Plötslig action

Louise Nyberg | 8/9 - 2021

För några år sedan jobbade jag på en annan ridskola och hade lektion med tolv stycken ponnyryttare (eller, de såg mer ut som champinjoner än ryttare…).

 

En av ryttarna hette John och jag hade fullt sjå med att han skulle sluta prata på lektionerna. Han satt mer utanför sadeln än i den när han red. Om jag hade tur så höll han i sina tyglar men oftast inte.

 

Ni vet den där nivån av ridlektion då graden av action är minimal och de lite knapphändigt rider ”självständigt” i skritt och trav. Galopp har börjat introduceras.
Det var bara det, att plötsligt hände all action på en och samma gång under deras lektion.

 

Barnen skulle gå från skritt till trav. En av ryttarna ville vara säker på att få sin ponny att börja trava så hon tog i allt vad hon orkade.
PANG, lät det när hennes stövlar träffade sadelkåpan med full kraft. Ljudet VÄCKTE alla ponnyer.

Ponnyerna satte av i full galopp men första fokus blev på ponnyn som kastat dig en halv meter från sargen mot mig. Barnet gled ur sadeln, eller nej, det gjorde hon inte. Hon klamrade sig fast (fråga mig inte hur) men det enda jag såg från där jag stod var hennes fot som pekade rakt upp över sadeln. Resten av barnet hängde på andra sidan.

Två snabba steg fram och jag får tag i den lilla gummiridstöveln och drar upp barnet samtidigt som jag håller i ponnyn. Barnet ”dyker upp” över sadelkanten med lockigt hår som hänger ut från hjälmen, glasögonen på sniskan och det bredaste leende jag någonsin sett.
”Såg du, Lollo!” Utbrast barnet lyckligt. ”Jag ramlade NÄSTAN av!”

 

Föräldrarna visste knappt vart de skulle ta vägen uppe på läktaren.
”Ni sitter still!” Väste jag.
Jag fick hejd på alla vilda ponnyer och tog mig fram till Freja som hade ramlat av sin ponny. Hon var oskadd, borstade av sig och satt upp.

 

Genomgång med gruppen om vad som hänt och vad som är viktigt att tänka på. Därefter avsluta lektionen och pusta ut.

 

Barnen lämnar över hästarna till nästa grupp och styr stegen förbi mig i dörröppningen.
Den avramlade Freja ser alldeles lycklig ut.
”Vad roligt att vi fick galoppera idag, Lollo!” Säger Freja.
Jovisst, tänker jag.

Nästa ponnybarn som möter mig i dörren, Leja, har varken ramlat av eller nästan-ramlat-av men är ändå helt otröstlig i tårar. För Lejas del var det alldeles för mycket dramatik på en och samma lektion.
Medan jag och Lejas pappa försöker trösta henne så stegar John förbi oss.
”Det var en jätterolig lektion idag, Lollo!” Säger han och får plötsligt syn på den gråtande Leja.
”Nejmen!” Säger John och går fram och lägger sin lilla hand på Lejas axel. ”Du ska inte vara ledsen! Hästarna blir lite vilda ibland!”

 

Nöjd med sin egen insats stegar John hemåt medan jag och Lejas pappa storögt tittar efter honom.
”VI SES NÄSTA VECKA, LOLLO!”

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*