kunna klia sig, härliga hagar och massa kärlek – Vilken lyckoträff.

Denna ponny har en speciell plats i mångas hjärtan. Allt ifrån att lära barn sitta på en häst för första gången till att vara ridskolans tävlingsponny. Det har varit fantastiskt att ha henne som arbetskollega då hon gjort det enkelt för oss ridlärare att ha lektion.

I lördags tävlade jag fälttävlan hos Muskö. Tillsammans med min hjälpreda Emma styrde jag dit med Ballycar i transporten för att starta H80. Det tog lite mer än 1,5 timme dit. Jag tänkte berätta om några av svårigheterna vi stötte på.

Jag och Imma, hemma på Grana

– Jag hinner precis ut ur Muskö tunneln innan jag får fel på bilen. (Ja, den var tankad.)
– En timme kvar tills jag starta och jag befinner mig 6km från tävlingsplatsen. Bilen kan omöjligt rulla vidare.
– Jag ringer Malin som befinner sig på tävlingsplatsen. Hon pratar med en i sekretariatet som utan att tveka säger till mig i telefon: ”jag kommer och hämtar dig”.
– Jag och Emma lastar ur Ballycar på en busshållplats och kopplar av släpet.
– Vår fantastiska räddare i nöden kommer, vi kopplar på släp, packar ur saker och jag ställer bilen längre in på en mindre väg. Ballycar kliver rakt in i släpet och vi åker till tävlingen.
– Sekretariatet hjälper oss, jag startar min dressyr och min hoppning. Inte mina säsongsbästa resultat men min häst var duktig (resultaten berodde inte på uppladdningen utan jag behöver helt enkelt rida bättre).
– Först nu har jag tid att ringa syrran. Hon är min hjälte och kommer hämta oss på tävlingen efter terrängen.
– Jag startar terrängen, felfri på hinder men långsam tid. Rundan i terrängen förbättrar oss i resultatlistan.
– Syrran har försökt ringa mig. Jag ringer upp och hon berättar att hon snart är framme på tävlingen.
– Jag ringer vägassistans att jag behöver bärgning till min bil. Jag förklarar läget att jag befinner mig på hästtävling.
– Sttax därefter ringer bärgaren och säger att han är på väg, han är snart vid min bil. Jag berättar att jag ska ta mig dit.
– Syrran ringer, hon är framme vid Arbottnavägen 4. Jag ser henne inte. Det visar sig att hon är vid fel Arbottnavägen 4, hon befinner sig 40 min bort.
– Jag behöver ta mig till min bil och möta bärgaren. Men hur? Jag lämnar Emma med Ballycar betandes gräs på tävlingsplatsen.
– Jag hittar två fantastiska pensionärer som erbjuder sig att köra mig till min bil.
– Bärgaren ringer och frågar på vilken adress min bil står. Till vänster, typ, efter Muskö tunneln svarar jag. På en busshållplats som jag inte vet vad den heter i en skog. Eller, vid en busshållplats.
– Jag och pensionärerna hittar rätt busshållplats. De lämnar av mig och åker vidare efter att jag tackat dem.
– Jag ringer bärgaren och meddelar vad busshållplatsen heter.
– Jag ska ta upp bilnyckeln ur min handväska men hittar ingen nyckel. Den är kvar på tävlingsplatsen.
– Jag ringer syrran och frågar var hon är. Hon är på väg mot Muskö tunneln.
– Jag chansar och ringer Malin. Jag har tur, de är fortfarande på tävlingsplatsen. Det går snabbare för dem att ta med sig nyckeln till mig än att syrran ska hämta nyckeln och sedan åka till mig.
– Malin föreslår att de ska ringa Emma och be henne komma med nyckeln men jag förklarar att hennes mobil är slut på batteri. De hittar Emma men hittar inte nyckeln.
– De vänder upp och ned på allt, hittar nyckeln och åker till mig.
– Bärgaren kommer. Inte så glad på att behöva vänta. Stackaren.
– Syrran kör förbi mig och fortsätter till tävlingen för att hämta släp, ponny och hjälpreda.
– Malin kommer med nyckeln, bärgaren tar bilen och kör iväg. Jag sätter mig på min påse med hösilage och väntar på busshållplatsen.
– Syrran hämtar mig och vi kan åka hem. Hon inser att hennes gäster till kräftskivan hemma kommer om tio minuter. Vi har 1,5 timme kvar hem.
– Vi inser att våra tre halvblod hemma väntar ute i hagen på att gå komma in. Syrrans världens bästa pojkvän och världens bästa bästis räddar situationen.
– Vi skrattar åt eländet som pågått hela dagen. Jag frågar Emma hur det gått för det ekipage som okontrollerat skenat förbi mig på dressyrframridningen. Den stackars ryttaren kämpade. Emma konstaterar att min dressyr hade gått bättre än hennes men att hon slutat på bättre tävlingsresultat än mig totalt. Då skrattade vi ännu mer; inte ens mitt tävlingsresultat var värt lördagens besvär.

