Följ med hem till VM-guldmedaljören Henrik von Eckermann

Henrik von Eckermann & Janika Sprunger

SKAPAR SITT EGET

Plötsligt hade de byggt en sprillans ny ridanläggning i Holland, Henrik von Eckermann och Janika Sprunger. Men faktum är att processen har varit lång och det är flera år sedan de köpte marken. Idag bor de på gården tillsammans med sonen Noah och vi fick besöka dem för att fotografera familjen och anläggningen.

Det har varit ett händelserikt år för Henrik. Nu är han inte längre bara människa och ryttare – han har också blivit pappa, gårdsägare och olympisk mästare. (Och efter att den här texten publicerades i original i tidningen Kentaur har han hunnit bli världsetta, VM-guldmedaljör i lag och VM-guldmedaljör individuellt) Fästman till sin Janika Sprunger, det blev han redan 2019 – men något bröllop har de ännu inte hunnit med.

Henrik von Eckermann är alltid lätt att intervjua, välformulerad, passionerad för sin sport, med många kloka tankar om hästar och ridning och – särskilt efter en större seger – med en talang för att uttrycka sig färgstarkt. Som fotomodell verkar han däremot känna sig mindre bekväm, men tillsammans med familjen poserar han snällt för våra bilder. Janika, däremot, tycks vara född framför kameran, avundsvärt fotogenique och avspänd.

Både Henrik och Janika är toppryttare på mästerskapsnivå och båda är kända för att ha en särskild superkraft när det gäller att hitta talangfulla hästar och utveckla dem väl. Världens just nu bästa häst King Edward är deras gemensamma succé, producerad av Janika, tävlad till världstoppen av Henrik.
Förutom King Edward har Henrik nu även en 1.60-vinnare i Glamour Girl och har i princip segrat i stora klasser varje helg.

När den här intervjun gjordes hade Henrik nyligen klivit upp till andraplatsen på världsrankingen.
– Det var ju kul, det är ett kvitto på att det gått bra.

Ungefär samtidigt berättade världsettan Peder Fredricson i en intervju att han planerade att ta det lugnare. Då måste man förstås fråga: Räknar du då med att ta över förstaplatsen från honom?
– Det räknar jag verkligen inte med! Peder är en sak, men det finns några väldigt hungriga bakom honom som har mycket hästkrafter. Det är väldigt öppet.

Henrik är känd som en tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, han kallas ”speed demon” sedan han senste året fått upp farten något alldeles magnifikt i omhoppningarna och han är känd som en extremt dålig förlorare. Men det betyder inte att han är beredd att jaga poäng och framgångar till varje pris. Hästarna kommer alltid först.
– Det är farligt om man börjar gå på världs­rankingen och söka efter poäng, då kan det ta för hårt på hästarna.
– Jag har gjort en plan för mina hästar som jag kommer att hålla oavsett. Där utgår jag ifrån att jag rider dem barfota och väljer därför tävlingar som går på sand. Det blir inga tävlingar på gräs.

Inget Aachen för dig i år med andra ord?
– Nej, det blir inget Aachen.
Och heller inget Falsterbo, då, förstår man…

Men att bli världsetta, finns det ändå med i din målbild på sikt?
– Självklart är det något som man verkligen skulle vilja. Hur ofta har man inte sagt att man vill bli bäst i världen? Tänk att få ha det på papper en gång. Men har man inte fem eller många Grand Prixhästar, så måste man hålla sig till en plan som fungerar för de hästar man har.

Hur många Grand Prixhästar har du idag?
– Jag har två som ligger i topp, men fler bakom som är fina. Men för att bli världsetta gäller det inte att vinna en 1.50 utan du måste vara topp tre i femstjärniga Grand Prix och det är man inte så ofta med en tredjehäst.

Geir Gulliksen sa nyligen att han tycker att många tävlar sina hästar för mycket och för hårt. Håller du med om det?
– Jag räknar inte tävlingar utan klasser och efter hur mycket hästarna hoppar. Det finns hästar som hoppar bättre när de får gå några tävlingar i rad efter varandra och sedan ta en längre paus.
– Det handlar också väldigt mycket om hur man tävlar. Jag rider till 90 procent King Edward i en 1.45 och en Grand Prix. Det är en jädra skillnad mot om någon rider tre dagar och två omhoppningsklasser. Samma med träningen hemma, en häst måste man kanske hoppa lite mer innan tävling och den andra väldigt lite.

– Exempelvis King Edward hoppar jag väldigt sällan hemma, inte mer än lite cavaletti och småhinder för att hålla igång kroppen. Vissa hästar passar att gå mer intensivt och sedan en längre vila och andra mer utspritt över hela säsongen.

– Jag försöker räkna varje språng jag gör med min häst. Därför är det också otroligt viktigt att ha en plan i träningen, ta vara på varje språng man gör för om man tränar och inte får bra språng och försöker igen och igen kan det väldigt snabbt bli väldigt många språng. Om jag inte är nöjd får jag ändå säga att för hästen är det tillräckligt och ställa in den. Sedan får jag komma tillbaka när det är dags att hoppa igen.

