It’s all about symmetry

Louise Nyberg | 25/9 - 2019

Jag känner mig tacksam att vara omgiven av så många kunniga människor i min hästvardag. På Hufvudsta Ridskola har vi vår hovslagare Lasse, som alltid har kunskap och idéer på lager.

Lasse började berätta att få människor föds helt symmetriska, det vill säga att till exempel ansiktets högra halva är identisk med den vänstra.
Ena ögat är kanske lite större, munnen lite sned och ena örat är kanske placerat en centimeter högre än det andra. Inga stora avvikelser, men skillnader. Detsamma gäller våra armar, ben och så vidare.

Jag förstod inte hans poäng.

Lasse menade att detsamma gäller hästarna; de föds inte heller helt symmetriska. Säg att vi skulle ha en häst som heter Brunte som exempel.

Vi köper Brunte som unghäst och han har två framhovar som inte är identiska med varandra i storlek och form. Den ena är lite större. Men det är inget som bekymrar hur Brunte rör sig där han springer runt i hagen.

Ballycar Lad. Under rörelse i frihet spelar det inte så stor roll hur hästen rör sig.

 

Vi börjar rida och träna Brunte, en del i skogen men också på ridbana och i ridhus. Ridbanan och ridhuset har ett så pass bra underlag att man skulle kunna mäta med vattenpass; lika plan yta och lika mycket svikt på hela banan.

I och med att Bruntes hovar inte är lika stora så rör han inte båda framben helt lika, det syns dock ingen hälta. Men efter sex månader inser vi att Brunte inte längre är liksidig att rida; lite vingligare i ena varvet, lite rakare i ena sidan och lite svårare att svänga åt ena hållet.

Hans muskulatur anpassar sig därefter, vilket i sin tur anpassar hur Brunte rör sig.
Det blir lättare att ställa åt ena hållet, det blir lättare att rida sidförande åt ena hållet och volterna blir rundare i ena varvet.

Genom Lasse har jag lärt mig att kolla över hästens manke om den är jämnt musklad på bägge sidor. 

 

Det är inte bara Bruntes smått osymmetriska hovar som skapar att det blir oliksidigt i ridningen. I sadeln sätter vi ju en ryttare;
– Ryttaren själv är inte helt symmetrisk i kroppen.
– Ryttaren tappar balansen i sadeln ibland.
– Ryttaren är höger- eller vänsterhänt, det vill säga håller gärna omedvetet hårdare i ena tygeln.
– Ryttaren viker sig i sidan eller hamnar snett i sadeln.
– Ryttaren missar att rida lika mycket i båda varv.
Vi kan inte förvänta oss att ryttaren har alla dessa punkter perfekta på en gång; ryttaren håller på att träna på att bli bättre på att rida. Det kommer antagligen aldrig bli helt perfekt, men vi kan öva så det blir mer perfekt.

Har hästen dessutom slagit i ett av fyra ben och ömmar där när den rör sig, påverkar det också såklart rörelsemönstret.

 

Lasse menar, att en häst i det vilda påverkas inte så starkt av att inte vara född helt symmetrisk. Men det blir som sagt svårigheter när vi rider och dessutom ska få hästarna att prestera.

 

Dressyr: det som domaren gör sin bedömning på är symmetri. Är hästen rak? Avspänd? Lika runda volter åt båda håll, lika jämn galopp i bägge varv, hörnpasseringar och så vidare. Du får lägre poäng på de svagheter du visar upp, högre poäng på dina styrkor. Fake it until you make it.

Jag och Goldfinger HC.

 

Hoppning: du styr på hinder både ur höger- och vänstersvängar. Har hästen svårare att hålla balansen i ena varvet så får du sannolikt svårare att hoppa felfritt där. Ju rakare du kan rida din häst, desto lättare kan den skjuta ifrån med båda bak, alltså hoppa högre.
Ryttare som känner sina hästar vet i vilka omhoppningsvängar de ska satsa; de vet om de behöver göra högersvängarna lite större än vänstersvängarna.

Syrran på Portos, lokal hopptävling på Hufvudsta. Portos är rak och trampar ifrån lika mycket med båda bak.

