Träningsupplägg

Louise Nyberg | 9/12 - 2020

Jag tänkte dela med mig av lite träningsupplägg på hästarna.

Till att börja med brukar jag få frågan hur många hästar jag har. Svaret brukar bli att det beror på hur man räknar. De flesta av dem är grå (fifty shades of grey).

 

Grennan Silver är född 2009 och importerad från Irland. I passet står han som irländsk sportponny men har med stor sannolikhet connemara i sig. Silver är vår professor i alla tre discipliner; lär ryttarna bra ridning, går aldrig fortare än man rider och håller ryttarna vakna med sin räv bakom örat.

Från början hade Silver en väldigt stor galopp som lätt föll isär, idag har vi stärkt den så pass att han har ett fint register i alla gångarter. Silver mår bäst av varierad träning och ryttarna arbetar dagligen med att renodla och förfina hjälpgivningen på denna känsliga ponny.

 

Lyadalens Rocket Man (f. 2014, e. Hoppenhof’s Raphaël, u. Greta Garbo – Jesper, uppfödare Madelene Lööf) är på foder hos oss. Tanken är att han ska få mer rutin under sin tid i Ponnyteamet; komma iväg på träningar och tävlingar. Stärkande arbete i takt med utbildningen, mycket fokus ligger på övergångar. Rocket börjar bli mer världsvan och den regelbundna hoppträningen har gett resultat.

Paddy är född 2010 och också import från Irland. Han köptes i somras och hade då en gaffelbandskada, för vilken han fortfarande rehabiliteras. Han rids i skritt och trav, främst på hårt underlag och prognosen är bra. Paddy har på kort tid charmat oss allihop och är 100% trygg att rida på uteritterna.

 

Ballycar Lad är en connemara född 2010 och importerad från Irland (e. Murvey Benny – Gloves Misty Owen). Med en aldrig sinande energi så är det bästa upplägget för honom att varje vecka växla uteritt, dressyr, arbete över bommar och hoppning. Tömkörning är en av Ballycars favoritsysselsättningar; för honom är det som yoga.

Han kan utan problem gå två pass per dag utan att det märks; fokus ligger hela tiden på rakriktande arbete och att arbeta ”ihop sig” med Ballycar.

 

Auburn Monty köptes in till teamet för ett år sedan, f. 2009 importerad från Irland. En brun ”svajjig” ponny som jag såg potential i.

Året som gått har varit en berg och dalbana; Monty har lärt sig mycket och är en klippa i teamet. Han långa kropp behöver fortfarande stärkas, målet är hela tiden längre hals med bibehållet stöd och fokus ligger på övergångar samt rakriktning.

 

Killimor Boy är en connemara f. 2010 efter Kilmore Diamond. En känslig individ som alltid ger av sitt stora hjärta till sin ryttare. Fokus ligger på rakriktande arbete för att öka påskjutet; Killen kräver hela tiden tajming av sin ryttare men ger en otroligt fin känsla varje gång man hittar rätt.

Galopparbetet stärker Killens långa kropp och han mår bäst av att variera hoppning med uteritt och lösgörande dressyr. John Ricket har gett oss övningar för att lättare få Killen mer avspänd.

DJ Tambor är en svensk ridponny f. 2009 (e. Fulnaho’s Ary – Prince River). Han är som ett dressyrlexikon och tycker väldigt mycket om att få beröm. Trots dressyrsatsning får Tambor ibland hänga med till terrängbanan där han gärna gör av med överskottsenergi. Hoppträning på schemat gör att Tambor går bättre i dressyren.

Dagligen ligger fokus på rakriktning; ju mer tekniskt ryttarna rider desto mindre hjälpgivning får de Tambor att gå för.

Min ”egna” häst Czardas är ett svenskt halvblod född 2015 efter Hip Hop – Maraton, uppfödare Jessica Ignell. Det har tagit tid för Czardas att växa i sin kropp samt tagit tid för oss att hitta det bästa träningsupplägget.

Nu känns det ändå som vi hittat rätt. Czardas rids ut fyra dagar i veckan; klättrar, joggar och ”cantrar”. Han hopptränar en dag i veckan och dressyrtränar en gång i veckan. Fokus ligger på rakriktning, aldrig för höga tempon, tempoväxlingar och hellre raka spår än böjda.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Tillsammans är vi mindre ensamma

Louise Nyberg | 2/12 - 2020

Helen Åkerlund har alltid haft ett brinnande intresse för sina hästar. Som travtränare har hon elva hästar i träning. Dagarna ägnar hon till att träna dem och sköta sin verksamhet, på kvällarna skor hon andras hästar för att kunna försörja sig själv och familjen.
”Jag kan inte minnas att jag någonsin haft fem veckors semester”, säger Helen. ”Man skulle nog kunna säga att jag arbetar minst 150%.”

