Lisen Bratt Fredricson

Lisen Bratt Fredricson – Möt Mrs Busy

Från moderskeppet Grevlundagården styr Lisen Bratt ­Fredricson outtröttligt mot nya idéer och projekt. Möt entreprenören som lade grunden till sitt miljonföretag med två femåriga svenska halvblod.

Text Catharina Hansson Foto Marielle Andersson Gueye

Foto Marielle Andersson Gueye

Hon driver en mångmiljonbusiness med Grevlundagården som bas. Där finns en tävlingsverksamhet och i stallet står några av världens bästa hopphästar. H&M Christian K var förra året världens vinstrikaste hopphäst, året innan toppade Hansson WL FEI:s ranking.
– Grevlundagården är vårt moderskepp, berättar Lisen Bratt Fredricson.
– Det har vi hållit på med sedan 1997 och det rullar på. Vi försöker utveckla oss där, göra förbättringar och jobba ännu mer med kvalitetstänk. Vi vill gå till att på sikt ha mindre antal hästar men ändå behålla kvalitet.
Lisens man Peder Fredricson är affisch­namnet, men även deras anställda ryttare Stephanie ­Holmén tävlar på toppnivå i världscuper och nationshoppningar.

Allt började för drygt tjugo år sedan, med Lisens unika övertalningsförmåga.
–Jag har alltid varit bra på att sälja in mina idéer. 1996–1997 lyckades jag få min mamma Madeleine och min mormor att gå med på att köpa en häst till mig. Jag sa ”vi köper två och säljer den ena så att vi får tillbaka pengarna för båda”. Vi köpte två SWB-femåringar och det gick bra. Den ena vann i Falsterbo och den andra kom tvåa.
Båda unghästarna fick åka till Unghäst-VM och där fanns genast spekulanter..
– Den ena av dem, After Eight (Indus – Montal), sålde jag till Leslie Burr (OS-medaljör som vann världscupfinalen i Göteborg 1986/Reds anm). Jag kunde betala tillbaka till mamma och mormor, köpa en lastbil och starta mitt företag. Sedan hoppade Peder på företaget och på den vägen är det.

Lisen var nu runt 20 år. Hon hade hoppat av skolan redan som 15-åring och familjen hade länge oroat sig för hur det skulle gå för henne. Nu fick hon visa att hon kunde stå på egna ben.
– Kontot var plus minus noll varje vecka i några års tid. Vi tog emot tillridningshästar och kämpade på. Peder åkte runt två gånger i veckan och hade träningar, kunde komma hem klockan ett på natten.
– Så sålde jag Casanova (Cortez – Alpenfürst) efter OS i Sydney 2000. Han var den andra svenska femåringen som jag köpt med mamma och mormor. Då rasslar det ju till, då kunde vi köpa Grevlundagårdenoch börja bygga upp verksamheten. Men sedan, när vi renoverat och byggt på Grevlunda, var de pengarna slut.
– Sedan har vi gjort några fler stora försäljningar, men vi ser oss inte som ett större handelsstall. Men vi har olika budgetar. Peder har sin egen satsning och sin sponsor i H&M.
Det var när Peder fick kontraktet med H&M för drygt tjugo år sedan som han kunde börja fokusera på sin egen ridning och slippa resa land och rike runt för att träna andra.

Lisen Bratt Fredricson
Lisen Bratt Fredricson. Foto Marielle Andersson Gueye

Verksamheten på Grevlundagården har tagit lite olika vägar. Under en period satsade den avelsintresserade Lisen på egen uppfödning. Den har hon nu fört över till ett samarbete med Bollerup. Idag är fokus helt på tävlingshästar. Många kommer in i verksamheten som 4- eller 5-åringar, en del senare och någon enstaka häst på Grand Prixnivå gör ibland entré stallet, senast H&M Chacco Dia, som köptes av Stuteri Arch.
Lisen ser att det hela tiden är en balansgång mellan att ha tillväxt och att verksamheten ska rulla friktionsfritt.
– Så fort man växer måste man ha mer personal och då får man andra saker att hantera.
För fem år sedan kunde Lisen och Peder anställa Jenny Talinsson som stallchef på Grevlunda. Det blev en vändpunkt, där båda kunde fokusera på annat – Lisen på sitt entreprenörskap, Peder på ridningen.
Nyligen anställde Lisen en tjej som hjälper till på kontoret och numera har de också städhjälp.