 

En häst som rör sig symmetriskt och liksidigt, minskar risk för skador till skillnad från Brunte. Men det betyder inte att Brunte garanterat kommer bli skadad; vi kan påverka det vi kan för honom.
– Vi ridlärare får aldrig sluta vara på våra elever om sitsen; se till att de sitter så jämnt över hästen som möjligt och hjälper dem att hitta så bra balans som möjligt.
– Utrustning måste vara rätt tillpassad för hästen, så den känner sig bekväm.
– Vi behöver anpassa träning och ridning efter hästen.
– Vi behöver vara uppmärksamma på vilka fysiska förutsättningar vår häst har till att prestera. Vad är hästens styrkor, vad behöver hästen hjälp med?
– Rätt team (hovslagare, veterinär, massör, kiropraktor, foderrådgivare, tränare) kan göra fantastiska saker. Lasse brukar gilla att se våra ridskolehästar i rörelse så han kan anpassa skoningen för att hjälpa dem.

– Jag försöker alltid oavsett häst tänka hur viktig rakriktningen är när jag rider. Ett jämnt stöd i båda tyglar samtidigt, att hästen driver lika med bägge bakben. Vi blir aldrig klara med rakriktningen, kan alltid lära oss mer och den hjälper våra hästar att hålla dem sunda. Kan vi påverka hur hästen sätter sina hovar i marken, blir hästen mer framåtdrivande av sig själv och ger en avspänd känsla när vi rider.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Hjälp, jag utvecklas inte

Louise Nyberg | 8/9 - 2019

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på.  Vi bad honom filma under träningen.
På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.
Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ” i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

 

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.
När föräldrar ställer frågor till oss ridlärare; barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?
Svaret är;
– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.
– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.
– Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag och min förra häst, Goldfinger, hemma i ridhuset på Grana

 

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

 

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar.
”De hoppar ju fortfarande bara 50cm”.
Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.
Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion.

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen; har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst.
Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning.
Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

 

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.
– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga.
– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp.
– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant.
– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.
– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.
– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag med syrrans häst Manchester. Det har tagit henne fem år att utbilda honom från oinriden till 2* fälttävlanshäst. Han har på så kort tid lärt oss massor av saker.

 

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

 

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Kommentera

2

2 kommentarer på “Hjälp, jag utvecklas inte

Ta tyglarna, mina vänner

Louise Nyberg | 5/9 - 2019

När det kommer till hästar och ridning ser jag mig själv som en nyfiken nörd. Jag fångar gärna upp tips på olika håll och tänkte dela med mig av några tankar.

 

De senaste två veckorna har det här med tyglar varit ett tema på mina lektioner. Det här med att rida med sträckta tyglar, hur gör man?
Det finns de som får det att se lekande lätt ut att rida med perfekt tygellängd genom övergångar, sidvärtsrörelser och i halter.

 

Malin Baryard-Johnsson har i en intervju beskrivit det som att hon tänker att tygeln är en förlängning av hennes arm. För vissa ryttare ligger det här naturligt, men för andra måste man träna för att få det att kännas naturligt (orättvist, jag vet).

 

Det finns de elever som upplever att de håller för hårt i hästen när tygeln är sträckt. Tanken är att handen ska sluta om runt tygeln och att ryttarens arm (från skulderblad fram till hand) ska vara så mjuk som möjligt. Ryttaren behöver vara avspänd i armen för att tillåta hästens rörelse och kunna vara följsam.

 

Min syster går hippologen på Strömsholm och gav tips på hur man får mer svikt i handleden. Många ryttare håller tygeln med fingerspetsarna istället för att sluta fingrarna runt tygeln; de upplever att de håller mjukare i tygeln då. Om man istället stänger fingrarna om tygeln, tillåter man handleden att bli mer följsam.

 

En tränare har tipsat mig om att låta ”vikten” i tygeln vila i varje hands ringfinger; då tycker jag att det blir lättare att hålla tygeln sträckt och samtidigt vara följsam. En liknelse är att man tänker som att man håller i två vattenglas (eller champagneglas om man föredrar den liknelsen) utan att välta dem så att vattnet rinner ut.