I början på det här året, konstarerades att Helen hade förslitningsskador i handen. Läkaren menade att hon behövde opereras så snart som möjligt.
Helen är både själv försäkrad samt har en inkomstförsäkring genom sitt fackförbund som hon är medlem i. Till läkaren gav Helen beskedet att hon behövde tid för planering innan en operation kunde genomföras. En operation skulle innebära sjukskrivning i sex veckor för Helen; under den tiden måste elva träningshästar fortfarande skötas om och 75 skoningskunder planeras för.

 

Helen kontaktade sina försäkringsbolag och visste inte vad hon skulle tro när hon hörde svaret. Hon skulle inte få någon hjälp av dem alls; anledningen var att operationen berodde på förslitningsskador i handen.
Hon kontaktade då fackförbundet, som inte heller skulle hjälpa Helen. Det enda de kunde erbjuda henne var ekonomisk rådgivning.
”Det är ju ett skämt”, säger Helen förtvivlat. ”Vad ska jag med ekonomisk rådgivning till när jag står helt utan inkomst och ersättning i sex veckor?!”

 

Hon ringde vår gemensamma vän Lasse och berättade om sin omöjliga situation. Helen grät och var förtvivlad, såg ingen lösning alls.

 

Snart ringde Lasse upp Helen igen.
”Samla ihop så många av dina kunder du kan det här datumet”, sade Lasse.
”Va?”
”Se till att de kommer hem till din gård med sina hästar. Jag har ordnat några hovslagare så vi kommer hem till dig en lördag och skor upp dem. Vi vill inte ha en krona för det; alla pengarna går till dig och din sjukskrivning.”
Helen kunde inte stoppa tårarna.
”Men vad gråter du nu för då?”, suckade Lasse.  ”Först gråter du för att du är ledsen och nu för att du är glad.”

 

Så kom den där lördagen. Hovslagarna Lars Andersson, Fredrik Råberg, Henrik Hertzberg och Hanna Bruset kom hem till Helens gård och skodde inte mindre än 29 hästar.
Helen kunde knappt tro att det var sant.
”Det är ju självklart att vi ställer upp”, sa Hanna. ”Nästa gång kanske det är vi själva som behöver hjälp.”

 

Det blev inte bara en lördag med mycket arbete utan resultatet blev en riktigt trevlig sammankomst.
Helen bjöd på mat och hovslagarna uppskattade att för en gångs skull arbeta tillsammans. Ett hovslagaryrke innebär ofta arbetstimmar utan kollegor; när dagen var slut var de alla överens om att det här vill de göra fler gånger.

 

När jag nu pratar med Helen är hon både tacksam, lättad och väldigt rörd över den hjälp hon fått.
”Jag vet inte vad jag hade gjort utan Lasse och min mamma. Nu ligger fokus på återhämtning så att jag kan komma tillbaka och jobba med full styrka igen.”

Helens råd till andra småföretagare; är att se över sina försäkringar och i förväg ställa de frågor man behöver ha svar på. Samt att du kan inte ha för många vänner.

 

Bilderna är tagna av Sara Ehlen och Helen Åkerlund.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Tillsammans är vi mindre ensamma

Det är inte min häst

Louise Nyberg | 27/11 - 2020

När jag kvällsfodrat alla hästar märkte jag att en av dem inte betedde sig som vanligt. Koliksymptomen var tydliga och hästen var för orolig för att kunna lämnas i boxen. Jag tog ut den och började promenera samtidigt som jag ringde ägaren.

 

Efter en stund var ägaren på plats som förvånat tackade mig för att jag tagit mig an att promenera hästen. Jag tyckte det var märkligt att ägaren blev förvånad. Anledningen till reaktionen var att jag och ägaren inte var nära vänner till varandra.
”Självklart bryr jag mig om hästen”, svarade jag.  Oavsett vad min relation är till en hästägare, så är det självklart för mig att bry mig om alla mina hästar såsom mina egna.

Oavsett vilken typ av verksamhet vi befinner oss uppstallade på med våra hästar, blir jag ibland förvånad. I ett stall med många hästar ska rutiner och skötsel fungera för samtliga inblandade.
”Såhär vill jag ha det för min häst,” kan en hästägare säga utan att se vad som fungerar som helhet i stallets vardag.

 

”En medryttarhäst eller egen häst kan jag ta hand om mer än en ridskolehäst.”
Också ett uttryck som gör mig lika förbryllad varje gång. Absolut att man behöver anpassa sig till ridskolehästens hagvistelse och när den går lektion, men i övrigt är våra elever välkomna varje dag att lägga tid på hästarna. Rykta, visitera, smörja utrustning. Vi kommer inte tacka nej till hjälp att sopa stallgångar och annan vardaglig skötsel. Säger vi nej så är det i förhållande till vad den som vill hjälpa klarar av. Personalen arbetar dagligen med riskbedömningar.

