Därför hatar vi att se hästar på film

Hästar på film – härligt, vackert, spännande? Eller en ren plåga för hästälskare?

För de flesta hästälskare är det en ren pina att se hästar på film. Varför?

Här är tio skäl:

1. Hästarna stegrar sig i tid och otid, oftast helt omotiverat.
Ett flagrant exempel är de sannolikt beskedliga och ganska trötta hästar som ska transportera cowboy X från A till B men inleder varje resa med att stegra sig lite flott.
Eller när man vänder hästen för att rida åt andra hållet. Att bara vända går inte, nej, man måste upp på bakbenen och så helt om.
För andra ser det säkert coolt och flott ut. För oss verkar det bara konstigt.

2. Skådespelarnas förfärliga ridstilar.
Det finns ett helt gäng skickliga utbildare som jobbar specifikt med att lära skådespelare att rida. Tydligen är det många stora skådisstjärnor som anser att de inte behöver deras hjälp. Hellre skämmer man ut sig som kass ryttare i vilken film som helst.

3. Man rider alltid i galopp.
Galopp, överallt, alltid. Vi vet att skådespelaren ska ta sig från en stad till en annan, mil efter mil, dag efter dag. Hela resan går i galopp, något som vore omöjligt även för den mest tränade distansarab och definitivt är uteslutet för hjältens maffiga frieserhäst. Efter en dag borde hästen vara död.
Trav, som skulle ha transporterat både kungar och krigare många mil, förekommer i princip inte på film.

4. Det eviga gnäggandet.
På film gnäggar hästarna i tid och otid. När de går omkull. När de galopperar. När de står och äter gräs. När de helt uppenbart inte rör så mycket som en näsborre och ändå verkar ge ifrån sig höga gnäggningar.
Som vi som alla sysslar med hästar vet, så gör hästar oftare andra ljud, frustar, blåser, smackar och gör ganska små ljud. De ljuden hörs i princip aldrig på film.

5. Förmänskligade hästar
Visst är hästar hyfsat intelligenta djur. På hästars vis. Inte på människors vis.
Hästar som läser skyltar, planerar rymningsexpeditioner och avslöjar konspirationer blir inte ens roliga.

6. Man parkerar hästarna superslarvigt.
Ofta hoppar man bara av och lämnar hästen – även en häst som man nyss har stulit av en fiende som man har slagit ner. En häst som man aldrig har träffat förut.
I vissa filmer tas den om hand av stallpersonal, men ofta står den bara kvar tills ryttaren ska rida vidare. I westernfilmerna slänger man ibland tyglarna runt en bom utanför saloonen.

7. Dålig koll på utrustningen.
Mastodontfilmen Exodus: Gods and Kings, hade en budget på 140 miljoner dollar, men pengarna räckte tydligen inte till att göra research.  Bland annat fick man flytta inspelningen när man efter två år av inspelningar insåg att en vandring i filmen hade tagit 40 år, något man inte räknat med från början. Och vi undrar förstås varför ingen hade koll på att stigbygeln inte fanns på Mose tid? Eller var det bara skådespelarna som inte vågade rida utan?

8. Tävlingsklädda fritidsryttare
Självklart har man vita ridbyxor och svart kavaj när man tar en ridtur på morgonen? Eller?

9. Hästar som magiskt försvinner
Ni har sett det många gånger. Hjälten kommer ridande på en häst, hoppar av, hästen försvinner magiskt och vi ser den aldrig igen.
Ibland dyker den lika magiskt upp igen längre fram i filmen och hjälten hoppar upp och rider iväg.

10. Hästraser blandas och mixas hur som helst
I Sagan om ringen eller Game of Thrones får man såklart använda vilka raser som helst eller färga hästarna rosa om man vill. Men i filmer där man ska skildra historiska händelser eller vara realistisk får vi spunk av att se fjordhästar i 1700-talets USA, moderna varmblod i vikingafilmer och frieserhästar i öknen.

Vilka hästar på film får du utslag av? Eller har du sett en film som skildrar hästar på ett bra sätt?
Kommentera gärna!

Ladda ner Ridenews app – för Android
Ladda ner Ridenews app – för iPhone

Ridenews står för oberoende journalistik och vi följer de pressetiska spelreglerna.