 

En annan tränare har fått mig att inse hur viktigt det är att hitta sin tyngdpunkt och balans i sadeln. En ryttare som blir mer avspänd blir samtidigt mer följsam och behöver då inte hålla balansen i tygeln. Då blir det lättare att vara följsam i armarna; om man kan hitta stabilitet samtidigt som avspändhet i sitsen. Ju mer avspänd ryttare, desto lättare att tillåta hästen att röra sig.

Grennan Silver. Foto: Louise Anderbjörk

 

Vad jag försöker tänka när jag upplever hästen  som ”spänd/stark” i andra änden av tygeln är att jag måste möta det med en avspändhet/mjukhet i tygeltaget. Svarar jag genom att själv spänna mig så möter hästen det med att bli ännu mer spänd. Hästen behöver känna ett förtroende för ryttarens tygeltag för att kunna acceptera kontakten.

 

Charlotte Haid-Bondergaard har i intervju sagt att hon tänker att hennes händer ska ”följa efter” bettet. Jag gillar det tänket, snarare än att vi ska dra tygeln åt oss.

 

En av mina tränare; ”en stilla hand är inte en mjuk hand, det är en död hand”. Det hon menade var att jag ska inte vara rädd för att ta tygeltag, men att jag ska sträva efter att göra dem så mjuka som möjligt.

 

I rollen som ridlärare tror jag att vi tränare inte kan ”tjata” tillräckligt om de olika tygeltag som finns beskrivna i ridhandboken. Som ryttare kan vi inte öva för mycket på dem och det är viktigt att träna på alla nivåer. Hitta inte på några tygeltag; ha en tanke med vad du använder tyglarna till istället för att bara dra i tygeln.

 

Resultaten blir många om vi slutar dra i innertygeln;
– Hästen kommer sluta bromsa när ryttaren vänder (och ryttaren kommer inte behöva möta det med att klämma till med framåtdrivande hjälper).
– Ridning på böjda spår och sidvärtsrörelser kommer få ett jämnare flyt.
– Vi kommer kunna rida snabbare omhoppningsvängar med jämnare rytm.
– Hästen kommer slappna av istället för att spänna sig.

 

När nybörjarna lär sig rida har de inte så bra balans. Händerna hoppar runt, tyglarna glappar och hästen måste gissa sig till vad tygeltagen betyder. Därför gillar jag att instruera de ovana ryttarna att hålla händerna intill hästens man; balansen blir bättre, händerna mer stilla, tygeltagen tydligare och mer skonsamt för hästarnas munnar. När ryttarna senare hittar bättre balans i sadeln, desto mer klarar de av att rida med buren hand och bli följsamma.

Czardas har gått sin första ”hoppträning” efter sommarlovet. Jag tycker den här bilden beskriver bra hur duktiga vi var. Jag ser fram emot hösten och vintern som kommer nu; vi är redo!

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Ryttarens utbildningsstege

Louise Nyberg | 13/8 - 2019

 

Varför börjar man att rida? Alltså inte ”återvändare” till ridsporten utan de som faktiskt börjar rida.

Några av de exempel jag hört;
”Jag såg en ryttare galoppera i skogen och det såg så härligt ut att jag kände mig inspirerad att börja.”
”Jag har alltid gillat djur.”
”Mamma tvingade mig.”
”Varje gång mitt barn såg en häst kastade hon sig ur barnvagnen mot den, så jag lät mitt barn börja på ridskola.”
”Jag ville träffa mycket tjejer och i stallet var det gott om dem.”
”Jag tror det är bra med individuell idrott för barn.” (En förälder som inte insett att ridsport är lagsport på högsta nivå.)

Nu när du kommit fram till att du vill börja rida, oavsett orsak: grattis! Välkommen till min absoluta favoritsport som du kan hålla på med i all oändlighet.

Många som börjar med ridningen ser bara slutresultatet (eller, det förväntade slutresultatet) framför sig:
– Peder Fredricsson
– Tinne Vilhelmsson
– Sara Algotsson Ostholt
– Egen häst
– Eget tävlingsstall
– En plats i ridskolans specialdressyr
– Allsvenskan
– En veckas äventyrsritt på Las Pampas

Emilia och DJ Tambor 

 

Det de många gånger (oftast inte) ser är den långa utbildningsstege som väntar.