 

Vi ber gärna om hjälp med att leda konvalescenter eller göra i ordning hästar som ska ridas av personalen. Men vi kommer sällan ringa elever och fråga:
”Kan du komma och hjälpa till?”
Vi frågar dem som är på plats. Och nej, det första man får hjälpa till med är knappast att rida hästar. Till en början kanske det är att rykta hästar. Genom åren har ridskolepersonal fått följa hästintresserade; först som barn hjälpa till med små uppgifter till att som vuxna ta ett stort ansvar för ridskolehästar som står konvalescenter.
Man växer med uppgiften. Varje uppgift kommer med ett stort förtroende från oss som tilldelar den.

Stallhäng när det är som bäst; jag, Manne, Patricia, Natalie och Zaza.

 

Jag förväntar mig att de som rider och tar hand om mina hästar, gör det genom att se på dem som sina egna hästar.
Jag förväntar mig att de som fodrar och tar ut/in mina hästar, bryr sig: vill att de mår bra och står bra i boxen.
På ridskolorna vill vi inget hellre än att eleverna sköter våra hästar med största omvårdnad. Vi vill se dem lika förberedda för sin lektion som en dressyrhäst inför en Grand Prix-start.
Hästägarna vill att medryttarna inte bara gör vad de är tillsagda, utan också ser hästen. Uppmärksammar dess mående, ser när utrustning sitter illa och märker när den har skav.

Den här veckan när jag haft lektioner på ridskolan, har jag efter sista lektionen haft en timme att fodra och natta hästarna för kvällen. När jag avslutar mitt pass är stallet fortfarande öppet två timmar till, då min kollega är klar med dagens sista lektion och sedan låser anläggningen.
När jag har avslutat arbetsdagen och går mot bilen; blir jag alldeles varm av när jag ser att några av mina elever fortfarande står och sköter hästarna de har ridit.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Det är inte min häst

  1. Hej! Jag såg i ett av dina inlägg från förra året att du rider runt i Vallentuna och önskar god jul. Kanske var det dig jag såg i Uthamra förra året? Jag är intresserad av ett besök på julafton, mina barn skulle älska det. Jag tror också att flera grannar kunde vara intresserade. Tänker du göra detta i år också?

När det är dressyr som gäller

Louise Nyberg | 18/11 - 2020

Jag har följt Julie sedan hon började på ridskolan. När det var dags att börja galoppera på lektion försökte både jag och Julies mamma komma med glada tillrop. Julie provade men sade sedan bestämt; nej, idag ska jag inte galoppera för jag har ingen kontroll.

 

Glädjen till hästarna och stallet har alltid funnits för Julie samt gemenskapen med vännerna. Hon valde tidigt att inrikta sig på dressyr även om hon också gillar att hoppa och gör det regelbundet. Julies mamma rider själv och tycker bättre om fart och hoppning. Både jag och mamman har alltid låtit Julie välja själv och vi stöttar hennes dressyrsatsning.

 

Jag behöver aldrig tänka tanken att Julie slarvar eller missar detaljer med sin ponny. I undantagsfall är det ok att mamman mockar eller spolar ponnyns ben, men helst gör Julie det själv. På tävlingsmorgonen vill hon alltid ha extra god tid på sig och det är viktigt att vi undviker all typ av tidspress.

 

Nu under hösten har det blivit ett par dressyrtävlingar. En av starterna tappade ekipaget flyt under ritten vilket gjorde att Julie klev ut besviken. Jag sa att både jag och hennes mamma tyckte hon ändå varit jätteduktig.
”Mm”, blev svaret.
”Vill du att jag säger något eller ska jag vara tyst?” Frågade jag.
”Du håller TYST”, kom det direkta svaret från Julie.
Jag och Julies mamma kunde inte låta bli ett skratt åt reaktionen. Ryttaren kunde inte vara mer tydlig.

Det har även blivit en hopptävling under hösten. Dagen innan, frågade Julies mamma henne om det inte trots allt kändes bättre att få starta hoppning istället för dressyr.
”Det är ju inte lika mycket ordning och reda i hoppning” sade mamman. ”Det är lite mer fart och fläkt.”
Julie tittade menande på sin mamma och svarade:
”Du känner inte mig. Jag GILLAR ju ordning och reda.”

 

Första starten var Julie felfri. Men när jag mötte Julie vid transporten förstod jag ingenting. Hon var jättebesviken och ville knappt gå till sekretariatet och hämta sin rosett.
”Vad har hänt???” Frågade jag.
Julie förklarade att hon tyckte hon slarvat med vägar, rätt galopp och inte haft något flyt alls.
”Du får tre minuter på dig att vara besviken” svarade jag. ”Sen laddar vi om till nästa klass.”

Klassen efter blev resultatet att de rev sista hindret. Men Julie klev ut från banan med ett strålande leende; fantastiskt nöjd med sitt bra flyt under ritten. Nerslaget och den uteblivna rosetten var oviktigt.
Jag och Julies mamma såg på varandra och kom överens om att någonstans är det ju bra att inte allt handlar om rosetter.

