Resan med Imagine Once

Louise Nyberg | 15/11 - 2019

För fyra år sedan köpte vi en ponny till Stall Grana Ponnyteam. Ponnyn var mörkgrå, nyligen importerad från Irland och fem år gammal.
När vi först provred den tackade vi nej till att köpa den; en alldeles för grön och försiktig ponny än vad vi letade efter. Vågade knappt bli klappad i boxen. Jag gillade modellen på ponnyn men tyckte det var för mycket chansning; vi visste inte hur mycket vi skulle kunna forma den med utbildning.

 

Två veckor senare hade vi ännu inte kunnat släppa tankarna på ponnyn, hörde av oss igen och frågade om den fortfarande var till salu. Det var den. Efter veterinärbesiktning flyttade den hem till Grana.
Ponnyn hette Imagine Once och vi valde att kalla henne för Imma.

Jag och Imma

Första tiden var Imma väldigt reserverad, ville inte ha så mycket kontakt i boxen och kändes rädd för allt hon mötte på stallplanen. Hon var väldigt snäll att rida och vi jobbade med mycket grunder. Imma gjorde framsteg.

Julie och Imma sommaren 2018

 

Efter ett par månader var det jag och en ryttare till som red Imma. Plötsligt började Imma bete sig märkligt i ridningen. Först med den andra ryttaren; till en början kunde hon plötsligt tvärvända i galoppen, sedan gick det knappt att trava åt rätt håll. Därefter blev det problem i skritt. Signalerna som fungerat bra fungerade plötsligt inte alls. Sedan började även jag få problem när jag red Imma.

 

För mig var det ett mysterium varifrån motgångarna kom. Hur något som gått så bra inte gick alls plötsligt.
Svaret fick jag en dag, av en ren slump. När jag såg Immas andra ryttare ta in henne från hagen.
”Vad håller du på med?” Frågade jag.
”Det är enda sättet att få in henne från hagen”, fick jag till svar.
Ryttaren hade inga problem att fånga Imma i hagen. Sedan stod Imma helt still. Ryttaren kunde på inget sätt få Imma att flytta sig från där hon stod; därför hade hon alltid med sig hjälp ut till hagen. Hjälpen skulle alltid hjälpa till att knuffa Imma från hagen in i stallet. Detta hade tydligen pågått i en månad utan att jag vetat något.

 

Något jag lärt mig från John Ricketts är att; flytta inte uppsittningspallen till hästen för då har hästen flyttat på dig. Flytta istället hästen till pallen för då har du flyttat hästen. Samma princip fick vi nu börja med Imma från marken och vips försvann problemen vi haft i ridningen.
Imma hade ställt ryttaren en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken? Därefter hade Imma tagit kommandot.

 

Någon månad senare ringde en av stallets hästägare till mig och berättade att Imma var en livsfarlig ponny som attackerade människor i hagen. Förvånat svarade jag att om barnen klarade av att hämta Imma i hagen så kan det inte stämma att ponnyn attackerar människor.
Jag började fråga lite mer om vad som hänt när hästägaren skulle hämta sin häst i hagen. Det visade sig, att första gången hade Imma ställt sig i vägen för hästägaren. Ponnyn hade ställt en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken?
Hästägaren hade valt att gå runt Imma som då lärde sig att hon är den som flyttar personen och inte tvärtom. Så varje gång hästägaren kom till hagen för att hämta sin häst såg Imma till att alltid hindra hen från att komma fram. Imma gjorde det dock inte mot någon annan. Problemet försvann efter jag sagt till hästägaren att ”jaga bort” Imma.

 

Immas debut på dressyrtävling gick bra; fram till halten mitt i programmet. Hon stod still. Ryttaren tryckte med skänkeln. Imma fortsatte stå still. Snart gjorde ryttaren allt i sin makt för att få Imma att röra sig framåt. Smackade, skänklade vilt, klappade med handen bakom sadeln. Imma var orörlig.
Till slut satt ryttaren av och försökte dra Imma bort från banan utan att lyckats. Vid det laget låg jag dubbelvikt av skratt uppe på läktaren trots att den stackars ryttaren kämpade så hårt. Domaren satt förvånat och gapade medan domarskrivaren fick hjälpa ryttaren att knuffa av Imma från banan.
Imma hade ställt ryttaren en fråga; om jag står still nu vad tänker du göra åt saken? Vi åkte hem, mer jobb från marken och sedan hade vi aldrig samma problem igen.

Jag och Imma, hopptävling våren 2016

 

Jag red Imma under hennes första hopptävlingar. Hon var väldigt orolig de första starterna; reagerade för högtalare, publik, infångare och annat. Men efter några starter kände jag hur Imma gick från att behöva bli stöttad till att ta sköta uppgiften på egna vingar.

Hanna och Imma, lokal hopptävling på Hufvudsta 

 

Med John Ricketts hjälp har Imma blivit en väldigt trygg ponny. Redan när hon bodde på Irland så kunde hon tidigt gå hubertusjakter medan ryttaren filmade ritten; efter miljöombytet till Sverige har Imma först varit väldigt försiktig vilket övergick till att ställa frågor till oss ryttare och ”hanterare”. När jag idag berättar för folk om hur Imma var första tiden hos oss tror de mig inte, när de ser vilken ponny hon är idag.

På en tävling skenade en lös ponny förbi nära snett bakom Imma. En naturlig reaktion för Imma hade varit att skena efter, istället stannade hon upp och frågade sin ryttare hur hon skulle reagera. Det är tack vare Johns hjälp som den skillnaden har skett hos Imma.

Julie, 11år, seger lokal hopptävling med Imma.

 

Dessa fyra år med Imma har varit en fantastisk resa. Hon har vunnit både hopp- och dressyrtävlingar och gett sina ryttare en så bra resa in i tävlingslivet. Trots sin unga ålder har hon agerat läromästare.
På julafton de senaste två åren har jag varit jultomte ridandes på Imma. Hon har gjort succé med uppgiften.

Imma som jultomtens häst.

 

Nu är Imma såld till Hufvudsta som ridskoleponny, medan min nya ponny Monty påbörjat sin resa i Stall Grana Ponnyteam. Jag är så glad att få ha henne som arbetskamrat; vår resa är inte slut utan den fortsätter.

Stort tack till Emelie Thorin, Janni Sjöstrand och Imagine Sporthorses som förmedlade denna fantastiska ponny till mig.

Hanna och Imma, dressyrtävling 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

*