Vi samlar på leenden

Louise Nyberg | 4/7 - 2020

”Vad är ditt mål med ridpasset?”
”Att få en bra känsla.”

 

Ett bra mål, men diffust. Det svaret svarar inte på vad eller hur, inte heller vilken exakt känsla.
Jag svarade tillbaka med, ska du under ridpasset bara sitta och vänta in att känslan infinner sig? Tänk om känslan aldrig kommer, är då ridpasset misslyckat för att du inte nått ditt mål?

 

Jag såg ryttaren tyst fundera och låta mina ord sjunka in.
”Fokusera på vad du ska göra”, fortsatte jag. ”Medan du rider med en plan, lägg in ”pauser” där du ger dig själv möjligheten att ”åka häst” och känna efter. Då kanske känslan infinner sig som en bonus till att du lyckats med konkreta uppgifter. För att ge din häst möjligheten att göra det du ber om måste du ge tydliga uppgifter, istället för diffusa.”

 

Vi ryttare kan arbeta dedikerat, fast beslutna eller snarare att det vilar ”en förbannelse” över oss. Vi letar efter känslan. Rider jag tio pass i veckan, men att jag på ett års tid får ett ENDA pass med magisk känsla; då är det tillräckligt med motivation för att jag ska rida vidare ytterligare ett år. Det är konstigt hur vi ryttare fungerar.

 

För att lägga detta evighetsarbete (för vi blir aldrig klara men det är ju därför vi drivs av att fortsätta) i en positiv spiral behöver vi samla på leenden. Välja vilken inställning vi går in i ridpassen med (kräver mycket övning…). Skratt ger en befriande känsla som smittar av sig på hästen. Till skillnad från sammanbitna uttryck.

 

”Lollo, fortsätt ditt berättande om hur du och syrran samarbetar med hästarna. Det inspirerar.”

Jag och syrran tävlar inte mot varandra, det har vi aldrig gjort. Vi lyfter frågeställningar, använder varandras styrkor till att stärka våra svagheter och vågar fråga ”hur gör du för att lyckas så bra” med olika bitar.

Att lägga fokus på vilka som står på samma startlista som mig på tävling har aldrig intresserat mig. Det förvånar mig hur stort antal som tittar på sånt.

 

Jag lägger mycket tid till att försöka tänka ut lösningar på och i motgångar; vad saknas? Men så tänker jag också på vad som räknas; vi samlar på leenden. Oavsett hur många motgångar vi möter.

 

Linn och Ralph på terrängträning för syrran, Linda Nyberg. 

 

Vi hoppas att ryttarna åkt från våra senaste kurser med nya erfarenheter och upplevelser. Linda hade svårt att låta bli ett leende när Linn beslutsamt lotsade sin ponny över terränghindren.

 

Min elev Jonna, har efter månader av tvekan, hittat galoppknappen. Igår galopperade hon med ett stort brett leende.

 

På bilden syns Nellie och Rocket; det var svårt att avgöra vem av dem som log mest under den här träningen.

 

En skänkelvikning på Ulmus under dressyrträningen för Nina fick mig att fyra av ett stort leende. Hon behövde knappast fråga om det kändes bra.

 

Att hela tiden klara av små uppgifter som innan kändes lite för stora. Som Evies lycka när hon och Monty klarade ett hinder i kraftig nedförsbacke.

Eller Catrins leende när Duke klev rakt in i transporten på första försöket.

Middag i Leksand, en blandning av skratt och minnen.

 

Fokusera på vad du ska göra, se vad du lyckats med, tillåt dig själv att känna efter. Slutmålet är ju trots allt att den som samlat mest leenden lyckas bäst.

Det känns helt overkligt att ha fått uppleva helgen i Leksand tillsammans med min häst Czardas.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*