Steg 1: Våga klappa hästen. Om du tycker hästarna är stora, så får du inse att hästarna alltid kommer vara större än du. Annars kommer du inte kunna rida på dem.

Steg 2: kunna leda hästen. Det är en förutsättning om du ska kunna ta den från stallet till dit du ska rida. Nej, räkna inte med att privat hästskötare ingår i priset när du bokar ridlektion.

Steg 3: för att kunna rida så behöver du kunna sitta upp och sitta av från hästen. Helst utan att ge hästen en dålig upplevelse eller äventyra din egen säkerhet. Fallskärm eller säkerhetsbälte har du inte tillgång till i sadeln.

Steg 4: du tycker det är sjukt svårt att hålla koll på styrning, start och stoppknapp när du rider. Grattis kompis, glöm inte alla remmar och utrustning som du samtidigt ska lära dig att ta på och av i samband med ridlektion.

Steg 5: du börjar få kläm på det här med start, stopp och styra. Men det är bara för att du ridit samma häst de senaste fem gångerna. Snart blir du varse att olika hästar kan svara olika på samma signaler.

Steg 6: du ska inte bara kontrollera din häst utan också dig själv. Eller som en av mina vuxna elever sa till mig; ”alltså Lollo, du FATTAR INTE hur svårt det är att lära sig rida lätt. Det är det SVÅRASTE med ridning!” Vänta du bara, tänkte jag.

Steg 7: äntligen fungerar lättridningen. Men då ska du inte rida lätt i traven längre. Helst utan att ramla av.

Steg 8: det ställs krav på att du ska kunna ridvägarna på ridbanan. Nej, du får inte ha med dig karta och kompass.

Steg 9: galoppfattning. ÄNTLIGEN tänker du, det ser ju så härligt ut! Efter 300 försök så sitter du med skräckblandad förtjusning, fjärilar i magen och ett leende från öra till öra av att ha lyckats få till två galoppsprång.

Steg 10: skritta i skogen. Det närmaste du någonsin kommit uteritt, du är nästan som Zeb Macahan. Du förstår inte varför ridläraren har onödigt lång säkhetsgenomgång och överdrivet säkerhetstänk för skogspromenaden. Tills du får känna på att du sitter på ett flyktdjur som reagerar för minsta fågel.

Steg 11: du förstår inte ett dugg när ridläraren börjar förklara tempoväxling. Aha-upplevelsen inträffar när du inser vilken tävlingscykel av högsta klass hästen du sitter på är. Möjligheten till att antalet växlar är gränslös. Om du lyckas hitta dem och behärska det.

Jag trodde att det här inlägget skulle räcka till att visa alla stegen på ryttarens utbildningsstege fram till tävling. Nu inser jag att det inte gör det; ni kan alltså vänta er uppföljning framöver. Utbildningsstege till dressyrryttare, hoppryttare och fälttävlansryttaren.

Hur lång tid det tar för dig att nå ditt förväntningade resultat är beroende på din talang och vilja att lägga ned tid och träning. Det underlättar om du gillar själva resan du gör till ditt mål: det vill säga spendera tid i sadeln, tid med din häst och tid med andra som fastnat för det här intresset.

Ett uttryck jag fått med mig när jag lärde mig rida; ju mer du kan desto mer inser du hur lite du kan.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Berätta om dina förväntningar

Louise Nyberg | 8/8 - 2019

 

Om du är en elev som rider en gång i veckan på ridskola, betyder det att du har en hel vecka på dig att gå och ladda inför det kommande ridpasset. Du kommer till ridskolan med tydliga förväntningar på vad du vill ska hända under ridpasset.

Om du åker iväg på en tre dagars hoppkurs, åker du dit med en tydlig förväntan och målbild av vad som kommer hända under kursen. Detsamma gäller om du åker på dressyrtävling med din häst; dina förväntningar är att du kommer rida programmet lika bra som du gör hemma i ridhuset.

Besvikelsen kommer när prestationen inte motsvarar dina förväntningar; det blev inte som du hade tänkt dig. Du lyckades inte fatta galopp, du ramlade av varje lektion på hoppkursen och din dressyrhäst vågade inte gå förbi domartornet.