 

Julie fortsätter träna och tävla hoppning, men det är dressyren hon brinner för. Liksom alla andra ungdomar i ridsporten, pågår en resa där Julie lär sig hantera framsteg, motgångar, besvikelse, glädje och utveckling. Med på den resa finns mamman, jag, andra tränare samt Julies vänner för att stötta och peppa.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Dagen då barnen ska börja köra hästbuss

Louise Nyberg | 7/11 - 2020

För några år sedan hade jag anmält mig till en hopptävling. Jag tyckte det var en fin idé att inleda året med att tävla den sjätte januari hos Livdragonerna mitt inne i stan.

Bild från en höstdag i oktober (ingen vinterdag i januari)

 

Min klass startade på morgonen. Jag klev upp tidigt och fodrade hästarna, ställde bilen på värmning och började skotta fram transporten ur snön.
Det var snöstorm. Pappa var jättearg; jag hade släpat upp honom tidigt för att ploga gårdsplanen. Dels för att morgonfodrarna skulle kunna ta sig till gården och dels för att jag skulle kunna ta mig ifrån gården.

 

Alla som provat öppna luckor och dörrar på en hästtransport i minusgrader, har full förståelse hur jag kämpade med detta denna morgon.
Efter att ha knoppat hästen pulsade vi genom snödrivorna och in i transporten.
”Hejdå pappa!” Ropade jag som muttrade ett ”lycka till” tillbaka till mig.

 

Jag krypkörde fram och rullade in på E4an; vilken tur jag hade som hamnade precis bakom en plogbil!
Det gick inte särskilt fort men vi tog oss tryggt framåt på vägen.

 

Lite snabb huvudräkning och inser att jag inte kommer hinna i tid; jag startar bland de första ryttarna i klassen. Ringer sekretariatet som har full förståelse för snöstormen och senarelägger min start. Hälften av klassen har strukit sig, meddelar de.

 

Tar mig in på parkeringen och checkar in. Påbörjar promenaden på en kilometer djupsnö för att ta mig till banan. Jag har då stött på min medhjälpare som tar hästen åt mig.
Framridningen blir kortare än vanligt men effektiv. Går in på banan och hästen levererar en felfri runda.

 

Åker hemåt igen och rosetten är med, hästen står nöjd med sin tillvaro i transporten. Trots flera motgångar med tävlingsstarten så slog mig aldrig tanken att inte genomföra den. Jag går in i något slags tunnelseende i de lägena.

 

Vi vill hjälpa och stötta våra ungdomar i ridsporten idag. Vi ska hjälpa; inte stjälpa.
Låt barnet kämpa med att sadla sin ponny, öva att tränsa den där svårtränsade hästen, hitta rätt attityd på framridning i ösregn, balansera den överfulla skottkärran på egen hand och själv kontrollerar packning inför träning.

 

Det är det minsta vi kan göra för dem, därför att samma ungdomar ska en vacker dag vara redo att ratta en hästbuss på egen hand. De kommer möta situationer där de ska sitta kvar i sadeln på en häst i panik, klara pressen på sig i ett mästerskap, hantera en häst som fastnat i ett elstängsel och dra av tappskor.
De kommer stå inför utmaningar såsom att självständigt sköta ett stall på tjugo hästar när de tar sitt första jobb som hästskötare, lasta hästar som vägrar kliva på ett släp eller få ohanterade hästar tama och trygga.

 

”Lollo, du ska bara VETA vilka framsteg jag och Wazena gjort!”
Elsa, 10år, var så stolt att hon växte sig en halvmeter högre. När Wazena flyttade till ridskolan den här hösten var hon en ponny som tyckte allt var nytt och ovan vid våra rutiner.
”Wazena NÄSTAN gnäggade när hon såg mig idag!” Berättade Elsa. ”Jag kan kratsa hovarna nu UTAN att muta henne med godis och nu accepterar hon att ha min fluffiga skötargrimma på sig.”

 

Det är otroligt; hur hästarna inte bara lär oss klara fler saker utan också utvecklar våra personliga färdigheter. De lär oss tänka lösningsorienterat, tvingar oss till förståelse och hjälper oss tolka situationer.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ri-Tachie: Kärleken till en häst

Louise Nyberg | 22/10 - 2020

Jag var i England en sommar och arbetade i ett fälttävlansstall, när jag första gången såg den där bruna och ganska uttryckslösa hästen i en hage. Han var stor och tunn i kroppen,  med en egen hage i en del av ett stort fält där det gick flera andra hästar. Ägaren till hästen hette Lottie och var anställd i stallet där jag jobbade; en ung tvåbarnsmamma som varje dag cyklade till sitt jobb.