Muskös tävlingsledare med funktionärer ( www.muskohsf.se ) ska ha allt beröm i hela världen. Stort tack för allt ni hjälpte oss med i lördags!
Tack till Malin för all din hjälp!
Tack syrran, som ställde upp som skjuts och som dagen efter åkte som ponnycoach till samma tävling igen (Kl 05.20 lastade de hästarna, jag morgonfodrade hästar hemma och åkte sedan för att jobba på ridskolan).

Min elev Erica och ridskolehästen Anjou ska tävla lokal dressyr i höst.

Ibland händer det att min familj köper en häst. Alltid i samband med att vi köper hästen får vi frågan: ”vad är tanken att hästen ska tävla, vad ska den användas till?”

Självklart har vi alltid en plan med hästköpet, men facit står du aldrig med förrän i efterhand. Här kommer berättelsen om en av de hästar, där vi inte hade kunnat gissa vilken resa vi hade framför oss.

Ulmus (sv halvblod f. 2000, e. Roderik – Brustolon xx) har bott hos oss i över tio år.
Han föddes i Skåne och tanken var att han skulle bli fälttävlanshäst. De åkte över till Tyskland på träningar och tog med Ulmus, vi tror att han även gått hubertusjakt. Planerna på att göra honom till fälttävlanshäst lades ned då Ulmus ansågs för feg på vattenhinder.

Då hamnade han i Stockholm och skulle bli dressyrhäst. Men efter tid med träning och tävling ansågs han inte ha vad som krävdes för att bli en framgångsrik dressyrhäst. Då såldes han istället som hopphäst och det var då vi köpte honom. Han blev min systers första egna storhäst.

Första sommaren med Ulmus, Syrran hoppar 

Första sommaren med Ulmus var vi på träningsläger i Avesta. Vi bodde kvar på anläggningen med våra hästar efter avslutat läger, eftersom vi skulle vara med på ett hoppmeeting i närheten veckan efter.

Dalälven låg nära anläggningen och på ett ställe fanns en strand där man kunde bada med häst.
Vi blev tillsagda att inte gå för långt ut från stranden då vattnet snabbt blev djupt. När jag frågade hur långt ut man kunde gå fick jag svaret: ”det märker ni”.

När vi kom till vattnet tog syrran på Ulmus täten. Han tvekade vid strandkanten, inte alls övertygad om att gå ned i vattnet. Men syrran skänklade bestämt på.
Då tog Ulmus ett stort språng rakt ut i vattnet med syrran på ryggen och min häst Rajjan, 177cm hög, följde efter.
Jag minns hur jag sitter ovanpå Rajjan som sjunker, nästan hela hans huvud sjunker under vattenytan. Hela hästen flyter upp till ytan igen, med mig fastklamrad vid sadeln. Jag spottar ut vatten och lyckas med tygeln vända Rajjan så hans huvud pekar mot stranden.
Då känner jag hur extremt starka strömmarna är. Hade jag inte haft Rajjan att hålla i så hade jag inte haft en chans att ta mig upp. Jag manade på Rajjan med rösten och han tog sig mot stranden. Jag höll båda mina händer i en stigbygel och så drog han upp mig ur vattnet.

Uppe på stranden hör jag hur syrran skriker rakt ut mot vattnet. Hon har också lyckats ta sig upp men Ulmus simmar vidare längs med strömmen. Och försvinner bakom vassen.
Jag drar av mig mina genomdränkta stövlar och lämnar över Rajjan till syrran. Sen springer jag; förbi stora tjusiga hus, tvärs över gräsmattor, förbi bryggor. Hela tiden längs med vattnet och med Ulmus snett framför mig simmandes i vattnet.
Det tar stopp, jag står framför ett buskage av vass och tistlar högre än mig själv. Det växer i gyttja och omöjligt att ta sig runt. Jag tar sats och springer rakt igenom buskaget.
Jag får syn på Ulmus och är ikapp honom, men det finns ingen strand där han kan ta sig upp. Han letar efter någonstans att komma upp på land.

Plötsligt slutar buskaget och jag finner mig ståendes på en gräsmatta vid ett hus. Vid vattnet har en massa vass klippts bort men det är fortfarande gyttja där vassen vuxit.
Jag hinner inte tänka igenom alternativen utan är på väg att hoppa ut i vattnet mot Ulmus tyglar.
”ULMUS!”
Han vänder på huvudet och får syn på mig innan jag hunnit hoppa ned i vattnet. Målinriktat bestämmer han sig för att ta sig upp där jag står. Jag får tag i tygeln, Ulmus är på väg att fastna med alla fyra ben i gyttjan men jag manar på honom.
”Kom igen! Ja, kom igen!”
Ulmus lyckas. Han slår sig fram genom gyttjan med frambenen för att nå fast mark. Till slut står han uppe på gräset och hämtar andan. Jag står med armarna runt hans hals och kollar hans ben. Han ser oskadd ut.

