I begynnelsen – hålla i och hålla fast!

Marléne och Leonkungen | 15/9 - 2020

Alla resor har en början, även min & Leonkungens. Så jag börjar med att bjuda på en återblick.

Ungefär ett år efter min ridolycka fick jag lov att börja sitta på en hästrygg igen. Jag hade fått ett ganska komplicerat brott i bröstryggen och tillhörde de som läkarna ville skulle läka utan korsett, vilket också gjorde att rehabiliteringen tog lite längre tid.

Jag och fullblodet Berthram, för många år sedan. Den som kan sin hindersport vet vem Berthram var. Stall Kolgränna. (privat bild

Men då, ett år efter olyckan, var jag nästan uppe i full tjänst igen på min dåvarande arbetsplats och ägnade mycket tid åt att hänga i kompisars stall och klappa hästar. Längtan var STOR!

Min ”olyckshäst”, fina Bellfast hade jag sålt vidare under rehabtiden, då han aldrig skulle passat mina nya premisser.

Min absoluta fyrbenta lycka hade blivit min största gamechanger i livet.

Mitt fina fullblod Bellfast & jag, vårvintern 2005, Stall Kolgränna. (privat bild)

 

Om jag nånsin ångrat mig att jag hoppade den kvällen? Nä. Verkligen inte. Det som hände var extrem otur, varken hästens, träningens, eller tränarens fel. Bellfast var lätt i rumpen och jag råkade flyga av och slog i ryggen riktigt, riktigt illa.

Nåväl. Tillbaka till den stora ÅTERKOMSTEN – tillbaka på hästryggen! Mina första kontakter med ridsporten var skeptiska.

  • ” Oj då, det var en hög skada.”
  • ” Ingen balans alls sa du? Hur skall du då sitta kvar?”
  • ” Så höga skador är det ingen som rider med”
  • ”Nä, vi blir osäkra på om vi kan hjälpa dig”.

Men, det var en ridskola i stan som inte var fundersam och jag vill gärna ge 100% applåder till Örestads ridskola i Malmö. Där var det ingen tvekan; däremot ett ganska rakryggat och direkt besked.

”Vi hjälper dig gärna att sitta på hästryggen, men du måste förstå att inget kommer vara som innan. Det är som att börja om på nytt. Så du inte blir besviken”.

Så okej. Det förstod nog jag också. Av alla medicinska termer i journalen hade det varit några ord som stod fram tydligare än andra; Hög paraplegi, oåterkallelig.

Men nu!

Jag var såklart jättenervös och glad samtidigt. Jag hade köpt ny hjälm, nya ridbyxor och ny jacka. Alla mina gamla saker hade jag slängt, som en del i nån slags sorgearbete. Och en tanke om att en nystart kräver nya saker, ny utrustning att få nya minnen med. Så reagerade i alla fall jag.

På väg uppför rampen till lilla ridhuset vid Örestads ridskola, där liften fanns, hade jag alla känslor i kroppen. Tänk om jag skulle bli ledsen? Rädd? Plötsligt inte tycka det var roligt? Det där som varit en så stor del av mitt liv, en del av vem jag är – varit.

Nedanför liften hade ridläraren Pia placerat det säkraste de hade, en trygg ponny som hette Pluto. Han hade sadel med fårskinn och ett slags högt handtag framför sadeln som jag kunde hålla mig i.

Jag fick krångla mig upp i liften och hissa mig ner på Pluto.

Bara DET momentet var så gränsöverskridande. Hästen sitter man ju upp på genom att sätta foten i stigbygeln!

Så satt jag där. Och höll i mig med båda händer. Pia började leda Puto sakta, runt runt i ridhuset.

Och jag var SÅ lycklig. Det är nu 14 år sedan.

”Snälla Pia nästa gång, kan jag inte få sitta på en RIKTIG häst, en stor häst?” Tillbaka i stallet igen, hösten 2006. Örestads ridskola. Bild från Amelia.

 

 

Forts. följer

 

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.