”Han är den som jag kan minnas
mest, känslan. Man kunde se
skorna på honom när man hoppade.”

Lisens egen tävlingskarriär började tidigt. Hon red en dressyrlektion och en hopplektion i veckan på ridskola. Sedan fick hon låna en ponny och tävlade i både dressyr, hoppning och fälttävlan.
Med hästen Graal vann hon Breeders och inomhus-SM, även någon internationell Grand Prix. Det är fortfarande den häst som ligger henne varmast om hjärtat.
– Han var inte den mest framgångsrika hästen eller den med störst kapacitet. Men han är den som jag kan minnas mest, känslan. Han hade mycket av det som jag söker hos en häst, explosiv, känslig, snabb i benen och försiktig. Han hade en bländande frambensteknik – man kunde se skorna på honom när man hoppade. Det är sällan man får uppleva en sådan häst.

Med Casanova vann Lisen Grand Prix i Globen 1999 och nådde hela vägen till OS i Sydney 2000.
Sitt andra OS red hon i London 2012 med SWB-hästen Matrix (Cardento – Maximus), som även den var hennes egen produkt. Efter OS såldes han till argentinske ryttaren José Maria Larocca.
Samtidigt hade Lisen en annan SWB-skimmel med samma kapacitet, Fendi (For Feeling – Corland). Efter OS 2012 bestämde sig Lisen för att sluta tävla och hon anställde Stephanie Holmén. ”Steffi” red ungästarna men tog samtidigt även över Lisens svårklasshästar, bland annat den då lovande 8-åringen Fendi. Men det var många som ville köpa hästen och när en ryttare, som Lisen en gång i tiden listat som en av sina stora förebilder, hörde av sig, då blev det affär. Meredith Michaels Beerbaum döpte om Fendi till Fibonacci och med honom red hon bland annat OS i Rio 2016. Hon lämnade över honom till amerikanska Lillie Keenan en tid, men idag är han pensionerad hemma på Merediths gård.
En annan av Lisens lyckade SWB-satsningar är hingsten Thriller P (Cardento – Lucky Light), som såldes till USA, där han nu rids av Samuel Parot, tävlande för Chile, på femstjärnig nivå.

 

”Känslan ska vara att
man kan hoppa en
dubbel­oxer i Aachen”

 

När Lisen köper häst till den egna verksamheten finns det ett tydligt krav.
– Känslan ska vara att man kan hoppa en dubbel­oxer i Aachen. Vi letar hästar som kan bli stjärnor. Vi har blivit framgångsrika i att hitta hästar eftersom både Peder och jag har ridit på hög nivå och vet vad som krävs. Vi tittar alltid båda på alla hästar som vi köper. Ibland kan det hända att jag köper en häst utan Peder, när man måste passa på och göra en snabb affär.
– Så fort jag ser en bra häst frågar jag om den är till salu. Det behöver inte vara till vår verksamhet, det kan vara till en kund, en amatörhäst.
–Det kan ibland hända att någon annan ser en bra bakbensteknik, men jag kanske direkt kan se att den hästen kommer aldrig att hoppa högt. Vi har gjort så mycket, ridit så många olika hästar och jag är så intresserad av avel, kan nästan alla blodslinjer och mödernelinjer. Då är det större chans att pricka rätt.

Under vår intervju slänger Lisen i sig ett snabbt mellanmål, för snart kommer det två hästar till gården som hon ska titta på.
– Vi ser gärna att de kommer hit med hästarna. Då har vi koll på omgivningen. Ibland när man ska provrida och det är dåligt underlag i ridhuset eller knepig miljö kan man inte bedöma hur hästen egentligen är.
Många av hästarna på Grevlundagården ägs av andra hästägare eller i ett samägande.
– Nu finns det ett växande intresse för folk att vara med och äga hästar. Vi har en handfull med hästägare. Man måste hinna ha en bra relation med dem, höra av sig och skicka filmer. En del tycker att det är kul att vara med och följa sporten, en del tänker att de ska göra business och en del är uppfödare.
– Vi skräddarsyr upplägget för våra hästägare. Det är viktigt att man har bra avtal där man skulle kunna byta plats med varandra och vara nöjd. Man måste ha tydliga mål och veta vad det kostar, vara överens om hur det ska skötas. Vi har peppar, peppar, inte haft någon konflikt med några hästägare. Det beror nog mycket på tydliga avtal och samsyn i samarbetet.