 

Det bara råkade bli så, att jag en dag fick rida den stora bruna hästen. Min chef Charlotte hade lektion för mig och lät mig hoppa ett par språng.
Trots att hästen var kantig och mager, infann sig någon typ av känsla när jag red. Det fanns något där, som skulle kunna bli bra.
Charlotte menade att Lottie egentligen hade varken råd eller tid till sin häst, då hennes två små döttrar behövde henne mest. Hästen fick varken den tid, mat eller skötsel han behövde.
”Köp hästen”, tyckte Charlotte. ”Ta med den hem till Sverige.”

Jag och Rye, på en uteritt i New Forests nationalpark bland vilda New Forest ponnyer.

 

Jag ringde upp mamma och skrattade åt vad Charlotte föreslagit.
”Köp den”, var mamma snabb att svara.
”Nej”, sade jag. ”Jag och syrran har redan tre ponnyer hemma att ta hand om och mitt sista år på gymnasiet kommer ta tid.”
Vi avslutade samtalet och tio minuter senare ringde mamma igen.
”Nu har jag ordnat en transport till Sverige!”

 

Lottie hade som tonåring fått Rye, som hästen hette, av sin pappa. Rye (vars riktiga namn var Ri-Tachie v/h Kastanjehof) var då en lovande belgisk hopphäst som precis importerats till England.
Lottie älskade sin häst och började sin tävlingssatsning med honom. Men plötsligt stod hon där som småbarnsförälder och hade svårt att kombinera livet med egen häst, även om stallet var hennes arbete. Rye blev bortglömd i en hage.

Jag och Rye

 

Jag resonerade att skulle jag ta med honom hem, behövde anledningen vara att jag ville ha honom och inte att jag tyckte synd om honom. För mig är det två olika saker. Jag valde någonstans att lita på känslan hästen gav mig.
Så gick jag in i boxen. Rye luftsnappade oavbrutet, antagligen ett resultat av understimulans och för lite foder. När jag lyfte på hans svans så fick min arm plats mellan hans bakben för att han var så tunn.

 

”Mamma, den här hästen jag ska köpa. Han är typ 177cm hög.”
”Vad sa du?”
Hon började genast arbeta fram en plan för att såga upp en större öppning för stalldörren hemma.

 

Det var just det där, med att köpa hästen. Charlotte bad mig låta henne sköta snacket med Lottie, som var förtvivlad. Å ena sidan ville hon inte sälja sin häst, å andra sidan ville hon ge honom ett bättre liv än det han hade.
”Du har inte råd att ha kvar honom”, Charlotte var tuff i sitt sätt att säga sanningen. ”Du vet att han kommer få världens bästa liv hos Lollo. Pengarna du får för hästen kan du lägga på dina barn. Du vet att det här är det enda rätta beslutet och du kommer aldrig hitta någon annan som vill lägga lika mycket tid och kärlek på den här hästen som Lollo.”
Det visste Lottie. Hon skrev under köpekontraktet och jag kunde ta över uppstallningen för Rye. Jag skulle tillbaka hem till Sverige innan Rye men var nu garanterad att han skulle få full utfodring, skötsel samt stå på box nattetid under tiden.

 

Rye åkte lastbil till Sverige tillsammans med tio welshponnyer som var mer eller mindre ohanterade. Transportören hälsade oss att den stora hästen varit helt okomplicerad att ha och göra med. Han sa också att det inte hade varit lätt när en Lottie i tårar lämnat över hästen till honom.

 

Väl hemma, klev Rye in i stallet och började äta hö. Mamma reagerade på hur smal han var.
”Då är han ändå rundare nu än när jag såg honom i England”, svarade jag.

 

Jag gav den stora hästen allt jag kunde. Han hade shivering, det vill säga svårt att lyfta sina bakben. Det krävde en ängels tålamod från hovslagaren och det har jag Maria Bruce att tacka för.
Jag ville underlätta för hans stora kropp att hålla sig frisk, så de dagar jag inte red promenerade jag honom. Ett par gånger i veckan promenerade jag honom på morgonen och red på kvällen, däremellan gick han i stor hage med kompisar.
En såhär stor häst, fodrade jag mellan 17kg och 30kg hö per dag. Det jag ger mina hästar idag är inte ens i närheten men jag kommer ihåg att jag i perioder fyllde så många kilo i hönät och påsar. Utöver det fick han sitt kraftfoder.

 

Hans nya rutiner gjorde att han luftsnappade mindre och blev blank i pälsen. Rye lade aldrig bak ett öra mot någon människa, en vänligare häst fick man leta efter.
Han gav mig en fantastisk känsla i hoppningen, alltid runda språng och en mjukhet i ridningen. Han var alltid rolig att rida.

 

Rye gav mig många rosetter i hoppningen och många minnen. Vi var i Älvdalen och Avesta på meeting samt i Orsa och Katrineholm på kurser. När jag flyttade till Linköping för att plugga till ridlärare så följde Rye med.