”Titta, mamma! EN HÄST!”
Jag vänder mig om och inser att uppe på en balkong står en mamma, stirrandes på oss, med två små barn. Nere på gräset vid husets ytterdörr står pappan, han ser ut som att han sett ett spöke.
Plötsligt svänger en motorbåt in till tomten med sex stycken personer i som tydligen sett allt som hänt. En cyklist samt en annan kvinna kommer springandes runt huset för att se vad som hänt; de har sett mig springa.
Pappan frågar mig om jag behöver någon hjälp.
”Jag behöver ett par skor”, svarar jag. ”Jag kan inte leda hem min häst barfota.”

De första åren Ulmus bodde hos oss var det dressyr- och hoppträningar, uteritter samt hopptävlingar som gällde. Svårigheten var att Ulmus var extremt tittig både på hemmaplan och på tävling. Det räckte med en enda tittig planka för att Ulmus skulle bli väldigt spänd.

Tränare rekommenderade syrran att sälja Ulmus; hon stod i ett vägval. Sälja hästen och köpa en som passade hennes satsning bättre eller byta satsning som passade hennes häst bättre.

Syrran hade aldrig sett sig själv som dressyrryttare och tyckte inte dressyrtävlingar var särskilt kul. Men hon tyckte mycket om Ulmus och bestämde sig för att ge honom ett år. Trots att det inte var särskilt enkelt att tävla dressyr på Ulmus (tittig för allt, ofta spänd) så ville syrran ge det en chans. Annars skulle hon behöva sälja Ulmus och köpa en annan.

Plötsligt var det som att något började lossna, syrran kom hem med rosetter från varje tävling hon ställde upp i. Hon började hitta knappar som fungerade på Ulmus.

Syrran och Ulmus, Gripens dressyrmeeting gick väldigt bra 

Hon har alltid försökt anmäla sig till två klasser varje tävling, han är mindre spänd klass två och då går det oftast bättre.
Några år av systematiskt tränande och tävlande har kvalat dem till Medelsvår B.

Syrran och Ulmus på uppvisning i Hagaparken 

Förutom dressyrkarriären så har Ulmus blivit mer och mer trygg att hoppa med. Även om han inte tävlar hoppning och fortfarande är tittig, så tycker Ulmus att det är väldigt roligt att hoppa.
Tillsammans med syrran så blev Ulmus även en godkänd riddarhäst i Celeres Nordica (ett riddarsällskap i Uppsala) och fick bland annat åka till Finland på uppvisning.

Ulmus är en häst som aldrig visar något dåligt humör och som alltid älskar sitt arbete. Idag består Ulmus vardag av att uppfostra unghästar, uteritter, tävla Msv C dressyr med syrran, träna ponnytjejer i hoppning samt agera dressyrlexikon åt dem. Att ha Ulmus på lektion när man undervisar är en lyx.
Förra året fick en av ponnytjejerna debutera storhäst dressyr på Ulmus och de placerade sig i båda starterna.

19år gammal är han nu men har aldrig känts finare i dressyren. Min syster är en av mina största idoler, vilket är en helt annan historia. Det är hon som lagt ned allt arbete med Ulmus.
Till Ulmus, du anar inte hur mycket glädje du ger oss och du kommer aldrig få något annat hem än här på Grana.

Varför börjar man att rida? Alltså inte ”återvändare” till ridsporten utan de som faktiskt börjar rida.

Några av de exempel jag hört;
”Jag såg en ryttare galoppera i skogen och det såg så härligt ut att jag kände mig inspirerad att börja.”
”Jag har alltid gillat djur.”
”Mamma tvingade mig.”
”Varje gång mitt barn såg en häst kastade hon sig ur barnvagnen mot den, så jag lät mitt barn börja på ridskola.”
”Jag ville träffa mycket tjejer och i stallet var det gott om dem.”
”Jag tror det är bra med individuell idrott för barn.” (En förälder som inte insett att ridsport är lagsport på högsta nivå.)

Nu när du kommit fram till att du vill börja rida, oavsett orsak: grattis! Välkommen till min absoluta favoritsport som du kan hålla på med i all oändlighet.

Många som börjar med ridningen ser bara slutresultatet (eller, det förväntade slutresultatet) framför sig:
– Peder Fredricsson
– Tinne Vilhelmsson
– Sara Algotsson Ostholt
– Egen häst
– Eget tävlingsstall
– En plats i ridskolans specialdressyr
– Allsvenskan
– En veckas äventyrsritt på Las Pampas

Emilia och DJ Tambor 

Det de många gånger (oftast inte) ser är den långa utbildningsstege som väntar.

Steg 1: Våga klappa hästen. Om du tycker hästarna är stora, så får du inse att hästarna alltid kommer vara större än du. Annars kommer du inte kunna rida på dem.

