Stötta ungdomarna

Louise Nyberg | 23/1 - 2020

Det finns flera synvinklar i vår sport och jag vill skildra så många som möjligt av dem.

 

Ridsporten och intresset för hästar ställer höga krav på oss som håller på med det. Vi ställs hela tiden inför nya utmaningar och prövningar.

 

Jag har hört en tränare säga:
”Vi i ridsporten behöver inte göra som fotbollssporten och ta ut de mest lovande  spelarna. Vår sport sållar ryttare av sig själv. Utan ett eget driv orkar du inte med den här sporten; hästarna ska tas om hand alla dagar på året oavsett väder. Du måste vara beredd att tackla motgångar och att inte alltid vinna tävlingar. De som pallar stannar kvar i sporten, de andra faller bort av sig själva.”

 

Om vi ser på våra ungdomar i sporten, får de tidigt inse att vår sport tar mycket tid. Många timmar i sadeln, ännu fler i stallet. Tid i bil till och från tävlingar, väntan på tävling, planering. Allt ska kombineras med skola (och ibland ytterligare intressen).

 

Det är en livsstil, som är svår att ägna sig åt om man inte gillar den.

 

Ungdomar med glöd och en brinnande vilja att lägga den tid som krävs. Jag vill kunna ge dem ett så bra stöd dom möjligt.

 

Erbjuda extra träningstillfällen. På ridskolan står ridhuset ofta tomt kl 08 på söndagsmorgnarna. Vi erbjöd extra dressyrträning för ungdomar några söndagar under våren och träningarna blev fullbokade. Ryttarna offrade gärna en sovmorgon mot ett träningspass i sadeln.

Jag, Imma och Julie

 

I och med mitt ponnyteam kan jag skapa möjligheter för ponnyryttare och erbjuda ett engagemang i deras satsning. Vi har bland annat åkt till Värmland, Skåne och Dalarna för att tävla dressyr, hoppning och fälttävlan.
”Var är deras föräldrar?” fick jag som fråga.
”Kvar i Stockholm”, svarade jag.
Ibland är föräldrarna också med när vi är iväg. Hur många ponnyer och hästar som är med varierar.

 

Att min mamma haft ett engagemang i mitt hästintresse hela min uppväxt har betytt allt. Jag tror att jag skulle ha hennes engagemang med mig oavsett om jag hållit på med hästar, fotboll eller annat.
Möjligheten till ridlektioner eller skjuts till tävling har inte varit det viktigaste för mig; däremot möjligheten att få dela med mig om hur det gått på träningen har varit det viktigaste stödet. Hon är än idag ett viktigt bollplank; behöver vi ändra något för den här hästen, vad behöver göras på gården?

 

Min mamma brukar i början av varje vecka fråga; vart ska jag köra hästar den här veckan? Syrrans tävlande, mitt tränande, ponnytjejernas tävlande, ponnyer till mätning och så vidare ska styras upp.

 

En fantastisk egenskap hos min mamma är att hon vill lika mycket att det ska gå bra för våra ponnyryttare som för mig och syrran.
Vi försökte i våras sy ihop ett terrängträningstillfälle för Emma vilket var svårt. Det skulle bli för mörkt vid kl 19.30 så då behövde träningen vara klar. Vi insåg att vi skulle behöva ställa in träningen; jag var på jobbet, Emmas mamma var också på jobbet och Emma själv hade ca en och halv timme resväg till stallet från skolan i Vaxholm.
”Jag kan hämta Emma!” Sade min mamma, som sedan körde från Vallentuna till Vaxholm, tillbaka till Vallentuna för att hämta ponny och sedan vidare till Rosersberg på träning. Vilket gjorde att de hann i god tid till träningen.

Ulmus, Hanna och mamma efter lyckad debut på dressyrtävling 

 

Nu laddar vi inför helgen. Lördag till söndag är jag på Bosön med Stockholms läns Ridsportförbunds Unga Ryttare; ungdomar som ska få möjlighet att utveckla sin egen tävlingssatsning under år 2020.

 

Söndag eftermiddag arrangerar jag, Agneta och Ingun en föreläsning för föräldrar på Hufvudsta Ridskola; vad innebär rollen som förälder i ridsporten och hur kan jag på bästa sätt möta mitt barns ambitioner?

Mamma och Goldie

 

Tusen tack mamma för det stöd jag får varje dag!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*