Kim C Lundin: Ta ridsportens kritiker på allvar

Alla sportnördar gillar framgångar för sitt lag eller favoritspelare. Rätt många uppskattar stor sport även om det inte kommer med framgångar för den egna klubben eller för Sveriges landslag. Sport är på många sätt större än nationalitet. Vi förenas i beundran över stor sport, förbannar fusk och doping var det än förekommer och längtar kollektivt efter de stora turneringarna och mästerskapen.

Ridsport är inte annorlunda egentligen, samma fascination och beundran finns för sportens bästa, samma Damoklessvärd fälls över de som fuskar eller dopar sin häst. För det är hästen som är den avgörande skillnaden när det gäller sportens entusiaster. En bra häst kan bli stjärna i ett eget universum, oavsett ryttare. Alla minns Milton och Ratina, Big Star från OS i Rio, Valegro och Totilas. I Sverige känner minsta ridskolebarn till All in, före det hade vi Ninja och Briar.

Det som får ridsportens stora fanbase att gå i spinn är ryttare som inte behandlar sin partner hästen rätt, Hatteland-affären var ett typexempel och det senaste i raden. Men publik har olika referensramar, kanske hade en publik med trav- och galoppfantaster inte alls reagerat på den drivningen? Det sägs att det spö och den drivning som ges galoppörer i race inte är hård, att det är klatschen som ger effekten – inte själva smällen. Jag vet inte, för mitt ovana otränade öga är det brutalt. Mitt försök till poäng är att vi inför det vi är vana att se blir, kanske, avtrubbade och får svårt att se hur det upplevs utifrån. Det är svårt att se sin egen sport med andras ögon, hur den upplevs och vad den förmedlar.

Ingen om ens någon som sysslar med häst vill att just deras disciplin ska upplevas som brutal, överutnyttjande och utformad på ett sätt så att den missbrukar förtroendet till det unika vi har – hästen, vår partner. Ändå är det så ganska ofta – icke-hästvana reagerar, och i ärlighetens namn har vi inom hästsektorn inte ens förståelse för varandras discipliner. Det här är viktigt att ta på allvar.

När stillbilder från omhoppningar, körtävlingar, distans, dressyr, fälttävlan, ja ingen gren är egentligen förskonad, skärskådas är det inte alltid vackert. Jag är ingen fan av att använda stillbilder som bevis eftersom det ger en förenklad bild av verkligheten. Som fotograf vet jag att jag på ett och samma ekipage kan visa bilder som både hissar och dissar.
Men att visa bilder för hoppfantaster på hur det idag är vanligt med bukskydd för att annars kan det uppstå blod på hästen flanker vilket leder till diskning ger ett ramaskri i sociala medier. Varje grens entusiaster är hemmablinda för de blinda fläckarna på den egna disciplinen. Istället skjuts budbäraren när det egentligen handlar om att vissa saker inom en disciplins utövning kan egentligen inte förklaras, försvaras eller logiskt motiveras. Det är en ryggmärgsreaktion att reagera med anfall är bästa försvar istället för att för en stund reflektera över hur saker uppfattas av utomstående.

Men fundera ett varv till – annars gör en djurrättsorganisation det åt oss. Vi som utövare ska hålla sporten på rätt sida. Alltid med respekt för hästen.

Så ett litet tillägg  som är utanför ämnet men ändå…..
Det känns viktigt med ett klargörande från min sida som skribent. I yrket blir det ofta situationer där andra uttalar sig om vad just jag tycker och tänker – utifrån något de läst av undertecknad. Som om varje nyhetsartikel var en direkt spegling av ens privata tänkande och tyckande. Riktigt så fungerar det inte.
I en krönika står jag själv för tyckandet, men bara då och bara det som verkligen står i den. Inte alla andras tolkning och fantasier om vad som egentligen menas.

Så, en gång för alla:
Ingen är för tajta nosgrimmor, självklart inte jag heller, har aldrig dragit en nosgrimma hårt. Jag har lyssnat med stewards som känner av det här på tävling och jag litar på det de säger: Du kan inte alltid med blotta ögat avgöra vad som är för hårt eller vad som är lagom eller löst, det kan man bara göra med fysisk kontroll. Så låt det avgöras med kontroll, obligatorisk sådan om det är vad som krävs för att återupprätta förtroendet.
Men när blir ett problem allvarligt, var går gränsen för djurplågeri? Eftersom det är ett begrepp ur lagboken anser jag inte att man kan hojta djurplågeri om vad som. Det blir som att ropa varg i tid och otid.

För hårt spända nosgrimmor är olämpligt, obehagligt för hästen, det finns risk för munskador men fyller inte definitionen av djurplågeri i lagens mening.

För mig finns det värre problem inom ridsporten och den systematiska hästutnyttjandet i internationell distansritt är ett större systemfel. Det betyder inte att jag trivialiserar en för hårt spänd nosgrimma.

Gilla Sportbladet Ridsport på Facebook!

Gilla Ridenews på Facebook!
Följ oss på Instagram

Ladda ner Ridenews app – för Android
Ladda ner Ridenews app – för iPhone