Steg 2: kunna leda hästen. Det är en förutsättning om du ska kunna ta den från stallet till dit du ska rida. Nej, räkna inte med att privat hästskötare ingår i priset när du bokar ridlektion.

Steg 3: för att kunna rida så behöver du kunna sitta upp och sitta av från hästen. Helst utan att ge hästen en dålig upplevelse eller äventyra din egen säkerhet. Fallskärm eller säkerhetsbälte har du inte tillgång till i sadeln.

Steg 4: du tycker det är sjukt svårt att hålla koll på styrning, start och stoppknapp när du rider. Grattis kompis, glöm inte alla remmar och utrustning som du samtidigt ska lära dig att ta på och av i samband med ridlektion.

Steg 5: du börjar få kläm på det här med start, stopp och styra. Men det är bara för att du ridit samma häst de senaste fem gångerna. Snart blir du varse att olika hästar kan svara olika på samma signaler.

Steg 6: du ska inte bara kontrollera din häst utan också dig själv. Eller som en av mina vuxna elever sa till mig; ”alltså Lollo, du FATTAR INTE hur svårt det är att lära sig rida lätt. Det är det SVÅRASTE med ridning!” Vänta du bara, tänkte jag.

Steg 7: äntligen fungerar lättridningen. Men då ska du inte rida lätt i traven längre. Helst utan att ramla av.

Steg 8: det ställs krav på att du ska kunna ridvägarna på ridbanan. Nej, du får inte ha med dig karta och kompass.

Steg 9: galoppfattning. ÄNTLIGEN tänker du, det ser ju så härligt ut! Efter 300 försök så sitter du med skräckblandad förtjusning, fjärilar i magen och ett leende från öra till öra av att ha lyckats få till två galoppsprång.

Steg 10: skritta i skogen. Det närmaste du någonsin kommit uteritt, du är nästan som Zeb Macahan. Du förstår inte varför ridläraren har onödigt lång säkhetsgenomgång och överdrivet säkerhetstänk för skogspromenaden. Tills du får känna på att du sitter på ett flyktdjur som reagerar för minsta fågel.

Steg 11: du förstår inte ett dugg när ridläraren börjar förklara tempoväxling. Aha-upplevelsen inträffar när du inser vilken tävlingscykel av högsta klass hästen du sitter på är. Möjligheten till att antalet växlar är gränslös. Om du lyckas hitta dem och behärska det.

Jag trodde att det här inlägget skulle räcka till att visa alla stegen på ryttarens utbildningsstege fram till tävling. Nu inser jag att det inte gör det; ni kan alltså vänta er uppföljning framöver. Utbildningsstege till dressyrryttare, hoppryttare och fälttävlansryttaren.

Hur lång tid det tar för dig att nå ditt förväntningade resultat är beroende på din talang och vilja att lägga ned tid och träning. Det underlättar om du gillar själva resan du gör till ditt mål: det vill säga spendera tid i sadeln, tid med din häst och tid med andra som fastnat för det här intresset.

Ett uttryck jag fått med mig när jag lärde mig rida; ju mer du kan desto mer inser du hur lite du kan.

Om du är en elev som rider en gång i veckan på ridskola, betyder det att du har en hel vecka på dig att gå och ladda inför det kommande ridpasset. Du kommer till ridskolan med tydliga förväntningar på vad du vill ska hända under ridpasset.

Om du åker iväg på en tre dagars hoppkurs, åker du dit med en tydlig förväntan och målbild av vad som kommer hända under kursen. Detsamma gäller om du åker på dressyrtävling med din häst; dina förväntningar är att du kommer rida programmet lika bra som du gör hemma i ridhuset.

Besvikelsen kommer när prestationen inte motsvarar dina förväntningar; det blev inte som du hade tänkt dig. Du lyckades inte fatta galopp, du ramlade av varje lektion på hoppkursen och din dressyrhäst vågade inte gå förbi domartornet.

Du suckar. Du berättar för dina ridkamrater hur besviken du är över att inte ha lyckats med dina förväntningar. Du pratar med mig, din tränare, och berättar om dina förväntningar som du mer än allt annat vill lyckas med.

Det är bra. Det är jättebra att du har ambitioner och vill. Det är bra att du vet vilka förväntningar du har. Men du glömmer en sak.
Du glömmer bort att berätta dina förväntningar för en viktig person i träningssatsning. Den viktiga personen är inte du själv, inte din tränare och inte dina kamrater.
Den viktigaste som behöver veta dina förväntningar är din häst.

När jag åker på hoppträning med min Czardas, 4år, så är min förväntning att vi ska lyckas hoppa felfritt och åka hem som ett mer utvecklat hoppekipage.
Czardas kommer dit utan att veta vad som förväntas av honom och han försöker under träningen lista ut vad han förväntas fokusera på. Är det läktaren, de andra hästarna, vattenmattan, spegeln eller hindren?
”Vänta nu, har jag en ryttare på ryggen också?” tänker Czardas. Ryttaren, det vill säga jag, försöker säga något.
Det kan ta flera år för en hopphäst att lära sig vad som förväntas av den när den kommer in på en hoppbana.