Du suckar. Du berättar för dina ridkamrater hur besviken du är över att inte ha lyckats med dina förväntningar. Du pratar med mig, din tränare, och berättar om dina förväntningar som du mer än allt annat vill lyckas med.

Det är bra. Det är jättebra att du har ambitioner och vill. Det är bra att du vet vilka förväntningar du har. Men du glömmer en sak.
Du glömmer bort att berätta dina förväntningar för en viktig person i träningssatsning. Den viktiga personen är inte du själv, inte din tränare och inte dina kamrater.
Den viktigaste som behöver veta dina förväntningar är din häst.

När jag åker på hoppträning med min Czardas, 4år, så är min förväntning att vi ska lyckas hoppa felfritt och åka hem som ett mer utvecklat hoppekipage.
Czardas kommer dit utan att veta vad som förväntas av honom och han försöker under träningen lista ut vad han förväntas fokusera på. Är det läktaren, de andra hästarna, vattenmattan, spegeln eller hindren?
”Vänta nu, har jag en ryttare på ryggen också?” tänker Czardas. Ryttaren, det vill säga jag, försöker säga något.
Det kan ta flera år för en hopphäst att lära sig vad som förväntas av den när den kommer in på en hoppbana.

Czardas

Min ponny Imma är idag en läromästare som hjälper orutinerade ryttare runt hoppbanan. När hon var 6år och debuterade hoppning med mig  var allt nytt. Framhoppning, rörig tävlingsplats, tävlingshinder och speaker tyckte hon var jätteläskigt. Imma behövde mig som trygghet att dirigeras runt på tävlingen. Efter att vi tävlat några gånger kände jag hur Imma tog över taktpinnen och då visste jag att hon var redo att starta med ponnybarnen.

Imma och Lilly

 

I helgen startade jag Ballycar i Skåne. Han är snabb och älskar att kriga på terrängbanan. Av han och mig så är det bara jag som gått banan innan; jag vet vad vi har att förvänta oss och inte han. Vissa av hindren kommer snabbt ur sväng, till exempel vattenhindret låg gömt bakom ett annat hinder. Jag behöver vara förberedd för att kunna ge min häst rätt förutsättningar att lyckas. Jag behöver vara den av oss med en taktik.

Jag och Ballycar från helgens fälttävlan. 

 

När du sitter upp på din häst så vet den inte vad du förväntar dig av den. Du behöver vara den som säger till din häst att du vill att den ska lyssna för din skänkel. Du behöver lära dig hur du ska göra det och du behöver vara nyfiken för att hitta en lösning. Bli inspirerad av hur andra gör, inte att de gör det.
Detsamma gäller att hoppa, öva fattningar, öppna och så vidare. Du sitter upp i sadeln med en förväntning som du behöver kommunicera ut till din häst. Om du inte upplever att hästen är intresserad av att lyssna till det du har att säga, så är det en unik chans för dig att träna på hur du ska nå fram.

Hästen behöver din hjälp att leva upp till dina förväntningar. Det som du och jag tycker är självklart är inte alltid självklart för våra hästar.

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.

Aminda – fälttävlansryttaren med drömjobbet

Louise Nyberg | 4/8 - 2019

Min syster föreslog förra sommaren att vi kunde åka med några hästar till Skåne för att vara med på en fälttävlansvecka där. I samband med den fick jag träffa Aminda Ingulfson, fälttävlansryttaren med många ess i rockärmen.

Hon är C-tränare, driver eget företag med 6 hästar samt arbetar som forskningsassistent inom biomekanik på häst på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). Att Aminda är civilingenjör i teknisk matematik och examinerad beridare från Flyinge har gett henne drömjobbet på SLU.

Jag var nyfiken att veta mer om Aminda och passade på att fråga henne nu när vi var i Skåne och tävlade fälttävlan.

Aminda och Rozie

 

 

Nu är veckan ”Sommarfälttävlan i Skåne” precis avklarad där du ingår i det team som organiserat och genomfört veckan. Hur känns det nu när veckan är över?

