En uppfödares drömmar och mardrömmar

Sara Nilsson | 12/5 - 2020

Jag anser mig själv som en hobby eller amatöruppfödare, kalla det vad ni vill. Vi har sedan jag var barn fått allt emellan 1-4 föl/år. Vi avlar på fina ston med bra stam och med egna meriter, sen blir inte alltid det bra ändå, tro mig. Men förutsättningarna finns där och vi tar ofta hjälp med att välja hingstar av dom som kan mer än oss. Vi har fött upp en hel del Svårklasshästar och hästar som aktivt tävlat upp till 1,40 men även några som varit 100% talanglösa som hopphästar och vi har även någon som fått sin arbetsplats på en ridskola.

När man seminerat och fått sitt sto konstaterat dräktigt är det glatt humör, man väntar spänt 11 månader men när det närmar sig fölning ångrar jag alltid mig, jag får helt enkelt kalla fötter och börjar stirra omkring. Jag vet att ofta går allt bra men de senaste åren har vi haft lite otur med felläge och för tre år sedan hade vi ett felläge som kostade oss både sto och föl, något som jag inte önskar någon. Som tur var hade jag personal som tog över min position som barnmorska/veterinärassistent det året och var mer mentalt stabil än mig då jag fick åka ifrån gården för ett nervöst sammanbrott. Att se ett djur lida och vara helt hjälplös är det värsta jag vet, särskilt när man själv av egoistiska skäl satt den i situationen genom att man vill ha ett föl.

Hur som helst. Stoet hade gått över två veckor och jag har bott hos mina föräldrar på gården i tre veckor, bara det är ju en påfrestning i sig. På en liten madrass har jag legat i TV rummet där jag allt som oftast fått dela den med mammas o pappas 50kg stora Rottweiler Majlis som helst vill ha hela madrassen för sig själv och inte sovit mer än två timmar i sträck, för varannan timme har mamma kollat kameran och jag varannan. Jag frågade om jag inte kunde ta mitt gamla flickrum men där sover tydligen Pappa ibland för han snarkar, nej men ok jag tar madrassen då, tur jag har en bra kiropraktor.

Jag vet hur en normal fölning går till då jag sett det så många gånger men när det blir skarpt läge har jag helt plötsligt glömt bort allt jag vet att jag kan, tror det kallas panikångestattack. Jag såg i alla fall blåsan och stoet la sig men efter 10 min av starka krystningar så förstod jag att det var fel. Ringde grannen Åsa som är en jätteduktig hästbarnmorska och såklart även veterinärerna Marc och Camilla på Viby Horse Vet som tack gode gud bara bor 2km fågelvägen från oss. Han var på plats 7min senare, då hade jag såklart redan ringt och frågat var han tog vägen för det kändes som flera timmar. Marc var grym och jag var hysterisk. Jag frågade om jag kunde göra något, då sa han bara att jag kunde gå ut från boxen och låta honom göra sitt arbete, yes sa jag det fixar jag, gillar när jag får raka besked. Fick i alla fall hjälpa till att dra sedan när han vänt den rätt, jag är jävligt imponerad måste jag säga, helt sjukt att man bara kan in där med händerna och ”vända och vrida ” . Var väl egentligen inte megafelläge, den låg med huvudet upp så tror, observera tror han fick in via ändtarmen och tryckte ner honom. Ut kom ”Kenneth” e: Diarado – Cardento, en stor och fin unge. När han kom ut tittade han bara på oss och tänkte säkert, lugna ner er jag är här nu! Han reste sig ganska fort, diade och bajsade. Mammahäst Cegra var ganska tagen men ok. Slutet gott allting gott, svar nej!