Czardas

Min ponny Imma är idag en läromästare som hjälper orutinerade ryttare runt hoppbanan. När hon var 6år och debuterade hoppning med mig  var allt nytt. Framhoppning, rörig tävlingsplats, tävlingshinder och speaker tyckte hon var jätteläskigt. Imma behövde mig som trygghet att dirigeras runt på tävlingen. Efter att vi tävlat några gånger kände jag hur Imma tog över taktpinnen och då visste jag att hon var redo att starta med ponnybarnen.

Imma och Lilly

I helgen startade jag Ballycar i Skåne. Han är snabb och älskar att kriga på terrängbanan. Av han och mig så är det bara jag som gått banan innan; jag vet vad vi har att förvänta oss och inte han. Vissa av hindren kommer snabbt ur sväng, till exempel vattenhindret låg gömt bakom ett annat hinder. Jag behöver vara förberedd för att kunna ge min häst rätt förutsättningar att lyckas. Jag behöver vara den av oss med en taktik.

Jag och Ballycar från helgens fälttävlan. 

När du sitter upp på din häst så vet den inte vad du förväntar dig av den. Du behöver vara den som säger till din häst att du vill att den ska lyssna för din skänkel. Du behöver lära dig hur du ska göra det och du behöver vara nyfiken för att hitta en lösning. Bli inspirerad av hur andra gör, inte att de gör det.
Detsamma gäller att hoppa, öva fattningar, öppna och så vidare. Du sitter upp i sadeln med en förväntning som du behöver kommunicera ut till din häst. Om du inte upplever att hästen är intresserad av att lyssna till det du har att säga, så är det en unik chans för dig att träna på hur du ska nå fram.

Hästen behöver din hjälp att leva upp till dina förväntningar. Det som du och jag tycker är självklart är inte alltid självklart för våra hästar.

Min syster föreslog förra sommaren att vi kunde åka med några hästar till Skåne för att vara med på en fälttävlansvecka där. I samband med den fick jag träffa Aminda Ingulfson, fälttävlansryttaren med många ess i rockärmen.

Hon är C-tränare, driver eget företag med 6 hästar samt arbetar som forskningsassistent inom biomekanik på häst på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Att Aminda är civilingenjör i teknisk matematik och examinerad beridare från Flyinge har gett henne drömjobbet på SLU.

Jag var nyfiken att veta mer om Aminda och passade på att fråga henne nu när vi var i Skåne och tävlade fälttävlan.

Aminda och Rozie

Nu är veckan ”Sommarfälttävlan i Skåne” precis avklarad där du ingår i det team som organiserat och genomfört veckan. Hur känns det nu när veckan är över?

Sommarfälttävlan i Skåne arrangeras för andra året i år. Tanken är att det ska bli ett årligt återkommande arrangemang någon gång under sommarmånaderna. Vårt mål är förutom att arrangera tävling att sprida kunskap och sprida sporten. Därför lägger vi fokus på introduktioner som Sugar Cup och kurs för fälttävlanskort. Vi har en kunskapsdag med intressanta föreläsare som själva oftast har en anknytning till fälttävlan. I år hade vi ett hinderbanelopp där man kan vara med utan att ha något hästintresse alls, men ändå få se hur en terrängbana ser ut, och förhoppningsvis komma tillbaka senare i veckan för att se hästarna ta sig an samma bana. Målet är i framtiden att fälttävlansSverige möts under en vecka i Skåne och umgås och har trevligt och unga kan inspireras av gamla (och kanske även tvärt om).

Många arrangörer runtom i Sverige jobbar hårt för att erbjuda oss ryttare bra tävlingar. Har du något tips till andra som arrangerar tävling?

Att arrangera ska vara kul! Se till att ha tillräckligt med funktionärer så ni inte blir utbrända. Bjud på lite godis så håller funktionärerna humöret uppe. Försök skaffa lite sponsorer, med fina hederspriser blir ryttarna lite extra glada också.

Du rider 6st hästar just nu varav 4st är dina egna, samtidigt som du är forskningsassistent.  Jag är nyfiken på hur du löser ditt vardagspussel?

Vardagspusslet är svårt. I perioder får vissa saker vänta lite, och det handlar hela tiden om att prioritera. En viktig sak är att ha ett bra team runt sig, så om jag är borta från stallet en dag så finns någon som tar hand om hästar och stall. Hela mitt liv är väldigt flexibelt och ändras från dag till dag, då är det viktigt att också mitt team är flexibelt. Tex min tränare brukar kunna byta träningstider med kort varsel, mina elever likaså. Mitt jobb på SLU kan jag göra när som helst, ofta blir det kvällsjobb. Men ibland är det tufft, som nu när det varit Sommarfälttävlan har två hästar fått vila helt i 10 dagar och de andra fått gå lite varannan dag.