Sommarfälttävlan i Skåne arrangeras för andra året i år. Tanken är att det ska bli ett årligt återkommande arrangemang någon gång under sommarmånaderna. Vårt mål är förutom att arrangera tävling att sprida kunskap och sprida sporten. Därför lägger vi fokus på introduktioner som Sugar Cup och kurs för fälttävlanskort. Vi har en kunskapsdag med intressanta föreläsare som själva oftast har en anknytning till fälttävlan. I år hade vi ett hinderbanelopp där man kan vara med utan att ha något hästintresse alls, men ändå få se hur en terrängbana ser ut, och förhoppningsvis komma tillbaka senare i veckan för att se hästarna ta sig an samma bana. Målet är i framtiden att fälttävlansSverige möts under en vecka i Skåne och umgås och har trevligt och unga kan inspireras av gamla (och kanske även tvärt om).

 

Många arrangörer runtom i Sverige jobbar hårt för att erbjuda oss ryttare bra tävlingar. Har du något tips till andra som arrangerar tävling?

Att arrangera ska vara kul! Se till att ha tillräckligt med funktionärer så ni inte blir utbrända. Bjud på lite godis så håller funktionärerna humöret uppe. Försök skaffa lite sponsorer, med fina hederspriser blir ryttarna lite extra glada också.

 

Du rider 6st hästar just nu varav 4st är dina egna, samtidigt som du är forskningsassistent.  Jag är nyfiken på hur du löser ditt vardagspussel?

Vardagspusslet är svårt. I perioder får vissa saker vänta lite, och det handlar hela tiden om att prioritera. En viktig sak är att ha ett bra team runt sig, så om jag är borta från stallet en dag så finns någon som tar hand om hästar och stall. Hela mitt liv är väldigt flexibelt och ändras från dag till dag, då är det viktigt att också mitt team är flexibelt. Tex min tränare brukar kunna byta träningstider med kort varsel, mina elever likaså. Mitt jobb på SLU kan jag göra när som helst, ofta blir det kvällsjobb. Men ibland är det tufft, som nu när det varit Sommarfälttävlan har två hästar fått vila helt i 10 dagar och de andra fått gå lite varannan dag.

 

Är det fälttävlan som är inriktningen med alla sex hästar du rider?

Grundplanen är att alla går fälttävlan. Jag har en som inte tycker dressyr och terräng är så kul, så han får gå hoppning. Planen är att han ska tävla lite och sen säljas till någon som vill hoppa med honom. Men jag börjar alltid med fälttävlan med alla hästar, om jag sedan upptäcker att någon häst är bra eller dålig på något specifikt så kan man ändra planen. Det viktigaste är att lyssna på hästen så den får göra det den känner sig bekväm med och tycker är roligt.

 

Vilken tävlingssäsong du haft i år! I juni tog du silver på nordiska mästerskapen i fälttävlan för seniorer och guld med laget, du red huntingen i Falsterbo och nu i helgen vann du klassen DM för Skåne Senior i fälttävlan.
Din pappa säger att du är inne i ett bra flyt just nu, dina hästar är i bra form och det ligger mycket hårt arbete bakom. Vad säger du själv?

Denna säsongen har varit helt otrolig! På 21 starter i år har det blivit 15 placeringar. Höjdpunkten såklart nordiska med lagguld och individuellt silver och en individuell tredjeplats i klassen på min andra häst. Just nu har jag väldigt fina hästar som jag tror på. Jag har kämpat länge och inte gett upp! Jag vill hela tiden bli bättre och försöker hela tiden lära mig mer. Jag har hittat tränare och inspirationskällor runt mig som jag hela tiden kan prata med och diskutera med för att bli bättre. Man blir inte bättre om man inte utmanar sig själv och vågar prova nytt. Om en tränare säger att jag ska ändra något så ger jag det alltid en chans, även fast det inte alltid känns bättre just då, men förhoppningsvis kan det ge resultat över tid. Men då gäller det också att man har förtroende för sin tränare och litar på att det den säger är rätt. För mig är personkemi med min tränare väldigt viktigt.

 

Hur var det att starta Falsterbos hunting? Vad behöver man vara beredd på om man vill starta den klassen?

