Vad har format mig som ryttare?

Louise Nyberg | 17/3 - 2020

”Vilken inriktning på ridning ägnar du dig åt?”
Jag blev förvånad över den plötsliga frågan och visste inte exakt vad jag skulle svara. Jag befann mig i höstas på en kurs om hästens inlärning och satt småpratandes med personen bredvid mig.

 

Personen bredvid mig ställde en fråga där jag inte var helt med på vilket svar som förväntades; frågan var inte om jag var dressyr- eller hoppryttare.
Tänk egentligen; vi har tusen olika saker att kalla oss fastän vi alla gör samma sak. Kommunikation, samspel och samvaro med häst.

Portos och jag

 

Det här med att rida för tränare är något jag inte kan tänka mig att vara utan. Ibland kan det vara svårt för ryttare att ha mer än två tränare regelbundet; de har helt enkelt fullt upp med att hitta eller hålla vid sin röda tråd i träningen. Min starka tro är att med en trygg röd tråd i det du gör varje dag, är du mottaglig för desto fler nya intryck. Finns ingen röd tråd ännu, så blir det nästan så att ryttaren inte blir hjälpt av för många rådgivare.

 

Ibland behöver du som tränare göra förändringar hos ekipaget du tränar, små justeringar eller stärka det som redan är bra. Att förbättras måste inte betyda att arbeta bort sina svagheter.

 

När jag reflekterar, inser jag att så många pusselbitar format mig dit jag är idag. Som jag känner det, har jag ägnat 24år av mitt liv till hästarna. Och jag planerar att i 40år framåt lära mig mer, samla erfarenhet och fortsätta utvecklas.

 

Alla pusselbitarna är många, men några av dem som jag kan komma på är;

 

– Som barn har jag haft flera förebilder i hästsporten som visat mig hur de varit ledare, hästmänniskor och företagare. Först i vuxen ålder har jag förstått vad det har inneburit; idag förstår jag deras tillvaro då bättre och det gör dem till ännu större förebilder.

 

– Första gången jag träffade Tusse var jag 15år gammal och vårt första samtal lät exakt så här:
”Hej Lollo, tror du att du är här för att gå på träningsläger i hoppning?”
”Eh, ja?”
”Då kan jag tala om för dig att det här så kallade träningslägret är mer som en enda cirkus, inte mycket till ordning och reda utan ni ungdomar tar eget ansvar.”
Jag stormtrivdes från dag ett. Tusse formade oss till ”finns det problem så lös det”. Om hästen man skulle rida inte hade något eget träns, då gjorde man ett träns av några överblivna bitar.

Tusse har lärt mig att det finns inga problem, bara lösningar. Som när Qurt på 184cm i mankhöjd inte ville hoppa vattengrav; Lollo klamrar sig fast i halsringen och Tusse jagar över hästen med brandslangen.

 

– Genom Tusse fick jag för första gången träffa John Ricketts. Han har förändrat mitt sätt att se på hästar, vilket jag redan tillägnat ett tidigare blogginlägg till att berätta om.

 

– När jag var i England och jobbade i fälttävlansstall, lärde Charlotte Springall mig vad det innebär att vara dedikerad. Jag hittade någon egen inre drivkraft hos Charlotte, som betytt allt för mig.
När jag skulle åka med Charlotte på tävling i fälttävlan och det regnat oavbrutet på tävlingsbanan i en veckas tid, sade hon: ”Lollo, det finns de som skulle stryka sig om tävlingsförhållanden såg ut såhär. Men om hag ska tävla OS en vacker dag, då kan jag inte vakna samma morgon och stryka mig för att det regnar. Jag kan lika gärna öva på de förutsättningarna.”
De orden har följt med mig. Svårt att vara bäst när det gäller om man inte tränat.

 

– När det kommer till en röd tråd i ridningen och i vardagen, är Eva Bengtsson Lundh mitt bollplank som aldrig är längre bort än ett telefonsamtal. Hon har format mig till hur jag lägger upp ridpass och lektioner idag.

 

– En av få människor med en unik förmåga att läsa häst och med små detaljer göra stor skillnad i elevernas ridning. Björn Waimon är en otrolig kunskapsbank.

 

– Få ridlärare kan blanda in så mycket inlevelse, humor och kroppsspråk i undervisningen till eleverna. Tack för den inspirationen, Carina Waimon.

 

– Marlene Östberg är en person som till skillnad från andra tränare säger HUR man ska göra och inte vad man ska göra. Hon brukar skratta när jag säger att jag beskriver henne som magisk. Få personer kan se människor så som hon gör.

En annan bild på mig och Qurt.

 

– Tiden på Vallentuna Ridskola gav mig möjlighet att hitta nya liknelser i undervisning till ryttare genom Malin och Magnus Hamilton. De inspirerade mig till nya sätt att leka fram sätt att lära sig ridning.

 

– Berit Norberg suckar ibland när jag gör mitt bästa att rida dressyr. Men jag måste säga, hon har fått mig att inse att det finns något som heter ytterhjälper.

 

– Nina Känsälä arbetar med att jag ska tro på något som jag själv inte litar på; det vill säga min känsla i ridningen. Vi jobbar såklart med förbättringar och att stärka våra svagheter, men framförallt får jag öva min känsla. Jag upplever alltid mina hästar som glada efter avslutad dressyrträning,  vilket är viktigt.

 

– Quentin Pleyers kombinerar hoppträningarna med hans egen bakgrund som tävlingsryttare samt sitt yrke som veterinär. Hans sätt att se på hästarna och tänka biomekanik, förklarar många saker som jag inte tidigare förstått fullt ut.

 

– Victor Victor får ridning att kännas enkelt. Han vet inte själv om att jag åker ifrån hans träningar med ökat självförtroende.

 

Andra som format mig till den ryttare jag är idag, är såklart möjligheten att diskutera häst och dela med mig om mina ridpass till vänner. Det är viktig reflektion, som ibland kan generera mer kunskap än själva ridpasset. Att se mina kollegor ha lektioner och bolla olika lösningar, gör att jag kan lära mig nya saker varje vecka ☆

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*