Marcs fru Camilla som också är en grym veterinär kom ut dagen efter och skulle spola hennes livmoder och såklart hade hon fått en inflammation och jag som har svårt att se blod skulle assistera, var nästan så jag svimmade men jag höll ihop. Hon hade nästan 40 graders feber men fölet var sprallig, nyfiken och pigg, han åt heeeeela tiden och kändes som en stark fölunge. Men vi bestämde ändå att vi skulle spola igen dagen efter och satte stoet på antibiotika. På morgonen dagen efter tog vi ut dom en runda. Fölet kändes lite tagen och dämpad för att vara nyfödd men tänkte att stoet medicineras ju så såklart kan dom bli lite dämpade då. Vi åkte till Grevlunda för att hoppa lite unghästar och jag bad min personal att hålla koll på dom under dagen. Vi var väl borta 4h kanske, när vi var en kvart hemifrån så ringer Mathilda och säger att Kenneth inte reser sig, är lealös och nästan livlös. Amen varför inte! Ringer veterinären som kom på en kvart, tar ut stoet för att försöka få liv i ungen, ett steg utanför boxen märker vi att hon har fått förlossningsfång. Efterbörden kom nästan direkt men en inflammation i livmodern kan ge fång ändå, great! Kenneth kommer efter lite hjälp upp och vi inväntar veterinären ute på gräsmattan. Kenneth är pigg men dämpad. Veterinären kollar honom och då är hans slemhinnor i ögonen och munnen helt gula. Hon är nästan säker på att det är Neontal isoerythrolysis. Googla på det om ni vill för jag hade aldrig någonsin hört talas om det, men det är som gulsot på barn, typ. Fritt översatt av vad jag fått förklarat och läst mig till, är det någon veterinär som läser detta så får ni ha överseende att detta definitivt inte stämmer till 100%. Men ungefär såhär:

Vid en fölning, troligtvis inte denna har stoet fått i sig ett främmande blod i sig då från fölet via moderkakan och bildat antikroppar emot detta främmande blod dvs har fölet ärvt hingstens blodgrupp som mammahäst bildat antikroppar emot och det gör att råmjölken är förgiftad för detta föl som troligvis är RH positiv och stoet är RH negativ, fattar ni? Jag fattar inte ens själv de, måste ha missat den lektionen i skolan. Men oavsett blev han sjukt dålig snabbt så det var bara att köra till Helsingborg. Där har han fått blodtransfusion från en annan häst med sin blodgrupp för att få ”nya” röda blodkroppar och för att bli bättre, tydligen tar det upp till 120 dagar att skapa sig nya själv men nu har han fått hjälp. Det slutar såklart inte här utan hans levervärde blev skyhögt och igår kväll fick han även blodplasma. Idag fick jag dock ett positivt samtal att läget verkar vara under kontroll och vi förhoppningsvis kan hämta på torsdag. Vill vi seminera om vilket jag inte hade tänkt då mina nerver behöver paus så måste vi antingen se till att fölet inte diar råmjölken eller ta reda på hingstens blodgrupp även stoets, så dom matchar, annars har vi samma problem nästa gång.

Jag är väldigt tacksam att vi har så nära till ett akutsjukhus som vi har och nu jag duktigt bränt årets semesterkassa, men som världsläget är nu ser det inte ut som det inte blir någon utlandssemester ändå!

Summan av kardemumman, jag känner att jag behöver ett år paus nu när det kommer till fölningar, jag ska inte heller jinxa och berätta för er om vi ska få fler föl eller inte, och jag har lärt mig att inte fira i förskott och ska inte heller vara så snabb med babylyckan på sociala medier heller, inte förrän tidigast en vecka efter födsel, kanske jag till och med ska vänta tills dom är 3år!

Välkommen till oss Kenneth 3år e: Diarado – Cardento, allt har gått bra och han mår utmärkt, han är även röntgad, inriden och kastrerad! #homebred

 

Glöm inte följa oss på instagram: stallsaranilsson

Kenneth dag 1, finaste ever jag vet (partisk)
Kenneth dag 4, kämpa
Min ”säng”, som vanligt upptagen av Majlis. Mamma har valt lakan, jag är 35år

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Följ mig här