”Ett skott – och min ponny finns inte mer”

Tarmvred. Det där som man är så rädd för ska hända. För varje kvart blev han rundare och rundare. Den lilla shettisen såg bedjande på mig med blottade ögonvitor, medan han kastade sig på sidan och kippade efter luft. Det var först då jag insåg hur maktlöshet känns. Riktig maktlöshet. Det där när man vet vad som måste göras, men bara inte kan. Jag kunde inte hjälpa min vän, hur mycket jag än ville. Jag kunde bara ligga i boxen med hans lilla huvud i famnen. Lugna, klappa, krama.

Försöka.

Minuterna gick. Veterinären lyste med sin frånvaro. Timmarna gick. Samma sak. Det var ett annat akutfall före vad veterinären bedömde var kolik. När jag väl insåg att det var mycket värre var det för sent. Veterinären var för långt bort.

Den lilla röda shetlandsponnyn som skänkt så många barn glädje på barnkalas, fotbollsdagar och som allmän klapp och kramhäst. Den lilla ponnyn som alltid ställde upp för alla och bar runt barnen utan att ifrågasätta. Den lilla ponnyn som älskade att busa – men aldrig skulle göra någon illa.

Nu var det hans tur att be om hjälp, och jag kunde bara se på.

Nosryggen och benen kallnade under tiden veterinären var på väg. Ramzes Mini Mc Muffin höll på att dö. Jag förstod det långt innan veterinären kom. Jag ringde ännu en gång. ”Det är inte kolik. Det här är tarmvred. Skynda dig”.

Det fanns aldrig något veterinären kunde göra. ”Bultpistol”. Ordet skar genom mig lika mycket som skottet senare skulle göra. Veterinären förklarade att det skulle gå snabbare – att hästen hade för ont för att börja leta vener och sätta kanyler.

Skulle vi skjuta min vän? Jag kunde bara nicka och ponnyn leddes ut på det klargröna gräset han normalt sett inte fick äta av. Det spelade ingen roll längre.

”Sov gott kompis”, blev mina sista ord innan skottet ekade genom luften. Jag föll ihop som ett korthus och min kompis var död. Kvar låg en liten fuxfärgad hästkropp med ljus man och svans.  Kvar fanns bara minnena av alla gånger han ställt upp för oss. Och alla barn. Kvar finns bara sorgen och saknaden.