Är det fälttävlan som är inriktningen med alla sex hästar du rider?

Grundplanen är att alla går fälttävlan. Jag har en som inte tycker dressyr och terräng är så kul, så han får gå hoppning. Planen är att han ska tävla lite och sen säljas till någon som vill hoppa med honom. Men jag börjar alltid med fälttävlan med alla hästar, om jag sedan upptäcker att någon häst är bra eller dålig på något specifikt så kan man ändra planen. Det viktigaste är att lyssna på hästen så den får göra det den känner sig bekväm med och tycker är roligt.

Vilken tävlingssäsong du haft i år! I juni tog du silver på nordiska mästerskapen i fälttävlan för seniorer och guld med laget, du red huntingen i Falsterbo och nu i helgen vann du klassen DM för Skåne Senior i fälttävlan.
Din pappa säger att du är inne i ett bra flyt just nu, dina hästar är i bra form och det ligger mycket hårt arbete bakom. Vad säger du själv?

Denna säsongen har varit helt otrolig! På 21 starter i år har det blivit 15 placeringar. Höjdpunkten såklart nordiska med lagguld och individuellt silver och en individuell tredjeplats i klassen på min andra häst. Just nu har jag väldigt fina hästar som jag tror på. Jag har kämpat länge och inte gett upp! Jag vill hela tiden bli bättre och försöker hela tiden lära mig mer. Jag har hittat tränare och inspirationskällor runt mig som jag hela tiden kan prata med och diskutera med för att bli bättre. Man blir inte bättre om man inte utmanar sig själv och vågar prova nytt. Om en tränare säger att jag ska ändra något så ger jag det alltid en chans, även fast det inte alltid känns bättre just då, men förhoppningsvis kan det ge resultat över tid. Men då gäller det också att man har förtroende för sin tränare och litar på att det den säger är rätt. För mig är personkemi med min tränare väldigt viktigt.

Hur var det att starta Falsterbos hunting? Vad behöver man vara beredd på om man vill starta den klassen?

Huntingen i Falsterbo är alltid rolig att rida. Att få rida in på den stora arenan med fullsatta läktare är oslagbart. Jag tycker konceptet med att snabbast vinner är fel, folk tror att detta är fälttävlan, vilket det inte är. Själv ser jag det mer som reklam för mig själv och mitt fokus är att representara mig själv och mitt varumärke på ett respektabelt sätt. Dels väljer jag en häst som hoppar bra, så att jag förhoppningsvis är felfri i hoppningen. Jag väljer också en som är kvick, då hindren kommer väldigt snabbt under terrängdelen och både häst och ryttare behöver reagera snabbt. Jag väljer också en häst som inte bryr sig så mycket om publik och omgivningen, eftersom det kan vara lite mycket under ritten. Dock tror jag att det kommer se annorlunda ut nästa år. Kanske rids terrängdelen på en optimaltid, och man får tilläggssekunder utifrån den, och sedan är hoppningen en omhoppningsbana. Återstår att se.

Du är uppvuxen i Norge och började tävla fälttävlan där innan du flyttade till Sverige. Hur skiljer sig förutsättningar som fälttävlansryttare i Norge och Sverige?

Förutsättningarna för fälttävlan i Sverige och Norge är väldigt olika. I Sverige har du många fler tävlingar per år. Om man dessutom som jag bor i Skåne så har man fälttävlan nästan varannan helg under hela säsongen. Även Danmark är nära, så behövs det kan man snabbt åka dit. I år har jag gjort 21 starter och då har 17 av de starterna varit max 2 timmar bort. När jag bodde i Norge hade jag 5 timmar till närmsta fälttävlan.

Ditt arbete som forskningsassistent på SLU, kan du berätta lite om vad ni gör?

Det bedrivs en hel del forskning om hästens rörelseapparat, det mesta fokus ligger på hältor och symmetrier/osymmetrier. Jag har fått börja på en ny inriktning som tittar på prestation hos sporthästar, och tittar då bara på friska hästar. Just nu tittar jag på hästar som hoppar två hinder och försöker hitta sätt att mäta hur bra de är. Och vad är bra egentligen? Vad är ett normalt språng och vad är ett bra respektive dåligt språng? Eftersom ingen riktigt har tittat på detta än så finns inget program som kan hjälpa oss på vägen till dessa svar. Så under tiden måste jag göra ett program som kan räkna fram siffror på de saker vi ser, så de kan jämföras.

Slutligen: all kunskap du samlat på dig hittills med din bakgrund, hur tänker du kring hållbara hästar? Vad tycker du att vi ryttare behöver tänka på?