 

På Älvdalens meeting såg mina vänner vilka svängar jag planerade att ta i omhoppningen.
”De där svängarna klarar du aldrig, de är för tajta!”
Jovisst, gick det att svänga tajt med ett halvblod på 177cm och jag fick ett segertäcke i den klassen. Dock var täcket en storlek för litet för min häst.

 

Jag hade planer på att fortsätta min resa med Rye. Men så märkte vi att något inte stämde. Vi åkte in till klinik och det upptäcktes skador på båda framhovarna. Det gick att beskriva som att de var början till ”ihåliga” samt taggiga på undersidan. Inget som någonsin skulle försvinna och han skulle ha ont bara av att stå i en hage.
Det här beskedet fick vi tre dagar efter att han levererat en dubbelt felfri ritt med en andraplats.

 

Veterinären ville ge Rye sommaren med smärtstillande och gå på bete, för att vi sedan skulle fatta ett beslut. Så fort vi slutade med den träning vi hela tiden hållit på med, började Rye tappa i vikt. Han förlorade glansen i pälsen men fick ändå en sommar med sina hästkompisar. Tills det var dags att ta farväl.

 

När jag såg den där bruna, magra hästen i England så insåg jag inte vilka äventyr som väntade både honom och mig. Jag visste inte att han skulle bli min följeslagare genom händelserika år och att han aldrig skulle protestera.
Jag visste inte då, att han var min ”once-in-a-lifetime-horse”.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

1

1 kommentar på “Ri-Tachie: Kärleken till en häst

Ibland väljer inte ryttaren

Louise Nyberg | 12/10 - 2020

”Lollo, Lollo, Lollo!” Min chef kom springande mot mig. ”Jag har gjort ett FÖRFÄRLIGT misstag!”
”Vadå?”
”Jag har GLÖMT att ta med Apache på kl 19.00 lektionen idag! Jag kan ju inte göra så mot honom, det är ju en av hans höjdpunkter på veckan att få gå lektion med Matilda!”

 

Ja, Apache känner sig verkligen som en superstar varje tisdag kl 19.00. Alla njuter av att se hur det riktigt gnistrar om honom och han bjuder upp sin ryttare Matilda till dans. Faktum är, att det är omöjligt att avgöra om ryttaren eller hästen är gladast.

Apache och Matilda

 

Jag med flera minns ridskolehästen Rififi på den ridskola jag tidigare arbetade på. Ett stort brunt sto, som inte lät sig charmas av vem som helst men som var oumbärlig i sitt sätt att bära eleverna på ryggen.
En gång i veckan kom en man till ridskolan för att rida privatlektion och jag såg hur Rififi alltid gnäggade när hon såg honom. Ni ska inte tro att det var morötterna hon gnäggade efter; han hade aldrig med sig någon muta. Han själv förstod inte hur utvald han var av stoet; han trodde hon gnäggade likadant till alla som kom gående i stallet.

Både Czardas och Martina gillar varandra.

 

Ett av våra halvblodsston på ridskolan, Lavina, lät jag gå med på juniorlektion förra veckan. En annars svårflörtad dam som snabbt var med på noterna när den lilla junioren satte fart; då låg det minsann ingen handbroms i.
Lavina spetsade öronen och tyckte sin elev var ganska lattjo att hänga med; varpå hon började bjussa sin elev på mer samspel.

 

När lektionen var slut så strålade eleven med ett stort leende.
”Lollo, det här var jätteroligt!”

 

Ibland är det inte ryttarna som väljer häst, utan hästarna som väljer ryttare.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hjälp, det kostar

Louise Nyberg | 30/9 - 2020

 

Ridsporten förändras hela tiden. Jag får vara med och se hur mycket förbättringar som hela tiden sker. Samtidigt som jag ser hur mycket som finns kvar att göra och att vi måste arbeta för att bevara beprövad kunskap och erfarenhet; så det inte ersätts av trender.

 

För 40år sedan gick hopptävlingar höjd 120cm i 20x40m ridhus, vilket är otänkbart idag. Det gick att få plats med en hel bana trots liten yta.
En gång i tiden var det dubbla ridlektioner i 20x40m ridhus, avskiljda med ett rep på mitten och tio hästar på vardera sida. Också otänkbart idag.
På en enda generation har spiltor för hästar gått från en självklarhet att finnas till en självklarhet att tas bort helt.

 

Jag övertygad om att det hela tiden sker förändringar till det bättre. Saker jag tror vi är överens om som är bra;
– anläggningar med bättre förutsättningar, bättre klimat att vistas i, lättarbetade och mer ergonomiska.
– det ställs högre krav på hästmaterialet att vara hållbart, utbildat och ändamålsenligt.
– vi vill ha bättre tävlingsbanor att rida på. Idag har vi en möjlighet att välja tävlingar: det blir lättare att transportera sig med valmöjligheterna av transportmedel.
– idag finns möjligheter till veterinärvård och friskvård som förr inte var möjligt. Det finns mer utrustning för att upptäcka skador; även den ”vanliga hästägaren” har ökad tillgänglighet för vattenträning och solarium till häst.
– personalfrågan inom hästvärlden går mot vita löner, bättre försäkringar, drägligare arbetsförhållanden och ett ökat ergonomiskt tänk.