Lisen Bratt Fredricson
Lisen Bratt Fredricson i entréhallen hemma på Grevlundagården i en av Sveriges mest fotograferade soffor. Foto Marielle Andersson Gueye

Just nu finns många intressanta unghästar i stallet.
– Men de ska bevisa att de är bra. Jag vill inte sätta någon på piedestal innan de levererat. Varje ny runda är en liten avstämning.
I stallet finns en häst som varit där sedan den var unghäst för att sedan vinna i världscupen med Stephanie Holmén – Flip’s Little Sparrow som är det första fölet undan Malin Baryards superstjärna Butterfly Flip.
– Sparven har varit här sedan hon var fyra, berättar Lisen. Vi har barnbarn till Sparven också, det är kul att följa dem.

När hästar ska säljas kommer en del kunder och har med sig veterinären redan vid första besöket. Andra vill besikta och till och med röntga hästarna innan de själva kommer och tittar, de tycker att deras tid är värdefull. Rädslan för vad man hittar på röntgenplåtarna varierar stort.
– Amatörer är svårast för de är så himla rädda för allting. Proffsen vet vad man behöver oroa sig för och inte. Vi är själva ganska förlåtande när vi köper, men vissa saker vill man inte ha. Hästen får ju inte ha förändringar som man ser blir sämre. Och det beror också på vilken häst det är. Och vilket pris.
Många köpare har också en mäklare som letar häst åt dem.
– De här ryttarna har inte tid att åka runt själva. Utomlands är det här öppet och mycket lättare. De har gjort upp med mäklaren innan.

Lisen har ju själv en lång rad framgångsrika satsningar på SWB-hästar bakom sig och hon tycker generellt att det är klokt att köpa svenskt.
– Sverige är ett ganska skönt land att handla i. Det är ganska säkert. Vi litar på varandra och hittar inte på några konstigheter. Man kan ringa uppfödaren och få hästens historik. Vi är kända för att vara pålitliga här.
– En del åker till Holland och betalar 150 000 för en häst som är värd 50 000 kronor.
När man inte är proffs själv, tycker hon att man ska ta hjälp vid hästköpet.
– Ta med din tränare, ta hjälp av den som kan.

Ju mer pengar som kommer in i hoppsporten, desto mer talas det om hur man ska kunna fånga upp de talanger som inte själva har medel för att satsa i sporten.
– Om du är begåvad och kan rida så finns ju ibland möjligheten att bli anställd. Som Steffi, som har fått jobb hos oss för att hon är en talang och har sin lön och kan rida topphästar. Antingen måste man ha sinne för att driva ett företagande eller så måste man bli anställd.
Lisen tycker att det finns inspirerande exempel på ryttare som tagit sig fram utan att ha stora pengar i ryggen.
Angelica Augustsson var en sån tjej som folk tidigt såg var en talang, hon började rida problemponnyer mot betalning och hon och hennes pappa åkte runt på tävlingar där hon tog hem prispengar.
– Hon har själv sagt idag att hon inte vet om hon hade fortsatt med ridningen om hon inte tjänat en liten slant då och då. Det är intressant att tänka på när man idag talar om att barn inte bör tävla.
(Angelica var senare anställd på Ashford Farm i Belgien och tävlade deras hästar. Senare har hon och maken Marlon som också jobbade där startat eget.)
– Jag tycker att man måste låta ungdomar tävla. Min son var så arg för att man inte räknade poängen när han spelade fotbollsmatcher, för honom var det katastrof, så han gjorde sina egna tabeller.

Lisen tycker generellt att Sveriges kommuner borde satsa mer på ungdomar och på deras idrottande, men kanske framförallt på ridskolorna.
– Det är ju en sådan fantastisk plats att vara på. Så fostrande i så många avseenden. Man får jobba fysiskt, få skit under naglarna. Man får jobba i team. Man lär sig respektera hästen och hästen i sig är en lärare.
– Det kostar förstås att rida ridlektion, inte för att det är en överklassport utanför att det kostar att ha hästarna. Men att vara i stallet, det är helt gratis.
– Jag hoppas förstås att man ska satsa mycket mer på ridsporten. Kommunerna lägger otroligt lite resurser på ridsporten jämfört med annan idrott. I vissa kommuner är det uppstyrt och bra, men titta här i Borrby, på Österlens ridklubb, där det ser ut som på 1970-talet. Då är det svårt att locka elever. Det ska finnas värme och wifi i ett stall för föräldrarna så att de inte sitter och fryser när de väntar på barnen.