Om hästen inte håller har man ingen häst att rida på, vilket är tråkigt för ryttaren, men framförallt tråkigt för hästen som oftast har ont någonstans. Därför är det viktigt att hela tiden ha i bakhuvudet vad du gör med din häst. Jag försöker tänka så att varje pass ska ha ett syfte. Om jag rider ett dressyrpass på ridbanan så kanske syftet är att träna program. Jag försöker också alltid variera underlag. Jag kanske rider program på fibersand en dag och nästa gång jag rider på ridbana så rider jag på sand/träflis. Som fälttävlansryttare rider man ju ofta på gräs, så jag rider ofta på gräs, nästan alltid utan broddar så hästarna vänjer sig vid att halka lite ibland, och för att det är mer naturligt och sliter mindre på leder. Förutom underlag är det viktigt att variera arbetet. Om du rider dressyr så se till att du inte gör samma sak varje gång, utan variera. Sen är återhämtningen jätteviktig. Se till att låta hästen vila efter en intensiv tränings- eller tävlingsperiod. Och se till att dessa perioder inte blir för långa. Det där är ju lättare när man har fler hästar, då har man ändå något att rida och tävla på även fast någon vilar. Sammanfattningsvis, variera arbetet, variera underlaget, låt hästen få tid för återhämtning både korta och långa perioder, lyssna på hästen och våga stryka dig från en tävling om den inte känns helt hundra.

Aminda och Hot Cup

I helgen har vi startat på Väsby Ridklubbs fälttävlan;
– Linda och Manne H100 på lördagen
– Jag startade min D-ponny Ballycar i H80 lördag.
– Emma och Killen P70 söndag.
– Nellie och Silver P60 söndag.
(H står för storhäst klass och P för ponnyklass, siffran är klassens höjd.)

Vi hade lagt upp en plan för hur veckan skulle se ut med ridpass, vila, packning, foderstat, tider osv.
– Min plan med Ballycar fick jag ändra pga ett skavsår som jag ville låta läka. Därför fick jag rida alla pass barbacka inför tävlingen. Ballycar visade sig på måndagen vara i akut behov av skoning med fyra lösa skor (funkar inte att tävla fälttävlan med lösa skor).
– Emmas plan med Killen fick ändras då han tappade en sko tre dagar innan tävling och vi inte ville att hoven skulle slitas på.
– Nellies plan med Silver fick ändras då han tappade en sko en vecka innan tävling. Nellie 11år fick istället öva sitt dressyrprogram på jättehalvblodet Ulmus. Silvers hov behövde vila i väntan på en sko.
– Syrran behövde både hinna med projektet ”bygga ny gödselstack” på gården och trimma Manne inför tävling.

”Projekt Gödselstack” sommaren 2019

Som om inte det var nog så var dagarna under veckan otroligt varma. Vi hjälptes allihop åt med att fylla vatten till hästarna flera gånger per dag, bygga nya hagar med skugga, svalka hästarna med bad i spolspiltan och ta in dem i stallet de varmaste timmarna.

Sommartid behöver vi sprida ut hösilaget så det inte blir dåligt av värmen.

Ett annat uppdrag varje vecka: handla

Behoven av skoning lyckades vi lösa genom att boka en hovslagardejt dagen innan tävlingen. Samma morgon trodde jag att vi skulle behöva ställa in skoningarna (och tävlingarna) pga värmen. Vår stackars hovslagare slet hårt i värmen och jag vet inte hur jag ska kunna tacka för den räddningen.

Vi kom iväg på tävling till slut.

Lördagen red jag min dressyr; Ballycar började programmet spänt men blev bättre. Manne var lite väl laddad i sin dressyr men syrran skötte det med ro.
Hoppningen var Ballycar felfri, Manne petade ett hinder.
Båda två hästarna klarade veterinärbesiktningen. Under dagen såg vi till att hästarna skulle klara värmen så bra som möjligt. De trivdes bra i sin transport och återhämtade sig snabbt.

Hästarna serveras vatten, kraft, hö och salt.

I terrängen glänste Manne, lekte igenom banan och satte ytterligare ett kval till 2* klass. Felfri på hinder och i tid.
Ballycar fick terrängen att kännas enkel och gick i mål felfri på hinder och i tid. Innan terrängen låg vi utanför placering men slutade på ett så bra resultat att vi kom trea.

Söndagen red Nellie och Emma sina dressyrprogram utan missar även om hästarna kändes spända. Killen felfri i hoppningen och Silver ett pet.
Hästarna gick igenom besiktningen, blev ordentligt omhändertagna i värmen och ryttarna såg till att äta samt dricka mycket för att orka med dagen.

Nellie och Grennan Silver. Foto: Gerd Eriksson 

I terrängen gjorde båda tjejerna jättefina rundor och var felfria på hinder. Då Nellie var den enda i sin klass som lyckades genomföra alla tävlingsmomenten så räckte det till vinst.

Segerbild precis innan jag och Emma kastar Nellie i vattnet.