– Samma som tränare, som jag är för Evelina (Tovek). Jag är inte bara tränare för henne utan också den som ska se vad som är bäst för hennes hästar. Måste vi träna mycket för hennes skull måste man göra färre tävlingar. Det går inte att göra båda delarna för då blir det för mycket för hästarna.

– Det är viktigt att man har en plan med tävlandet, men när man känner att hästen inte är i form, vare sig det är fysiskt eller psykiskt, så måste man kunna stå över en tävling.

– När man jobbar med hästar är det väldigt indi­viduellt vad som passar varje häst bäst, så om jag inte har alla fakta framför mig är jag väldigt försiktig med att döma och peka finger mot vad andra gör.

På samma sätt var Henrik von Eckerman försiktig med att peka finger när hans tidigare arbetsgivare Ludger Beerbaum i januari avslöjades i tysk tv i filmer där han barrerade hästar. Henrik sade då, till tidningen Hippson:
”Jag kan inte uttala mig om vad andra ryttare gör eller inte gör. Jag kan bara svara för hur jag hanterar och tränar mina hästar. Men jag tar verkligen avstånd från all form av otillåten träning. För mig är hästarnas välmående det allra viktigaste och vi jobbar 24 timmar om dygnet för att våra hästar ska må bra”

Henrik flyttade som 22-åring till Ludger Beerbaum. Han hade då under något år försökt driva egen verksamhet och tyckte det var tufft med allt annat jobb vid sidan av ridningen som det innebar.
Han kände en hästskötare som jobbade för Ludger, som då var hans idol och fick möjligheten att komma ner fyra veckor för att se hur det var och ”mocka eller vad som helst”.

Han åkte hem, fast besluten att få komma tillbaka och fick efter ett par månader möjlighet att komma ner igen till Tyskland och ta med sig ett par egna hästar.

Långsamt jobbade han sig uppåt för att till slut som toppberidare rida alla de största tävlingarna. Efter 13 år hos Ludger sade han upp sig för att satsa i egen regi. Han hade då etablerat sig i världseliten och nått plats 22 på världsrankingen.

Ungefär samtidigt tog Henrik över tyglarna på stoet Mary Lou från ägaren Karl Schneider och en otrolig framgångssaga började. Den höll på att få ett abrupt slut när det stod klart att Schneider ville sälja, men räddningen kom genom familjen Tovek som 2018 gick in som ny hästägare och sponsor.

Lagsilver i EM och VM, seger i Rolex Grand Prix i ’s-Hertogenbosch, seger i världscupen i Amsterdam, seger i Windsor Grand Prix och två år i rad på pallen i världscupfinalerna – meritlistan är dignande. Allt detta trots att hon slutade sin karriär för tidigt på grund av en skada och idag går som avelssto på stora marker i Italien.

Henrik von Eckermann började rida tidigt, som son i en godsägarfamilj, där man hade köttdjur och hjorthägn, hundar och hästar. Han beskriver sig själv som en ”bondpojke” från Sörmland.
– Jag är uppfödd med djur och har alltid gillat djur, har han sagt.

Henriks mamma var ryttare och hade två hästar hemma på gården, men han var den enda av familjens tre söner som fastnade för hennes intresse. Han provade många andra sporter, tennis, fotboll och ishockey – men menar att han saknade talang där. Föräldrarna åkte alltid till tävlingarna på Scandinavium och Henrik följde med och lockades av sporten – och till slut blev det ridningen som vann.

Till skillnad från Henrik är Janika född rakt in i hoppsporten som dotter till schweiziske landslagsryttaren Hansueli Sprunger, som bland annat ridit världscupfinaler och som driver en ridanläggning. Han tävlar fortfarande internationellt och är aktiv som tränare.

Hon utbildade själv hästen Palloubet d’Halong, som hon började rida som sexåring, upp till Grand Prixnivå. Tillsammans var de tvåa i Grand Prix på den enorma och utmanande banan i Aachen 2013. Vid EM blev de sjua individuellt och gick dubbelt felfritt i Nations Cup i Rotterdam och La Baule.
När den då 10-årige valacken såldes till Jan Tops – hästhandlare och grundare av Global Champions Tour – var det för rekordsumman 11 miljoner euro. Hästägaren Georg Kähny hade fram tills dess tackat nej till flera miljonbud eftersom han ville behålla hästen hos Janika, men efter EM blev buden helt enkelt för höga för att motstå.
Officiellt skulle den ridas av Tops fru Edwina Tops-Alexander, men hamnade istället hos Ali Yousef Al Rumaihi från Qatar – Jan Tops kund. Hästen nådde aldrig upp till sin tidigare nivå.
Janika har senare tävlat i OS 2016 i Rio med Bonne Chance CW och VM i Tryon 2018 med Bacardi VDL – även dessa två hästar sådana som hon ridit sedan de varit 6-7 år.

Henrik sade någon gång att Tovek’s Mary Lou var en häst på miljonen – en som man bara får en gång i livet. Nu är det King Edward som är ”en på miljonen”.

Men det slutar nog inte där. Med tanke på kapaciteten för att hitta och utveckla hästar i familjen Sprunger-Eckermann kommer vi nog att få se fler av den kalibern även i framtiden. • • •