Huntingen i Falsterbo är alltid rolig att rida. Att få rida in på den stora arenan med fullsatta läktare är oslagbart. Jag tycker konceptet med att snabbast vinner är fel, folk tror att detta är fälttävlan, vilket det inte är. Själv ser jag det mer som reklam för mig själv och mitt fokus är att representara mig själv och mitt varumärke på ett respektabelt sätt. Dels väljer jag en häst som hoppar bra, så att jag förhoppningsvis är felfri i hoppningen. Jag väljer också en som är kvick, då hindren kommer väldigt snabbt under terrängdelen och både häst och ryttare behöver reagera snabbt. Jag väljer också en häst som inte bryr sig så mycket om publik och omgivningen, eftersom det kan vara lite mycket under ritten. Dock tror jag att det kommer se annorlunda ut nästa år. Kanske rids terrängdelen på en optimaltid, och man får tilläggssekunder utifrån den, och sedan är hoppningen en omhoppningsbana. Återstår att se.

 

Du är uppvuxen i Norge och började tävla fälttävlan där innan du flyttade till Sverige. Hur skiljer sig förutsättningar som fälttävlansryttare i Norge och Sverige?

Förutsättningarna för fälttävlan i Sverige och Norge är väldigt olika. I Sverige har du många fler tävlingar per år. Om man dessutom som jag bor i Skåne så har man fälttävlan nästan varannan helg under hela säsongen. Även Danmark är nära, så behövs det kan man snabbt åka dit. I år har jag gjort 21 starter och då har 17 av de starterna varit max 2 timmar bort. När jag bodde i Norge hade jag 5 timmar till närmsta fälttävlan.

 

Ditt arbete som forskningsassistent på SLU, kan du berätta lite om vad ni gör?

Det bedrivs en hel del forskning om hästens rörelseapparat, det mesta fokus ligger på hältor och symmetrier/osymmetrier. Jag har fått börja på en ny inriktning som tittar på prestation hos sporthästar, och tittar då bara på friska hästar. Just nu tittar jag på hästar som hoppar två hinder och försöker hitta sätt att mäta hur bra de är. Och vad är bra egentligen? Vad är ett normalt språng och vad är ett bra respektive dåligt språng? Eftersom ingen riktigt har tittat på detta än så finns inget program som kan hjälpa oss på vägen till dessa svar. Så under tiden måste jag göra ett program som kan räkna fram siffror på de saker vi ser, så de kan jämföras.

 

Slutligen: all kunskap du samlat på dig hittills med din bakgrund, hur tänker du kring hållbara hästar? Vad tycker du att vi ryttare behöver tänka på?

Om hästen inte håller har man ingen häst att rida på, vilket är tråkigt för ryttaren, men framförallt tråkigt för hästen som oftast har ont någonstans. Därför är det viktigt att hela tiden ha i bakhuvudet vad du gör med din häst. Jag försöker tänka så att varje pass ska ha ett syfte. Om jag rider ett dressyrpass på ridbanan så kanske syftet är att träna program. Jag försöker också alltid variera underlag. Jag kanske rider program på fibersand en dag och nästa gång jag rider på ridbana så rider jag på sand/träflis. Som fälttävlansryttare rider man ju ofta på gräs, så jag rider ofta på gräs, nästan alltid utan broddar så hästarna vänjer sig vid att halka lite ibland, och för att det är mer naturligt och sliter mindre på leder. Förutom underlag är det viktigt att variera arbetet. Om du rider dressyr så se till att du inte gör samma sak varje gång, utan variera. Sen är återhämtningen jätteviktig. Se till att låta hästen vila efter en intensiv tränings- eller tävlingsperiod. Och se till att dessa perioder inte blir för långa. Det där är ju lättare när man har fler hästar, då har man ändå något att rida och tävla på även fast någon vilar. Sammanfattningsvis, variera arbetet, variera underlaget, låt hästen få tid för återhämtning både korta och långa perioder, lyssna på hästen och våga stryka dig från en tävling om den inte känns helt hundra.

Aminda och Hot Cup

Detta är ett blogginlägg. Det är skribenten som står för innehållet i texten, inte Ridenews.