Lisen önskar att ridsporten kunde bli mer inkluderande.
– Det finns ju jättemånga som aldrig kommit i närheten. Det finns exempel på ridskolor som har bra integrationsprojekt och prova-på-ridning. Men det finns mycket kvar att göra. Jag tror att man ska tänka på hur man kommunicerar och lyfta fram ridskolorna mer som ungdomsgårdar.
–Jag följer (på Instagram) Ebony Horse Club från Londonförorten Brixton, där man har en inkluderande ungdomsverksamhet.

 

”Vi tänker på samma sätt som vi gör med
hästarna här. Låter det mogna fram på
vägen, med mer kvalitet än kvantitet.”

 

Entreprenörskapet har följt Lisen genom livet.
– När jag var barn gjorde jag egna tävlingar och hade ridklubb med medlemstidningar och egna t-shirts, sålde äpplen vid grinden och stenar… Det är en pågående lek som har följt mig hela livet.
Hennes pauser från tävlandet har delvis haft att göra med de tre barnen som hon och Peder har tillsammans – Carsten, 15, Hjalmar, 12 och Bill, 5. Men bara delvis.
– När jag var gravid började jag och Henrik Johnsson tänka att man skulle ha en ordentligt gala för ryttare. Det blev Ryttargalan som vi sedan sålde till Ridsportförbundet.

Lisen Bratt Fredricson
Lisen Bratt Fredricson. Foto Marielle Andersson Gueye

Lisen startade en auktion för unga hopphästar, hon drog igång egna stortävlingar på gården – Grevlunda Grand Prix och hon startade en webshop för hästfolk tillsammans med två partners.
– Det är jättekul, med folk från hela världen som handlar.
– Där ska vi utveckla i samma linje som Grevlunda. Vi tänker på samma sätt som vi gör med hästarna här. Vi låter det mogna fram på vägen, med mer kvalitet än kvantitet.
– Vi jobbar också mer med miljötänk och hållbarhet, en ny dimension som jag fått lära mig mer om och som känns bra i magen. Jag har förstått att bara för att något kallas miljövänligt, så betyder det inte att det håller vad det lovar när man börjar kolla upp det.
– Det känns som att vi är på väg bort från lågpris­tänket i världen där man bara kräks ut mängder av produkter.

”Man måste våga sälja även om
man ibland får dåligt betalt”

 

Hon är också drivande i de stora nationella inomhustävlingarna i Jönköping som i år återigen kommer att hållas under höstlovet.
– Tävlingarna går en vecka, men vi jobbar med det hela året, har möten varje vecka och just nu håller vi på att sätta programmet.
– Det är samma sak där. Ska vi inte ta in en till hall? Nej, det ska vi inte. Vi ska inte köpa in underlag för en halv miljon och börja spreta åt för många håll.
– En sak som är härlig i det projektet är att jobba med Sylve Söderstrand och Jana Wannius som är en generation äldre. Att ha den erfarenheten.Varje vecka jobbar vi med budget, ser på kostnader och effektivitet.
– En dröm är att det ska utvecklas vidare för att verkligen bli den stora mötesplatsen för hästsverige – handskakningsplatsen.

Lisen Bratt Fredricson. Foto Marielle Andersson Gueye

Lisen är också med i ett techbolag där man har en produkt som hjälper tränare att jobba på distans med sina elever.
– Det känns också bra i magen, det skapar tillgänglighet för alla och här finns också ett miljötänk eftersom det minskar resorna. Tjejerna som startat det är väldigt drivna och duktiga, jag är imponerad av vad de gör.
– Det är roligt med alla de här techgrejorna i hästbranschen som i många fall tjejer ligger bakom. Man kommer på en idé i stallet när man ser att det fattas något, det finns en otrolig potential i det.