Bild från Svenska Ridsportförbundet.

 

Jag tycker att det är positivt att vi börjar tänka mer hållbart. Men det ger också konsekvenser.
Mina hovslagare har ett slitsamt arbete. Den räkning jag betalar för min hästs skoning ska täcka hovslagarens arbetstid, materialkostnad, ergonomiska verktyg samt friskvård för att orka med det tunga arbetet i många år framöver. Risken en hovslagare tar att bli sparkad och konsekvenserna det ger är överhängande.

 

Som hästföretagare måste jag hela tiden vara på min vakt för oförutsedda utgifter; till exempel om min verksamhet blir påverkad av att stallet måste stängas på grund av en sjuk häst.
För ett par år sedan fick vi alla känna på vad minskad foderproduktion innebär för konsekvenser. Klarar vi en sådan kris om den uppstår igen?

 

Nyligen såg jag en annons där de erbjöd stallplatser. Allt ingick; foder, fullservice, träningsanläggning.
Vad som fick mig att höja på ögonbrynen var den låga prislapp de begärde. Med tanke på att jag vet vad en anläggning kostar i drift och underhåll, kunde priset knappast täcka tillgången på foder och hästskötarpersonalens lön.
”Det här går ju inte ihop”, sa jag till mamma.

 

En kompis till mig är utbildad hästutbildare och har egen anläggning samt företag. Hon räknar på vad en utbildningshäst kostar i tid samt utgifter och lägger priset så lågt hon kan. Trots det väljer kunderna andra hästutbildare utan samma kompetens, utbildning, service och eget företag; därför att deras prislapp är billigare. Ett pris som hon inte kan konkurrera med.

 

Ridsporten har alltid ansetts dyr. Det är den fortfarande och jag tycker det är sunt att vi ifrågasätter var pengarna tar vägen. Men i takt med att våra förväntningar på förutsättningar ökar, så är det i slutändan prislappen som ökar.

Det viktigaste vi har på ridskolan är hästarna, som Wisky här till exempel .

 

Jag i min yrkesroll får ofta frågan vad jag kan; vilken utbildning och vilka titlar jag har på papperet. Det har, liksom alla andra i min branch, kostat mig att kunna visa upp det.
Kunder i alla delar av min bransch påtalar för mig att det är dyrt med hästar och ridning; ibland undrar jag om de inser att det är lika dyrt för mig i min satsning.

 

Jag vet att jag tackar ja till långa dagar, jobba kväll, helger och röda dagar när jag väljer hästar som mitt yrke. Jag liksom många andra i min bransch är tacksamma för att kunna ha det vi gör som arbete.
Ridsporten är dyr; inte bara för kunderna utan även för mig som företagare. Jag vill kunna fortsätta göra det jag gör, jag vill göra skillnad och vara en del av andras resa i västvärlden, jag vill kunna ha råd att vara ledig och arbeta hållbart så att kroppen slipper ta stryk.

Glädjen efter en lyckad tävling med Ballycar, trots spöregn. 

 

Så kommer den där dagen då en av mina hästar skadar sig så pass illa att det innebär sex månaders konvalescens och jag utan att tveka betalar veterinärfakturan på 13.000 kronor. Även om det innebär att jag väljer bort semesterresa och restaurangbesök.

 

För i slutändan, så är jag trots allt bara en vanlig tjej som vill hålla på med sina älskade hästar.

Jag och Sockan, efter vår tävlingsdebut.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Återvinna hästar?

Louise Nyberg | 13/9 - 2020

Ska hästar förbrukas? Förädlas? ”Servas”? Renoveras?

Är rehabilitering samma sak som fortsättning eller samma sak som slutet? Påbyggnad kanske?

 

Varje gång någon av mina hästar skadat sig, har jag sett det som en möjlighet till nystart. En chans att börja om, göra rätt från början och lägga tid på det man inte hinner i vanliga fall. Också ett unikt tillfälle att samla kunskap, för att undvika att trampa i samma hål.

Manchester och jag, som vi fått följa från inridning till tävling.

 

En häst med skada på sitt cv behöver inte genast innebära en sämre häst. Det beror helt på skada och sammanhang. Personer med erfarenhet och kunskap är bäst att avgöra huruvida skadan påverkar hästen framåt.
Men faktiskt är det inte skadan som spelar störst roll; utan vad du gör med skadan.

 

En klok människa sa till mig att det finns ett hem till varje häst.
En häst med tävlingsnerver kan bli världens bästa ridskolehäst.
En häst som river på 130cm kan räcka utmärkt till en ryttare som vill göra resan upp till 120cm.
En dressyrhäst som inte har tillräckligt flotta gångarter kan hitta sitt hem hos en dressyrtant.