Är jag nöjd med min tävling i lördags?
Dressyren vet jag att vi kan få till en jämnare ritt, om vi sätter det lika bra på tävling som hemma. Inte riktigt där än men snart.
Hoppningen felfri men jag vet att jag kan få till jämnare anridningar. Balansen är bättre nu än för ett halvår sedan.
I terrängen red jag fortare i början och långsammare i slutet, det vill jag få till jämnare istället.

Det är det jag är mest nöjd med; att det fortfarande känns som det finns utvecklingspotential i alla delarna.

Tack alla medhjälpare denna helg! Ni är guld värda!
Och till sist; tack Ballycar. Min räddare i nöden och krigare till döden; på mer än ett sätt.

Först och främst, vill jag tacka mina tio underbara ungdomar som gjort årets lägervecka till en toppenvecka.
Fantastiskt roligt att jobba med er, vara med er på resan och tillsammans jobbar vi mot utveckling. Ni sköter hästarna jättefint och har en trevlig inställning till dem.
Tio ungdomar åldern 8 – 15år har bott hemma hos mig en vecka, ridit hästar och fyllt på med ny kunskap.

Men inför veckan fanns det en viss oro. Sophie, 8år, var klart yngst bland lägerdeltagarna och hennes mamma hörde av sig till mig innan lägret. Mamman sa till mig att Sophie antagligen inte skulle klara av att sova borta hela veckan, skulle bli utanför från de andra tjejerna och inte klara av att sköta sin ponny. Jag svarade att det löser sig nog.
Det skulle visa sig att oron för Sophie var helt onödig.

Redan första morgonen såg Sophie på mig med stora ögon när jag visade frukosten.
”Får vi dricka oboy till frukost?”
”Ja, hemma hos mig får man dricka oboy till frukost.”
Idag meddelade Sophie att hon minsann gått till mitt hus och druckit oboy tre gånger per dag hela veckan.

Hon har under veckan varit en liten citat-maskin:

”Lollo, jag behöver en högerbanan!” (När vi pratar ställning i dressyren)

”Lollo, jag såg din bil som din granne lagat. Om du behöver hjälp att laga din dator någon gång så kan min pappa göra det, han kan sånt.”

”Lollo, jag försökte ge Diamond vatten i stallet men han ville inte ha. Så jag bar ut en hink till hans hage och fyllde den.”

”Lollo, kan du väcka mig imorgon så jag kan hjälpa dig att morgonfodra.”

”Lollo, menar du att om jag tittar ned när jag ska hoppa vattenmattan så kommer Diamond tro att det är krokodiler där?”

Jag är fascinerad över att Sophie orkade rida två pass per dag. Hon kikade varje dag på de äldre tjejerna och det syntes att hon försökte sitta likadant när hon red dressyr.
”Du rider så fint att jag nästan börjar gråta, Sophie.”
Hon vände sig mot mig och log från öra till öra.
”Lollo, jag har lärt Diamond, eller Raymond som du kallar honom, att trava på lösa tyglar. KOLLA!”

”Jag vill rida Ulmus”, sade Sophie.
Hon hade spanat in syrrans halvblod på över 170cm som de äldre tjejerna fick dressyra. Honom ville hon pröva som omväxling till sin B-ponny. Jag vet inte om hon eller de äldre tjejerna blev mest förvånade när hon faktiskt fick rida en hel dressyrlektion på Ulmus.
Ulmus tävlar Msv C dressyr i vanliga fall och var en riktig gentleman mot Sophie. Jag satte på Ulmus inspänningar för att Sophie lättare skulle kunna bromsa. Hon övade att sitta i traven, rida bogen in och skänkelvikning. Galopp fick hon pröva medan jag longerade.
”Lollo, jag har lärt Ulmus hur han ska se att jag står på marken, han kunde inte det innan.”

Sophie och Ulmus

Det var inget fel på Sophies aptit, hon åt alltid minst två portioner. Hon hakade på de stora tjejerna i allt de gjorde och hjälpte mig att kvällsfodra hästarna varje kväll.
Sophie assisterade när en av hästarna skulle bli av med sin framsko och få bandage för en hovböld, samt sårvård på en annan häst.

Sophie har varit med på teoripassen under veckan då vi bland annat pratat om doping.

Jag lät bli att prata med Sophie om hemlängtan under veckan, fram till sista dagen. När jag frågade om hon haft hemlängtan någon gång under veckan såg hon frågande på mig.
”Varför skulle jag ha det? Mamma sa att hon också vill åka på ridläger, då svarade jag att hon får åka på läger någon annanstans för jag vill inte ha henne här.”

Livet som Lollos hjälpreda i stallet innebär hårt arbete och långa dagar.

Ibland behöver jag göra elevernas föräldrar besvikna; det har inte gått någon nöd på Sophie denna vecka. Hennes mamma meddelar att Sophie vill att lägret ska vara två veckor nästa år istället för en vecka.

Tack till min syster, bror, mamma och pappa som hjälpt mig genomföra denna lägervecka. Tack Marie för lån av din häst och tack Ingun för lån av din tid när vi pratade om hovar på hästarna.