Många i hästbranschen sliter hårt utan att någonsin få riktig lönsamhet.
–Vad jag skulle vilja se är mer utveckling i det segmentet där man jobbar med hästarna. Det finns så många duktiga uppfödare och unghästutbildare som skulle behöva en bättre struktur. Det är lätt att man går upp tidigt och jobbar fysiskt till sent på kvällen. Jag har själv varit där. I många år var det så jag jobbade.
– Men det är viktigt att man sätter sig ner ibland och tittar på de faktiska kostnaderna. Man måste byta ut några timmar i stallet mot skrivbordsjobb. Och man ska omge sig med människor som man kan rådfråga och som ställer obekväma motfrågor.
– Det är fint om man tycker om sina hästar och väljer att ha det som en hobby, men då får man inte säga ”oj, vad det kostar pengar och jag får ingen häst såld”.
– Vill man vara professionell måste man jobba professionellt. Man måste hitta effektiva lösningar. Så fort du tar in personal måste du skala upp fyrfaldigt för att finansiera det. Kanske måste man tidigare sålla ut, behålla ett eller två föl om året och sälja resten. Man måste våga sälja även om man ibland får dåligt betalt, om man kan få sålt så får man snurr.
Lisen tror också att branschen skulle må bra av mer samarbeten.
– Fem uppfödare sliter på olika lösdrifter – varför inte gå samman och spara pengar och tid?

Lisen Bratt Fredricson
Foto Marielle Andersson Gueye

För många, även Grevlundagården, är det billigare att lämna bort unghästar än att ha dem på gården.
– Räknar jag på boxen med amortering och ränta är jag genast uppe i 2000 kronor, sedan har du foder, så måste jag räkna på hästskötare en och en halv timme per dag och så kommer träningstiden på det…
– Där är det intressant att sätta sig och räkna!
Det är inte alltid bäst att göra jobbet själv.
– Om jag lämnar till en person som har en mindre verksamhet och en mindre kostnad och rider och sköter hästen själv kanske jag får betala mellan 6 000 och 10 000 kronor i månaden. Man kan också göra ett samarbete där den personen får procent i hästen vid försäljning.
– Men man ska inte tro att man kan göra vinst på alla hästar! En del säger ”jag har lagt ner 150 000 kronor på hästen i kostnader”, men det har ingenting att göra med vad hästen är värd.

Det är inte alla som tycker att man ska tänka professionellt.
– Någon hoppade på mig för att jag sa att man kan vara mer ”business” och tyckte att det var okänsligt att se hästar som produkter.
– Jag tycker att det är fint när man har sin unghäst och låter sin dotter rida den. Men så finns det de som vill leva på det här. Då måste man vara mer professionell och tänka efter mer.
– Jag hoppas att jag kan vara med och få unga människor som vill jobba med det här att tänka i de banorna, att börja räkna.

 

”Jag har ingen, ingen aning
om vad vi gör om tio, tjugo
eller trettio år.”

 

Framtiden planeras inte i detalj och inte på särskilt lång sikt.
– Många tror att vi har strategier långt framåt, men där är jag känslomänniska och kan ta snabba beslut i en ny riktning, säger Lisen.
– Jag har ingen, ingen aning om vad vi gör om tio, tjugo eller trettio år. Jag tror att vi kommer att ha hästar i liten skala den dag Peder inte längre är aktiv. Vi kommer kanske att ha unghästar. Vi kommer att ha någon som rider dem.
– Vi är båda konstintresserade och när Peder inte rider mer tror jag inte att han åker runt och är coach. Då kommer han nog att måla och skulptera mer. Vi kommer absolut att bo kvar på Grevlundagården, men ha boende i Stockholm också.
Lisen får ofta frågor om när hon ska återuppta sin ryttarkarriär. Men det har hon inga planer alls på att göra.
– Jag rider ibland när jag har tid, men jag har inga mål med det. Och jag har svårt att sätta mig själv i första rummet när det gäller sådant som att rida eller gå på gym. • • •

 

 

Lisens olika verksamheter

Grevlundagården Fredricson Showjumping
grevlunda.com

Get the Gallop, webshop för hästfolk
getthegallop.com

Jönköping Horse Show, 30 oktober – 1 november
jonkopinghorseshow.se

Sweden Select Horse Sales, auktion för 3-åriga hopphästar
selecthorsesales.se

Ridesum, app för att träna på distans och boka tränartider
ridesum.se

Lisens råd till hästföretagare

  • Avsätt skrivbordstid. Räkna och analysera.
  • Om man känner att man står och stampar och har folk omkring sig som inte är drivande – sök dig utanför den kretsen. Många vill jobba med sina kompisar, men det är inte alltid det bästa. Man ska omge sig med människor som är drivna och som man kan ta lärdom av – och man behöver inte bli kompis med dem.
  • I början kan man kanske inte välja sina samarbetspartners. Då får man stå ut. Men sedan kan man börja välja bort, när en person tar för mycket energi.

Ridenews står för oberoende journalistik och vi följer de pressetiska spelreglerna.