 

På vår ridskola har vi ett stort antal elever med diverse inriktningar, vilket ger oss möjlighet att individanpassa varje hästs dagliga arbete. En häst som blir för het för en elev är alldeles lagom för någon annan. En häst som har en hälsohistorik som gör att den inte ska hoppas, kan istället fylla sina dagar med annat arbete. De hästar som börjar bli äldre blir ovärderliga läromästare för våra orutinerade ryttare.

 

Vem är det som bestämmer om en häst är ”förbrukad” och är klar med sin uppgift; att det är dags att byta ut hästens trygghet, vardag, hem och kompisar? Vem avgör om ekipaget passar ihop eller om det istället är mer kunskap och träning som behövs?
Är det ryttaren, ryttarens omgivning eller kompetensen runtomkring som avgör det? Hur vet man att kompetensen man lyssnar på är rätt och tillräcklig; för många kockar blir sällan bättre soppa.

Det pratas så mycket om att rädda klimatet och tänka på miljön, att jag ibland tycker vi glömmer bort att ta hand om oss själva, varandra och våra djur.

 

Kanske är det en framtida inriktning; återvinna hästar som anses förbrukade och ge dem en värdefull tillvaro. Hitta det hem och den uppgift som gör individen ovärderlig.
En sak att komma ihåg; att lägga tid på sin häst gör mirakel. Rykta den längre, skritta den mer, känn igenom muskulaturen och anpassa utrustningen bättre.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Oväntade möten

Louise Nyberg | 11/9 - 2020

I senaste blogginlägget skrev jag om hur hästarna ställs inför situationer som vi inte alltid kan träna eller förbereda dem för.
En uteritt förra helgen med Czardas (5år gammal och inte så världsvan ännu) blev ett exempel på just det.

Jag och ridskoleponnyn No Socks på hoppträning. 

 

Först var det att leda honom förbi parkeringen hemma när min pappa och bror höll på att röja sly med högljudda maskiner. Czardas var spänd och riktade fokus mot maskinerna. Backa, flytta och vända tills han fokuserade på mig istället och var jag stod placerad.

 

Jag rider ofta ut ensam på Czardas. Men jag väljer att rida där det är så lite trafik som möjligt och sätter mig aldrig i situationer som kan bli svåra att lösa med en unghäst.
Den här gången red jag in i ett skogsparti som vi oftast brukar vara ensamma i. Men den här gången mötte vi en äldre man. Han hejade glatt och berättade att han hade en lös hund med sig. Hunden syntes inte till utan befann sig någonstans i skogen.
”Kan du kalla in din hund så att den inte överraskar min häst?”
”Den är här någonstans”, svarar gubben.
Då kommer hunden galopperande rakt mot Czardas på stigen framför oss. Hunden är stor och Czardas försökte läsa situationen. Jag var tacksam att han stod still.
Gubben misslyckades att kalla in sin hund.
”Det gör ingenting om han blir sparkad av din häst”, försökte gubben. ”Han får lära sig.”
Jag insåg att gubben inte förstod allvaret i situationen.
”Blir min häst skrämd riskerar jag att åka av”, försökte jag förklara medan hunden sprang runt Czardas framhovar och försvann upp i en buske. Sedan kastade sig hunden ut igen, kom som en raket mot sidan på Czardas och började springa vid hans bakben.

 

Gubben gjorde sitt bästa att få tag i sin hund. Jag lyckades manövrera en lätt uppjagad Czardas bort från hunden och hundägaren. Gubben hade antagligen valt att släppa sin hund i den skogsdelen av samma anledning som jag valt att rida där; det är ett lugnt parti där man inte stör så många andra. Han hade menat väl men insåg efter min förklaring i vilken risk jag befunnit mig i; med en lös hund runt benen på min unghäst.

Lördagskvällen spenderades med fyra favoriter; Manne, Natalie, Zaza och Patricia.

 

Vi fortsatte på en grusväg och Czardas mötte ännu en ny situation; vägarbete och avspärrningsskyltar som han misstänksamt tog sig förbi.

 

Sedan hade ju bara sista biten kvar hem vilket brukar vara den enklaste delen. Förutom den här gången. Dikena runt gården är nyligen urgrävda och rensade, så stigen var täckt med det som rensats ur diket. Ett stort träd låg framför oss.
Czardas tyckte bestämt att ”här går det inte att ta sig förbi”. En kort diskussion och han köpte min lösning på problemet hur vi skulle ta oss fram.

Sara hoppade fint på Rocket i helgen. 

 

Såhär efteråt, inser jag att alla dessa fyra situationer hade kunnat på ett helt annat sätt. Min häst hade kunnat kasta sig, tappa mig som ryttare eller blivit riktigt skrämd.
Vi vet aldrig vilka situationer vi ställs inför vilket gör det svårt att förbereda oss på allt. Istället får vi vara lösningsorienterade och snabbt fatta beslut.

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.