Ponnyteamet

Jag hade en idé. Tanken om att bygga en gemenskap, en kunskapsbank och skapa möjligheter för ponnyryttare med ambitioner.

För det finns ponnyryttare med ambitioner och utan möjlighet till egen häst. De kanske inte har råd, tid, hästkunniga föräldrar eller vet var de ska börja.

Varför ska det behöva bli fel 99 gånger innan det blir rätt; när man kan ta hjälp av dem som redan gjort alla de där misstagen? Varför inte kopiera vad som fungerar och ha rätt kunskapsbank omkring sig.

För det är inte vuxna som drabbas när kunskapen brister; det är hästarna och ungdomarna som drabbasnärdet blir fel.

Jag har alltid velat bidra med vad jag kan till hästarna och till ungdomarna. Jag har velat kliva in med ett engagemang, vara med på resan och leverera ett helhetskoncept.

Jag har alltid haft tydliga visioner, sett framför mig vad jag vill skapa. Men inte alltid vetat riktigt hur.

Som alla entreprenörer; har den här sju år långa resan inneburit att pröva sig fram till vad som fungerar. Arbeta med förändringar, stöta på fartgupp, bygga en process. Hårt jobb blandat med tårar men mest skratt.

Framförallt har vi lärt oss otroligt mycket. Åren med Ponnyteamet har inneburit en utbildning som varit omöjlig för mig att få någon annanstans och jag ångrar inte beslutet en enda sekund. Det har varit en omfattande kurs i att utbilda hästar, ansvara för teambuilding, ta alla typer av tuffa samtal, utvecklas som instruktör och hamna i nya möten.

Jag är för alltid tacksam alla (familj, vänner, elever) som hängt med på mina tokiga idéer. Jag har bara hittat på och drivit igenom idéer; det är alla andra som genomfört dem. Det har gjort att vi hamnat på dressyrmeeting i Värmland, SM i fälttävlan i Skåne, vintrigt hoppmeeting I Högbo, fälttävlanskurs i Leksand eller tagit färjan för att kunna hopptävla i Vikbolandet.

Fördelarna med Ponnyteamet är många. Möjligheten ger mig mer tid till mina hästar; tidigare har jag jobbat långa dagar på bortaplan för att stressa hem och hinna klart med min egna häst kl 22 varje kväll. I samband med att Ponnyteamet åkt på träning och tävling så har jag själv även kunnat rida. Det har gett mig fler tillfällen för min vidareutveckling, se mycket ridning och samla ovärderlig erfarenhet.

Allt jag vill är att ha mer tid att lägga på mina hästar och kunna dela det fram- och motgångar i en teamkänsla.

Jag anpassar all schemaläggning efter vad ryttare och hästar behöver. Om en ryttare vill byta inriktning så behöver de inte sälja sin ponny; utan byter ponny som de rider i teamet. Blir de för långa för sin ponny så är det samma sak. Var och en i teamet har sin egen satsning men vi alla gör det tillsammans.

Ingen i teamet har ”sin” ponny; vi har våra ponnyer. Och nuförtiden har vi även stora hästar.

En ryttare i teamet rider en ponny som nu är skadad och har då bytt till en av teamets ungponnyer. Den ponnyn är inte redo för tävling ännu så i helgen har den ryttaren lånat en annan ryttares ponny för att åka på hoppmeeting. Ryttaren som skulle ha åkt fick förhinder och ryttaren som tävlade med reservponny kom hem med två andrapris och en seger från helgens tre starter.

Hittills har vi alltid på ett eller annat sätt lyckats erbjuda reservhästar när hästar skadat sig eller behövt vila. Ryttarna lyckas sy ihop sina veckor med skola, vänner, träning och tävling. Och jag finns alltid till hands som ett bollplank.

Idag är vi otroligt sammansvetsade och jag känner ett stort stöd. Att vi i teamet blir glada för varandra när det går bra och vi vill se varandra lyckas med våra mål. Jag känner att jag blir uppbackad när jag står i problemlösning och jag är inte längre ensam i min roll som coach. Vi är ett fungerande hjul i jobbet kring en häst som behöver rehabilitering eller utbildningen av en unghäst.

För det har skapats ett fantastiskt kretslopp. Ryttarna i teamet får delta i resan med unghästar som köps in. Vi pratar mycket om förståelsen för hur hästar fungerar och vad de behöver. Ryttarna är med i skapandet av att forma hästarna och utveckla dem i träning. Lyckliga hästar levererar i sina uppgifter.

Ponnyer som under flera år gått i teamet och sedan varit redo för nya uppgifter; har direkt klivit in i verksamhet som fungerande ridskoleponnyer. Och ja, de trivs med uppgiften. För det känns som jag lämnar ifrån mig en av mina armar när jag låter en häst flytta, vare sig det är till en privatperson eller en ridskola.

Jag kan inte beskriva den värme jag (och flera föräldrar i Ponnyteamet) känt de senaste veckorna.

Hur ryttarna stöttar varandra på tävling, plötsligt känner jag mig överflödig och hör hur ryttarna kopierar mina instruktioner när de ger varandra tips.

Någon i teamet har en dålig dag och mår inte bra, vilket de andra i teamet fångar upp direkt. De vet att bästa medicinen är skratt och att ha roligt.

Ryttarna skyller inte på hästarna och vet att alla pass går inte alltid bra. ”Antingen så vinner vi eller så lär vi oss något.”

En av ryttarna resonerade klokt till en tränare kring sin ridning och att anpassa ridningen till hästen. Tänk vad det hade underlättat om jag varit lika klok när jag var i samma ålder…

Året som gått har varit en riktig berg-och-dalbana för en av ryttarna.

”Lollo, vad mycket vi lätt oss i år”, resonerade ryttarens förälder. Vi har lärt oss hantera nya situationer, att vi inte kan förbereda oss på allt och har så mycket förberedelse nu inför framtida uppgifter.

Foto Reed Alveheim 

Alla timmar i sadeln, all undervisning, långa tävlingsdagar, skottkärror genom lera, packade höpåsar, oändlig logistik, planering, samtal kring tävlingsnerver och hanterande av hästar har lett oss dit vi är nu. Och det här är ju början på fortsättningen.

Foto Reed Alveheim